Vinter. Ordet som kan få mig att börja gråta inom tre sekunder. För ordet är bara chefen över 100-tals undersåtar av ord; mer än bara namnet för en av de fyra säsongerna på året. Såsom snö, kyla, snor, kalla lås, isiga bilfönster, snålblåst, hala väglag, värdelösa bilförare, jobbigt underlag för promenader (som visserligen ger en hel del träning men också dubblar gångtiden), klumpiga och framför allt DYRA kläder, julklappar, julmat och annan julorienterat trams. Glittriga klänningar du använder en gång och sedan slänger. Ord som dessa samlas i en lesshetsskål som till slut rinner över. Också däribland; Mörker. Dystra, ihärdiga mörker.

Jag vet att många skulle rycka på axlarna över det, medan jag snärjer min omkrets med mitt excentriska överfall av avsky för det. Men för en norrlänning som inte gillar slalom, snowboard, längdskidor, skridskoåkning, skoter eller vad fan annars man kan tänkas göra på säsongen så är det extremt rövigt med vinter! Vems idé var det att bosätta sig häruppe vill jag veta! Jag kräver svar!

Också säger folk "Men, flytta då om det är så jobbigt". Ja juuust det ja. Att jag inte tänkt på det tidigare. Vi tar alla grejer jag äger och flyttar till Spanien där jag inte har något jobb, känner någon eller behärskar språket. Låter som en bra idé. Nä. Man får bara inse att mer än halva året suger. Vilket då alltså betyder mer än halva livet suger. Fuck. Måste nog flytta ändå. Vem hänkar?! (Ja... jag har nu officiellt återinfört ordet "hänka", såsom ordet "ball" är det ett jävligt grymt ord)

Jag förstår inte varför vintern envisas om att dimpa ned i min världsliga inbox. UNSUBSCRIBE sa jag ju!

Ta mig härifrån.

Ps. Som vanligt är jag överdriftens drottning så ta vissa kommentarer med en nypa salt

Idag hände det. Telefonen ringde ifrån just den där personen jag väntat att få höra ifrån. Men nu hade det hunnit gå så långt att jag redan blivit förbannad över väntetiden. Litegrann som att stå i kö till krogen. När du har kommit fram har du hunnit förfrysit fötterna, nyktrat till och blivit förbannad på alla som går före i kön. Men istället för att gå hem, som du helst av allt vill göra, går du ändå in. Man står inte i en fyrtio minuters kö utan att betala det där jävla inträdet, och sugit i dig alla ölen som skenat ur blodbanan. Väl inne är det trångt, folket alldeles för fulla för att orka med och musiken du faktiskt VILL höra spelas under en 15 minuters period. VÄRT?!

Tankarna hade börja krokvandra sig iväg som en alkis på torget, över vad som hade hänt denna särskilda vän. Var han död? Var han förbannad av någon anledning? Var han utvald till president över Doucheland och därför bytt namn och nummer? Så skrev jag ett litet omtänksamt brev, som alla andra dagar han inte svarat, och undrar hur det står till. "Ja det är jättebra! Helt fantastiskt faktiskt! Jag ringer dig på en timme"

Vad faan? Det är skitbra? Fantastiskt? Förra helgen var det allt annat än bra. Ja, jag väntar och ser vad detta handlar om, tänkte jag. Han berättade sina goda nyheter och mina ögonbryn höjs till taknivån. "Han har alltså mått bra hela tiden, han har suttit och väntat på sina goda nyheter...VÄNTAT.... och han kan inte ens svara på ett jävla mail?!"

Jag jakade lite mumlandes, i total ignorans om alla detaljer om de goda nyheterna. Under tiden tänkte jag "Jo, tack, jag mår bra. Tackar som frågar....neeej då, ingen fara att du inte hört av dig. Jag var bara orolig att du låg i ett dike blodig men vadå, jag har ju inget bättre för mig än att vänta" Men jag höll inne irritationen och framförde hur kul jag tyckte det var för honom. Med aningens ihopbiten ton.

Helt plötsligt kan han inte prata längre. Han säger "Jag ringer upp dig". Tick tack, tick tack. Yeah right.

Precis som en helt värdelös krogkväll. Och inte ens ett ragg fick man hem.

Ska man orka ta upp bloggeriet igen? Det har varit lite sporadiskt inskjutandes med inläggen, men jag försöker borsta hjärnan och sätta igång igen.

