Från att vi börjar få egna åsikter och perspektiv på livet mjölkas vi svaret på den frågan. Vi alla förväntas att göra bra ifrån oss, producera goda betyg i både skola och i det sociala livet. Det är inte helt olikt ifrån det vi kallar plågeri. Tvånget att prestera från att vi föds till dess vi fastställt våra liv. Vad vi gör med våra vardagar. Likt i det gamla Kina där unga flickor hårddrillas till att bli världsomfattande guldmedaljörer inom gymnastik, likaså manipuleras vi till att överambitiöst skulptera våra liv till det våra föräldrar och statliga karaktärer förväntar. Vi kan lura oss själva till att tro att det inte längre förekommer. Såsom vi lurar oss själva att agning har avtagit med total omfattning sedan lagen sattes i bruk. När vi egentligen vet sanningen men är för upptagen för att bry oss. Jag har stressat i min vuxna ålder över vilken riktning jag ska ta i mitt liv. Jag har analyserat i molekyler vilket yrke jag helst skulle spendera både tid och pengar på för att förverkliga. Det enda svaret jag kommer till på den titulerade frågan är "Inget." Det som nu är så självklart för mig har varit en rädsla i tidigare skede. Jag vill inte vara en högt uppsatt chef på något kooperativt företag. Jag vill inte rapportera om vilken svensk folkmunskändis som har dumdristigt och berusat satt sig bakom ratten förra lördagen. Inte heller vill jag spendera mina dagar med att destruktivt fördärva mig själv med tomma timmar av lastbilsbygg för några kronor jag kan spendera på intetsägande material. Jag trivs på marknivån. Hellre sitter jag med ett lågavlönat småföretag i händerna än skänker bort all min kraft till någon som inte uppskattar energin. Det kan vara något så "obetydligt" som att odla potatis eller städa trappor. Även om jag inte får den direkta uppskattningen så finns den där. En verklig hjälp till någon som inte har möjlighet eller vad orsaken skulle kunna vara. DET vill jag bli när jag blir stor. Någon som förbättrar livet för någon annan. Jag önskade att fler kunde se den verkliga frågan som ingen ställer. "VEM vill du bli när du blir stor?"

Snacka om att hjärnan är schizofren. Man vet vad man måste göra och vad man vill göra men ändå så säger någonting inom en att man inte alls gör det. Det är nästan så att man kan föreställa sig två avdankade a-lagare puckla på varandra över den sista ölen, till liknelse på hur min hjärna funkar. Där ölen föreställer ett beslut. Vafan sluta jävla bråka och dela på ölen ffs. Tänk så mycket tid man spenderar på att grubbla. All den tiden hade man kunnat gett till att få fram en slutlig produkt, så man hade haft mer tid över sen till att bara njuta av den ljumma blaskiga ölen, som ändå är det bästa som finns i jämförelse till intet. Inte heller kan man släppa det förflutna. Man kan käfta med sig själv om hur man skulle vilja att det var. Att man har blivit förändrad av någon orsak och vill tillbaka till det som var innan. Men istället för att bara fokusera på att bygga upp sitt verkliga jag så ältar man i det som var, eller inte var. Man skulle vilja bitchslappa den där jäveln som sitter i skallen och kärringsnyftar om det förgångna. Jag vet ju själv vilken slags människa jag är, men jag tillåter mig själv att krympa ihop till en pygmé istället för att minnas alla oöverkomligheter man ändå lyckats mirakelöst komma över.

Jag trodde att det var jag som var felet i livet. Att jag var tvungen att förändras för att vara adekvat för omvärlden. Men just alla de förändringarna jag gjorde utbytte alla de kvalitéer jag gillade med mig själv. Men för att komma tillbaka till den jag var behöver jag vara hänsynslös och principiell. Så jag ber om ursäkt redan nu till den som kan tänkas komma i kläm. Antagligen märker ingen annan än jag själv någon skillnad.

