Världen är tyst och himlen är grå. Inne i sovrummet sover en liten 30-årig pojke så sött att världen stannar upp och lyssnar på hans söta gnisslingar och högljudda snarkningar. Själv sitter man vaken och klagar över alla tankar som gasar förbi likt en gymnasieraggartrimmad volvo på motorvägen. Ironin i detta är att jag för bara några veckor sedan klagade över alla tankar som tappats ut likt gymnasieraggarslangade bensintankar. Jag klagar - Alltså finns jag.

Är det någon som har sett solen på sistone för övrigt? Jag tyckte mig se honom svischa förbi för någon/några veckor sedan men han måste ha det fullt upp med att solbränna alla hollywoodmänniskor, för han försvann lika fort som han kom. Snön, däremot, är en lojal anhängare. Nästintill efterhängsen. Mörkret har börjat äta på min hjärna så det vore trevligt om den där omtalade solen kunde komma och visa världen igen. Jag tror den finns kvar där ute, jag vet inte säkert. Det är galet sent. Eller tidigt som ni med arbete skulle vilja uttrycka er. Det är något speciellt med att vara uppe länge. Jag får någon slags njutning av det. Som om att världen är min för en liten stund. Medan ni andra sover så är det jag som bestämmer. Tyvärr upptäckte Columbus att jorden är rund och sedan kom någon jävel och delade upp oss i meridianer vilket betyder att det alltid finns någon jävel som är vaken när alla andra sover. Hade det inte varit enklare om de lämnade det platt och enhetligt?! När klockan är 2 på natten så är klockan banne mig 2 på natten överallt! No more jetlag. Det skulle i och för sig försvåra för alla aktieägare som då måste hantera alla börsar under samma timmar. Vi måste tänka på de stackars rika svinen. Utan dom hade våra bilar aldrig funnits till. Och tänk på alla kraftansträngningar de gör i världens fabriker och jordbruk m.m. [plats för asgarv] De måste ha det väldigt jobbigt nu under krisen. Vilken jävla tur att de får bonusar, så de slipper sälja någon av deras älskade bilar.

En annan tankenöt som stundas denna ljuvliga måndagsmorgon är hur underbart det är att se hur USA tar sig igenom andra kriser. Armkrok i armkrok. Så fort man nämner Katrina eller någon annan, såklart, hemsk naturkatastrof i samma mening som man ber om pengar för vilken påhittad fondförvaltning som helst så tåras varje lyssnares ögon och börsen åker upp med snabba ryck. Men hör de om en enbarnsfamilj där båda föräldrarna måste ha dubbla jobb för att få amorteringarna att gå ihop rycker de på axlarna. Och sjukförsäkring kan du bara glömma om du inte är stålmannen med fet plånbok. God bless America. Och detta förstås, vill vi här i underbara Sverige efterapa. Men den goda nyheten är dock att vi då kommer tillåtas, nästan blir tvingad till att ha flaggan upphissad på flaggstången. Om man nu verkligen vill det.

Näe. Norrland borde bli ett eget land där statsministrarna säger "schhhuupp" när de jakar till ett förslag i riksdagen. Där varje val slutar med ett leende på våra läppar istället för en sten under huvudkudden. Där politikerna förstår och uppskattar sina medmänniskor.

Tack och hej.