Något som har slagit mig och min långtidssjukskrivna hjärna är hur otroligt många tankar som passerar på kvällskvisten. Trots alla mina försök av tidsfördriv och jedi mind tricks på mig själv ligger jag ändå i sängen och skjuter mentala ärtor på mig själv så att jag inte kommer i sängs i tid, kliver upp sent och är less och trött resten av följande dag. Så varför inte skriva av mig i denna dammiga blogg så att jag får ur mig hjärnärtorna och i sin tur fiser mig till sömns i tid.

Det som försiggår i skallen ikväll är hur mycket jag önskar att jag bara kunde bli rosrasande flyförbannad på allt så jag får ihop en sjukt bra arglåt som jag sedan kan bli smällkänd för och få en massa cash. Eller, i verklighetstroget fall känna mig stolt och stark i mig själv.

Som det är nu går jag omkring med en smärtande irritation i bröstkorgen, men alla hjärntvättar av karmatänk har fått mig att goosfraba bort biten där jag blir rättfärdigat arg på nån eller något. Man måste för fan få bli arg ibland. Men nääe, då ska man vara så jävla förstående på allt och alla andra än mig själv. Fuck! Jag blir så less på mig själv.

Speaking of which; Jag är numera en flaming egosexual för dem som undrar. Jag har efter många undersökningar och analyser kalkylerat att chanserna att jag någonsin kommer att nöja mig med någon annan än mig själv är med mindre än 30% sannolikhet. Så jag och min skruvade ärthjärna har nu inlett ett stadigt och långvarande förhållande. Vi skickar ut bröllopsinbjudan inom kort.

Undra om man KAN gifta sig med sig själv? Det ger ju sällan så mycket, rent tekniskt, men teoretiskt borde man ju få gifta sig med vem man vill, och jag kan inte tänka mig någon annan jag VET att jag kommer leva med resten av mitt liv. Man vill ju inte vara en lögnare.

MIA! Sy ihop en bröllopsfracklänning åt mig och mig.

Ett mord har skett på Östra dalgatan. Sent denna lördag, efter en kväll av glädje. Kom jag hem för en syn som skulle tysta skratten. Jag klev upp på stentrappen till den vita dörren på det röda huset och kastade en snabb blick på en vit bricka som låg tom och efterlämnad på andra sidan ingången. Från fönstret av dörren lös ett förvarnande sken. Som jag så många gånger tidigare gjort, öppnade jag den knarrande dörren och klev in. Men just denna kväll skulle jag, med förskräckelse finna ett rött spår som klättrade upp för trappen. Längst upp i den krökta gången möttes jag av fasan. Nattens kalla brott. Grannarna har snott husets pelargon och slitit den i bitar. Det enda som finns kvar är kroppsdelar av en nära vän med röda blad och dess spår, i husets ekande trappuppgång. Det blir en tårfylld natt att minnas.

En eller två inlägg om hur folk är dumma eller tjocka kan jag köpa. Folk får ha sina egna åsikter. Sedan börjar det bli tre eller fyra, fem, sex, sju inlägg och kommentarer av ja-sägande får som nickar med deras piedestalsupphöjda "ledare" och kräker ur sig sina äckligheter.

En människa som har fått leva hårt, med ekonomiska, mentala, sociala problem o.s.v. blir till slut jävligt less på tuggummituggandes ballonghuvudsidioter som inte kan ens öppna sina trånga hjärnor och förstå att det är inte alltid så jävla lätt för alla, som det kanske har varit för dem. Jag klagar inte ett dugg över att jag har fått kämpa, det har byggt en stark människa. Men det är svårt att bli äcklad av människor som pekar och skrattar åt de som får kämpa.

Jag ska be att förklara litegrann för dem som tycker att "tjockisar" är dumma människor som man skratta åt med gott samvete. För det första så behöver vissa träna mer än andra för att hålla vikten normal (trots att man äter nyttigare än pinnarna som inte ens tränar, försök inte förneka det, ni finns och ni vet om det) Om man har problem med något, så är det ibland lätt att man går upp i vikt. Och har man tillräckligt stora problem som inte tas itu med går man upp så mycket att man inte ens själv ser bilden.

Successivt som man går upp får man ännu mer mentala problem där man känner "Det är fan för sent ändå...jag orkar fan inte bry mig". JA, man kan ju tycka att man inte ska låta det gå så långt. För en del räcker med en wake up call för att man aldrig går upp i vikt igen, när man väl har gått ner. Men för VISSA är det kanske inte så jävla lätt att ta sig ur den onda cirkeln.

Men kanske bör man peka på sig själv innan, och fundera på om man verkligen vill vara en sådan person som skrattar åt folk som har problem. För vad än orsaken är att de är överviktiga så är det ändå ett problem de uppenbarligen har.