Ooo. Just ja. Jag tänkte skaffa ett nickname som jag ska använda när jag hälsar på folk. Hittills är förslagen Sippan eller Laser. Jag funderade också på Morakniv men det hade brorsan redan tjingat. Jag ska prova på det och se om fler kommer ihåg mitt namn, eller om det är mitt ansikte som är den delen som folk glömmer. Då vetifan vad jag ska göra för att göra trademark. Kanske tatuera in något provocerande i pannan. Några idéer?

Det kanske är lätt att tro att allt som händer för mig nu är en enkel lösning, men det kan inte vara mer fel. Det beslut jag har tagit försvårar allt för mig. Jag tror inte att han förstår det. Just nu sitter jag mitt emellan mitt förflutna och min framtid. Jag är ledsen över det som skett och nervös över det som kommer ske. Jag har ingen aning om vad framtiden har att bringa. Alla orostankar finns där. Kanske kommer jag aldrig få det där jag väntat på, och tror mig har funnit. Kanske är det ett ytterligare hinder på vägen fram. Jag tror att jag förhandlar med mig själv för att framtiden är så riskfull och oviss. Jag säger till mig själv att jag hade kunnat stanna. Jag hade kunnat överleva utan den där lilla procenten som bröt upp förhållandet, men jag vet att det inte rätt. Jag vet vad jag vill ha. Jag är rädd för ovissheten. Hur skulle mitt liv se ut om jag gör denna resa? Kommer jag att sakna och sörja allt som varit så självklart för mig. Naturligtvist. Men skulle det förstöra resten av helhetsbilden? Kan jag leva med det? Hur skulle det se ut? Ju längre bort jag känner att jag är desto fler frågor uppstår. Veckorna som gått har varit som år. Allt kändes så självklart då, men min analytiska sida förvränger allt som mitt hjärta säger till mig. Alla säger att jag ska följa mitt hjärta, men skulle jag göra det så skulle alla möjliga dumma idéer ha kommit till verksamhet. Lite logik måste man väva in. Jag tror att jag har vävt in allt för mycket logik. Det är inte frågan om partnerskap längre. Jag vet att den är intakt. Det är den fysiska positionen som förstör. Varför är världen så stor? Varför kan man inte få allt? Vänner, kärlek och lycka. Varför måste man välja? Alla de jag håller kär befinner sig fysiskt långt ifrån mig var jag än är.

Han säger att han förstår för att jag har förklarat så bra. Det är därför det inte är jobbigt att träffas igen. Men det förklarar ingenting. Bara för att man förstår och går vidare så betyder det väl inte att man måste förkasta alla känslor man haft för någon. När han säger så, så känns det som att det aldrig funnits några. Så vem har sårat vem mest? Han som säger att det inte finns någon anledning till att visa empati och minnas tillhörighet eller hon som säger att det inte var den verkliga kärleken. Han som gör sig besväret att förändras efter två år som hon väntat på det eller hon som bröt ett löfte om att stanna för alltid? Men det är bara jag som ser det så. Jag tror inte att han förstår att jag är sårad jag med.

Jag vet inte varför det stör mig. Jag kan inte direkt säga att jag har något att säga till om. Jag antog bara att det inte skulle vara lika lätt som det verkar vara. Jag har egentligen ingen aning om något, bara spekulationer. Det är det som förvränger allt. Jag väntade länge på förändring som aldrig kom. Nu ser jag mycket klarare att det som kommit till ytan nu var sanning hela tiden. Men nu när jag inte är i bilden längre verkar det vara väldigt simpelt att göra alla de där sakerna jag väntat på så länge. Inte för att det har någon betydelse längre, men jag känner mig plötsligt mindre värt i förvandlarens ögon. Jag står öga mot öga med känslor kvar, även om de inte är för framtida bruk och det jag får tillbaka är blicken av total förmörkelse. Ingenting har uppenbarligen någonsin hänt. Vi har aldrig haft något. Hade vi haft det så hade betydelsen för vårt förflutna speglats i de där ögonen. Kanske är det en charad, en mask över den underliggande pyrande röken. Eller kanske var helheten alltid en charad. Kanske var mina rädslor hela tiden befogade. Om du läser, missförstå mig inte. Jag är otroligt glad att du mår bra. Jag är bara förvirrad över hur kall du plötsligt blivit.