Inte för att jag tror att han bryr sig, eller någon annan heller kanske, men nu plockar jag bort Pezsters länk på min favoritlista. Det har gått för långt. Det är inte kul längre.

Vilken bild jag målade för mig själv. Ett sken som lyckades hållas fram till nu. För sanningen är, trots allt jag försöker intala mig själv är att det bara var från mitt håll som löften hölls.

Det finns ingen värre smärta än att upptäcka att det du letat efter sedan så länge du kan minnas, och trodde funnit inte var sann. Det betyder inte att jag anser att världen har gått under. Bara att allt är precis som det var innan igen, fast med fler årsringar i stammen och med en uns av förstärkt cynism och avslaget självförtroende. Det varar sällan länge, ändock en smärta som tycks smita in i allt man gör. Jag är sannerligen inte den första att uppleva känslan. Det är alltid en tröst.

Allt jag kan göra är att koncentrera mig på det jag har. Mig själv. Mina vänner, som står ut med mitt brustna hjärta. Och hoppas på att det läker snart.

Chris Isaak - Wicked game

Jag fick en snilleblixt! Jag vill ju så gärna ha en gammal härlig telefon som klingar sådär skönt när man lägger på luren. Men med bredbandstelefoni går det inte att använda pulstelefoner. Så tänkte jag "Undra om det finns boxar som konverterar puls till ton" Jag googlar detta och kommer in på ett forum där någon har nämnt en firma som gör just dessa boxar. Jag är så överlycklig att det är nån smarting som tycker om gamla telefoner att jag nästan gråter! Så jag var ju bara tvungen att blogga om det.

Om det finns fler än jag som vill just detta så finns denna underbara manick på Dialgizmo.com.

Inte förrän 1962 infördes obligatorisk grundskola på nio år. Denna skola skulle ersätta bl.a. folkskola som vid år 1949 endast var sjuårig. Utbildningslängden utökades successivt till 8 år innan det nya riksdagsbeslutna skolsystemet vid 62 som inte var fullt ut genomförd förrän 1971. På den tiden fanns det inte tillräckligt med pengar för skola, och många barn behövdes hemma för arbetshjälp.

Gymnasiet var för priviligerade ungdomar med rätta förutsättningar som ekonomisk bakgrund och samhällsklass m.m. Idag får alla chansen till gymnasieutbildning. Vi börjar välja inför våra framtida yrkesinriktningar redan i årskurs nio. Vissa studerar en bredare utbildning för att kunna välja mer inriktat i ett senare skede.

Jag valde medieprogrammet. Jag ångrar inte en sekund det valet. Däremot önskar jag att jag visste då hur de tre åren skulle komma att betyda så mycket som de gjorde.

När vi sedan skulle fundera på framtiden efter gymnasiet blev vi ombedda att överse högre utbildning. Jag upplevde själv ett stort tryck från omgivningen att söka vidare, vilket var något jag även gjorde och kom in på sökt utbildning. Denna hoppade jag på i total förvirring om vad jag annars skulle göra.

Efter ett år började jag känna hur jag inte trivdes i varken staden, med omgivningen eller utbildningen och vacklade ännu ett år tills jag till slut hamnade i en ohanterbar depression och avslutade mina studier.

Idag sitter jag med studielån som växer med räntan var dag för en utbildning jag egentligen inte ville gå och heller inte avslutade. Idag känner jag att jag var för ung för att veta till riskerna med att välja utbildning där ett lån är en nödvändighet.

Så, tillbaka till en återkommande fråga. Var det bättre förr? Idag krävs nästan en utbildning för ett jobb, vilket betyder lånade pengar som avbetalas över en livstid. Men då fanns inte samma möjligheter för högre utbildning.

Hur som helst vill jag gärna understryka att lärare och föräldrar inte ska pressa sina elever och barn till en utbildning. Och att skolan borde fundera på en obligatorisk kurs för gymnasieelever om försäkringar, lån, arbetsfack och andra nödvändiga kunskaper jag fick lära mig den hårda vägen. Den dyra vägen. Kunskap ska efterlämnas, inte utelämnas.

(Fotnot: Jag har kommit in på en utbildning jag, efter många uträkningar har antagit och jag börjar studera den 1:a September. Jag ansökte om studielån och köpte kursböcker idag, varav inlägget inspirerades)
Källa: Aspekter på Svensk historia - Skolan

Det är snart två månader sedan jag sist skrev något i denna tysta blogg. Jag antar att jag inte vetat vad jag skulle kunna tänka mig att dela med mig till resten av världen.

Jag har kämpat för att hålla tron på att det jag allra helst önskar kommer att beviljas, men kampen har tagit all min kraft. Jag såg en värld jag drömt om sedan barnsben. Den låg i mina händer, men rycktes ifrån mig.

Det enda som håller mig ihop är en tunn tråd av hopp. Men med var dag ser jag den förtunnas till fiktion. Jag har envist vägrat tro att världen är menad att bli levd med ett ytlig befinnande. Men allt som sker trycker mig tillbaka i kartongen jag kämpat mig ur.

Kanske var den värld jag förväntade mig en fiktion. Antagligen. Men den låg där, i mina händer. Och nu är den försvunnen.

Men jag gläds åt dem som lyckan har. De som inte drömmer bort dagen som jag.

Tack för solen. Den behövdes.

Jaha. Utom återvändo. Nu är biljetten ner till Göteborg, surt, betalad. Fan va dyrt det är att resa. Hur detta ska gå är en stor gåta utan dess like men det får bara helt enkelt gå. Jag behöver en semester ifrån Övikslivet och det finns få bättre ställen än Göteborg att dra sig till.

Jag har lyckats hitta lite folk man känner som befinner sig i Göteborg under helgen så helt ensam kanske man inte blir. Det brukar visserligen sällan vara ett problem att hitta folk att surra med, men det är ju aldrig en garanti att det forsättningsvis blir så.

Hur som helst är Göteborg en fin stad att bara vara själv i också. Som ett litet knyte av kärlek. (Om man bortser från alla galningar, men de är svår att undkomma var man än är)

Imorgon bitti ska jag försöka klättra ur sängen och gå tvätta lite kläder. Men med tanke på att man blir vaken av hamrandes byggarbetare nu för tiden så kanske det blir oundvikligt.

Man är ju alltid i sista sekund med allt. Typiskt Hanna beteende. Men vatt dä fack liksom. Huvudsaken man får med sig kläder på kroppen, bankkort, telefon och kommer med buss och tåg så löser det mesta sig.

Hoppas jag inte jinxade nåt nu.

Hur som. Jag finns där om nån undrar.

Metaltown, here I come.

Att aldrig ta risker i livet, såsom i kärlek eller karriärsval är som att ta bussen istället för att gå in till stan. I jämförelse när du står vid vägskälet ser promenaden ut som ett långt och ansträngande val, vid sida av en snabb tur med bussen. Det är betydligt fortare och kan verka billigare i första anseendet, men i slutändan förlorar du mer på att ta den lätta vägen fram.

Likt så många val man tar i livet är det den hårda vägen som ger mest lärdomar. Det du nästa gång undviker, samt det du redan vunnit på. Det är kanske just de erfarenheterna och prestationerna jag helst av allt vill åt, och hur vet man det innan man provat?

Jag undviker att ta ett nästbästa val, så gott det går. Det innebär att jag förväntar mig att i slutändan få det jag helst av allt vill ha. Om det gör mig en drömmare, må så vara. Men skulle jag ta bussen resten av mitt liv ut, så skulle jag betala mer än vad det var värt.

Jag är hellre ensam och insiktsrik än att ha sällskap och vara prestationsfattig.

En svacka säger du. (Hanna googlar upp ordet för att få en officiell förklaring på vad ordet svacka innebär) Det finns ingen förklaring på hur länge en svacka sitter i. För om det är en sådan jag är i så har den suttit i ungefär 2 år. Ibland undrar jag om jag håller fast för hårt vid att förbli ung i sinnet, med lust för livet än vad som är naturligt.

Jag vill ta en kall folköl i parken på en vardagskväll, gå på stan en hel dag utan att shoppa, sitta i hamnen och äta en glass, men var är alla andra som säger att de vill detsamma? Jobbar och slötittar TV innan sängdags. Fasta jobb med fasta förhållanden som utesluter de få njutningar i livet som är gratis. Sitta, njuta, titta, skratta, prata.

Alla dessa saker som blir flyttad till helgen, så en stor gröt av alla "vill göra"n hamnar under en kort period, och nittio procent av det blir uppskjutet till en annan gång. Som vi alla vet, oftast aldrig blir av.

Men men. Jobba gör man annars dör man, eller hur var det. Är det bara jag som vill passa på att flänga lite den tid man har över utöver jobb osv? Medan man är ung och kry. Medan man lever?! Jag vet att vissa tycker jag är oseriös med livet som inte har en fastställd karriär, volvo, villa, vovve m.m, men jag tycker jag är jävligt seriös med livet som ser till att njuta av det som man faktiskt tycker om.

Jag ska till Umeå i helgen. Det blir förbannat skönt. Umebor is da shizzle.

Det är snart dags för ännu en helg av bekymmersamt spenderande av både pengar och leverfunktion i gamla goa Göteborg, och jag har ännu inte löst de praktiska frågorna som för de flesta skulle vara vitalt för en resa att bli utförd. Som till exempel boende och färdkost. Nåja. Än så länge har jag inte spenderat ett öre på resan trots att jag redan har entrébiljett. Jag vill tro att Lösningen kommer till mig när den är redo. Jag måste behandla den som en katt - Håller man i den för hårt blir man kattkloshankad i dess försök av flykt, men väntar man på den slutar man liggandes i en ny pälskappa gjort av katthår ifrån det kattdesperata goset.

Den liknelsen var inte fullt ut genomtänkt av mig och har sina brister men slutresultatet är densamme. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa mina reseproblem.

I samma anda är det också snart dags för den kommande och blivande missat festivalarrangemang som alla förutom jag tycks ha besökt minst en gång i sitt liv. Där Steve Tyler ska skina med hela tandrader, Kerry King headbanga med sin nakna skalle och breda nacke, Glenn Danzig spänna sin kortväxta muskelborg och Blackie Lawless bokstavera i en alldeles underbar raspig vibratoröst. Dessa och många fler legendartade artister samlas på en och samma plats om bara ett par dagar.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk på alla dessa människor som får bevittna himlen i ett par dagar, men musiken finns alltid kvar.

Senare i sommar kommer fler åtråvärda festivaler som säkerligen kommer till ord i form av både avundsjuka och förvåning i kommande blogginlägg.

Men! Det viktigaste med allt detta är att med det största årstidstecknet Sweden Rock Festival har nu sommaren börjat! Let the games begin!

Jag fick ett gruppförslag på Facebook av en kompis idag. Den hänvisade till "Vi som vill ha kvar Svenska flaggan som den är!" och jag blev nyfiken på om det varit diskussion om ett byte. Så jag var ju bara tvungen att gå in och läsa vidare. Jag hittade en artikel i DN om just detta och jag blev lite bestörtad över hur många som hårddrar att behålla flaggan. Inte för att de är principiella utan att de vill ha kvar en så ful ful ful flagga som varumärke utåt.

Som konstnär i själen hatar jag färgkombinationen. Jag kan liksom inte förklara den på något annat sätt än ful! Sedan när det kommer till symbolismen kan jag inte stå för den heller. Ja visst det gula är landet och det blåa havet/vattnet. Men vad många inte tänker på är korset som står för kristendomen landet regerar under. Med tanke på att de beräknar Sverige att vara den mest ateistbefolkade landet i världen känns det ju lite mer än bara dumt att stå under ett kors.

Och ärligt talat var det lika illa då som nu att bestämma för någon annan vad de ska tro på. Jag minns i skolan när de sa att Sverige var ett kristet land. Nej! Det var. Nu är vi ateister, muslimer, hinduer, buddhister m.m. ... och ett litet antal kristna. Så länge det är en kollektiv benämning på folket finns det ingen frihet här.

Så byt för Guds skull ut flaggan!

*klick* Nej...jag gillar inte den här gruppen.

Hur svårt kan det vara att boka resa från Örnsköldsvik till Göteborg. JO, om man inte har överflöd med pengar, som låt säga JAG, är det en uträkning i grad Matte C ungefär. Alla tider ska passa, inklusive alla fuckeduptider man alltid får räkna med.

Tar jag tåget från Mellansel, som jag på något vis ska lyckas ta mig ut till, kommer jag fram ungefär 12 timmar efter och biljettpriset är väl överkomligt, men tar jag då tåget tillbaka måste jag antingen kliva upp jättebakis för att åka hem, ta tåget senare men betala många slantar eller ta ett sent tåg och vandra omkring som en uteliggare i Göteborg innan tåget går.

Men samtidigt så skulle det bli dyrare att ta flyget till Stockholm och därifrån till Umeå, eftersom bara dyrjävlaSkyways och Höga kusten flyg flyger till och från Örnsköldsvik, och sedan bussen hem.

Och nu är det så att jag inte kan debitera både resa och boende just nu, och jag har hittat ett helt överkomligt pris på Elite Plaza Hotel för två nätter som, just det, debiterar kortet vid bokning. Detta hotell ligger så bra till att man kan gå ut till piren, därmed slopa resekostnader som jag får räkna med om jag bor på Panorama som även de hade överkomliga priser. Och Panorama debiterar inte kortet vid bokning, MEN, som sagt, ligger långt ifrån piren.

Så hur göra? Boka resa och hoppas på att det finns rum när jag kan boka det på Plaza. Boka rum på Plaza och hoppas att det finns resor när jag får råd. Eller boka rum på Panorama och boka resa, med de priser som står nu. ARGH! Inte konstigt att jag har ont i huvudet.

Why oh why är det ingen som ska åka ner med bil?! Eller lastbil, moppe, jag tar vad som helst som är billigare än tåget som av någon anledning har blivit väldigt dyrt på senare år. OCH, ska jag tillägga fortfarande blir försenat och jävlas med resenärerna.

Det är stunder som dessa jag önskade jag fortfarande jobbade på Volvo. Money makes the world go 'round and I'm not on the ride.

Jag tror det är dags att börja leta rullator. Sedan några veckor tillbaka har nacken varit ett kontinuerligt aber mellan axlarna, men det är inte helt ovanligt. Men sedan började gammnuckesymptomen att drälla in i rasande fart. Jag kände behovet att ta eftermiddagsvila och kaffe & bulle som återkommande kl. 2 fika.

Som några få utvalda förtrodda människor vet löser jag även korsord i perioder, detta är även något jag får försvara med den lilla ungdom som finns kvar. Så en harang svordomar och slangord senare är läget stabilt igen. Fungerar inte det drar jag någon historia där kontentan är att jag är en idiot som får för mycket att dricka ibland. (Så långt lagret räcker, d.v.s god för ett par decennier till)

De senaste två veckorna har jag sprungit upp och ner på stan, i både ärendesyften inom arbete och privata ändamål, så när jag tog den sista ärenderundan idag kände jag på vägen upp hur det värkte i höften så pass att jag blev tvungen att vanka vägen hem. Som en riktig dödluktande surkärring krängde jag mig själv upp efter kullerstenshelvetet och ojade över hur jobbigt det är att gå de hundra metrarna jag har hem ifrån centrum. Poor little lazy fkk

Väl hemma, efter intagen middag och så vidare slår jag på ett avsnitt The Cleveland Show och somnar på soffan. Klockan åtta.

Så, det är dags att hitta rullator. Customrullator med flameslackering och spinners. Bäst jag skaffar en käpp jag kan hytte på ungdomsgalningarna med också.

Jag låg på min soffa tidigare ikväll och stirrade på bilderna som hänger i de olikformade ramarna på väggen. Alla bilder innehåller familjemedlemmar. Jag själv som liten, min mamma, min brorsdotter, mina morföräldrar o.s.v. Utom en. I den ramen sitter det en bild på en vän som under tiden befann sig i Sydafrika. Han håller i en blåsfisk som han ger en liten strandpuss.

Jag stannade vid den bilden en stund och började minnas vilka nära vänner vi var då. Även om det kunde dröja ett tag mellan telefonsamtalen. En gång när jag bodde i Piteå var min dåvarande pojkvän där för att gratta mig på födelsedagen och under dagen ringde telefonen ifrån ett okänt nummer. Jag lät bli att svara, också när det ringde på dörren. Men så gick jag och öppnade dörren efter ett tag, i tron om att det skulle vara en klasskamrat.

När jag öppnade dörren fann jag en blombukett som hängde på handtaget. Jag vände mig om och tjöt av glädje, tackade min pojkvän som avståndstagande sa "Ja det är då inte från mig!" Jag läste lappen och blev upplyst om att det var min vän i Sydafrika som skickat dem för att gratulera mig på födelsedagen.

Jag blev så otroligt rörd. En människa som bodde på andra sidan jordklotet tog sig tid och pengar för att gratulera mig genom blombud. Något halvår senare eller så, när det tog slut mellan mig och pojkvännen skrev jag och upplyste min vän om detta och hur ledsen jag var. Han ringde mig och pratade ett långt tag bara för att ta hand om mig. Och jag ska upplysa att ringa från Sydafrika är inte billigt.

Så när jag idag fick tillbaka alla minnen han gett mig insåg jag vilken idiot jag var som gav upp kontakten. Jag har honom på Facebook nu, men all dess tyst tid emellan har slukat den vänskap vi en gång delade. Han har alltid varit den fina vännen i mina ögon och jag hoppas att han förstår hur mycket det lilla vi delat betyder för mig.

Och därför hänger hans bild på väggen bland familjefoton. Bästigaste kosmoskatten i världen för evigaste evighet.

Tack David

Men åh vad är det för fel på människor?! Nog för att jag tycker att hela uppståndelsen kring kronprinsessans kommande bröllop är helt absurd och löjlig så tycker jag ändå att man kan visa lite jävla respekt och hålla tyst om saker som är menat att vara en hemlighet. Seriöst... finns det inte tusen andra grejer de kan skriva för att tjäna några kronor extra.

För det första är det bara så jävla bisarrt att folk vill veta så ingående om vad "kända" människor gör och säger att det finns fler än bara en tidning som livnär sig på att skvallra. För det andra är det moraliskt snedf*ckat att vara den som skriver artiklarna. Victoria och hennes karl vill gifta sig, precis som så många andra människor i världen. Och nu skulle de få en överraskning att se ett favoritband (som iofs enligt mig är bland de värre olyssningsbara svenska artisterna, men okej. Smaken är som baken.) och då kan man inte vara schysst och hålla käften om det.

Jag vore dock naiv om jag trodde att tidningarna skulle vara så schyssta, men visst fan hade man hoppats på att en kvällstidning kunde hålla sig till det som de faktiskt ska vara. Nyhetstidning. Jag såg också på löpen idag att de lagt ut bild på psyksjuka karln som meja ner familjemedlemmarna och funderade ingående på av vilken orsak de valde att göra det. Jag kom aldrig fram till en bra orsak. Känns inte det lite jävla onödigt?!

Varför byter de inte bara koncept på Aftonbladet?! De riktiga nyheterna har ju minimerats rätt hårt så varför inte bara skriva om bolaget som en skvallerbyrå?

Och det sjuka är att när folk bloggar om det, så tjänar de ännu mer pengar på de nyfikna folket som vill veta vad det pratas om. Och hade inte AB skrivit det, så hade någon annan. Det är ett stort hav av onda cirklar som fungerar som ett femte element i västvärlden.

Suck suck och ännu mer suck.

Till ungefärligt samma tema kan jag också ta upp hur sjukligt jag tycker att det är när folk behandlar "kändisar" som skaparen av världen. Kalle från Idol var i stan och hamnade på O'learys senare på kvällen. Inte oväntat flockades folket runt omkring han och han stod aldrig ensam. Man undrar ju hur det gick till när Kalle behövde lätta på trycket. Ja, gott folk, kändisar kissar och bajsar också! Förlåt för bubbelkrossen. Igår kväll på O'learys var Peter Forsberg ute och svepte en öl eller två och en gubbe kom fram till mig och min kompis för att diskutera "fenomenet".

"Är det inte roligt att se hur det flockas tjejer så fort Foppa kommer hit" Jag tittade på gubben och undrade vad han pratade om. Då stod hockeylegenden någon meter ifrån mig insmetad av folk och jag tänkte "....Det är ju bara en människa som råkade vara riktigt duktig på något!" Hur kommer det sig att vilken idiot som helst kan bli känd medan ingen har någon aning om vem som forskat fram medicinerna människor måste ta för att leva.

Det är inte själva grejen att vara starstruck som jag stör mig på. Det är när kändisars personliga liv blir en del av förtjusningen i det professionella underlaget till kändisskapet.

Jaja. Som Lynyrd Skynyrd sa "I can't make any changes, all I can do is write 'em in a song"

-Brudparets nationella hemlighet - AB -

Hur kommer det sig att när jag bodde i Umeå, en betydligt större stad än Örnsköldsvik, så befann jag mig själv framför datorn nittio procent av tiden och så fort jag kommer tillbaka till det jag flydde ifrån är jag mer upptagen av livet än vad jag någonsin varit i mitt 25-år korta liv. De gånger jag suttit hemma har varit de gånger jag valt att göra det. Inte i brist på saker att göra, vilket man skulle kunna tro.

Jag började i måndags en tvåveckors kurs inom Entreprenörskap. Jag skulle dock snarare kalla det inspirationsträffar. Vår grupp på sju har blivit utmanade små gruppövningar som varit i överlag roliga och intressanta. Efter mina timmar på Sliperiet går jag sedan upp till studion och tar mig an allt som kan tänkas behövas hjälp med.

Jag har känt mig både trött och stressad, men jag känner dock mig nöjd med situationen. Jag känner mig på rätt plats i rätt tidpunkt. I helgen skall det gå en sväng på Örnexpo, jag ska smacka upp Gunhild på väggen i studion (väggfärgens namn) och försöka trycka in lite quality time med vänner. Dregen kommer ju till stan, vi är ju såååå tajt.

Hur som helst. Det var dags att städa bort spindelnätet ifrån tangentbordet och trycka in lite ord på bloggen. Så nästa gång kanske det blir lite roligare att läsa.

Choo

Så var den klar då. Fkin ay! Jag är lättad över hur mycket mindre ont det gjorde än vad jag väntade mig. Jag är väldigt nöjd över resultatet. Otroligt hur raka linjer det blev. Det är ju nygjort nu så det blir ju bara ännu snyggare sen. Det är Daniel på Big Street Tattoo som är artisten. Muchas gracias Diel!

Har ni nånsin tänkt "Fan jag är helt jävla dum i huvet, varför gör jag såhär?" och sen blivit lämnad med dina slutsatser av ett tomt resultat. Det återlever jag ungefär varannan dag. Jag vet vad jag känner i mitt hjärta och var mina principer står, men det är ingen garanti att du får som du vill... uppenbarligen! Eftersom få saker skett som jag velat. Varav tanken uppkommer. Varför gör jag såhär mot mig själv?

Jag tror mig veta vad som är rätt och riktigt och det som kommer att krypa tillbaka till dig, och oftast har man rätt, enligt de erfarenheter som har lett till teorin. Men de gånger jag upptäcker att det till stor sannolikhet är otänkbart, blir jag så otroligt förbannad. Jag tror inte det finns något som gör mig mer förbannad än när jag får känslan att saker kommer att skita sig.

Men så kommer jag plötsligt på att ingenting går någonsin som du tänker dig. Att livet fungerar så, och det är det faktumet som gör det så spännande att leva livet.

Men fan vad trevligt det hade varit att ha någon idé om någonting någonsin.

Hola gringos! Idag blev det ännu en mix cultured mat på bordet. Småhackad kyckling, rödlök, purjolök, paprika, mango, ananas, i kokosmjölk och Creme Fraiche lagt i ostfyllda majstortillabröd, värmd i ugnen sedan toppad med tabasco och lime. Tyvärr hittade jag inga Corona på affären så det fick bli Budweiser med lime i.

Häromdagen blev det en annan god blandcuisine mat med kokosmjölk, där kantarellerna och myntan fick bli twisten. Jag känner mig rätt imponerad av min matkreativitet. Tänk att för några år sedan kunde jag knappt koka ägg korrekt, än mindre köttfärssås som är rätt no brainer nu för tiden.

Men nu är jag tyvärr lite yr i huvet utav överdriven matkonsumtion, men det rättar nog till sig tills isthédags. Oscha vad jag lyxar ikväll. Falukorv får vänta tills slutet av månaden.

Dags att avrunda innan paltkoman snurrar till all vett i inlägget.

TTYL

Snart är det helg, och det betyder att snart är det måndag då det är dags för min tatueringsoskuld att bli tagen. Jag är så exalterad att jag nästan kissar på mig lite. Problemet är bara att jag vill ha mer redan nu. Jag måste komma på hur jag ska bli rik lite snabbt så jag kan låta grabbarna måla lite mer på fläskduken.

Kom gärna med förslag.

Off and away till studion!

Jag har ett bra liv. Jag spenderar dagarna med trevliga talangfulla människor omkring mig i en fördomsfri miljö, där idéer föds och utvecklas. Där musik spelas högt och mer än gärna. När jag kommer hem känner jag mig lite smartare för varje dag. Jag kan vara uppe sent och har bara mig själv att sköta. Och även om det känns ensamt ibland, hör jag bilarna susandes förbi som påminnelse att världen rör på sig än fast den verkar stå stilla hemma hos mig.

Jag har tomma ark och målardukar att fylla med mina inre drömmar. En silversträngad gitarr att spela på. Och när månen stiger, tittar den in genom fönstret som ett vakande öga. Den ger mig frid och meditation när jag mest behöver det.

Jag har ett bra liv. Trots att jag ibland känner att jag bör ha kommit längre i livet än vad jag har, så är jag precis där jag ska vara.

"If you cannot find peace within yourself, you will never find it anywhere else"
- Marvin Gaye

Okej. Så, här är kontentan. Close-Up och Sound Pollution är grymma. Jag skickade iväg ett mail med diverse frågor till Close-Up och blev besvarad av en människa som visade sig vara en Rocknrollfairy. Jag var på jakt efter ett särskilt Close-Up nummer som visade sig vara utsålt. Men istället för att lämna det där fick jag sedan ett fint mail efter helgen om var jag kunde hitta just det numret. (!)

Jag blev tipsad om Sound Pollution som har affär i Stockholm, men också på webben. Eftersom jag väldigt sällan har vägarna förbi Stockholm frågade jag en trevlig man på Sound Pollution om jag kunde få tag på just det numret, som bara fanns i affären ska jag tillägga. Long story short. Jag fick hjälp med att köpa numret som nu ligger och väntar på mig snällt.

Jag blev så överväldigat glad över hur bra behandlad man blev hos de båda företagen. Detta står väldigt högt hos mig så jag gjorde mitt bästa för att visa uppskattning till de båda. Förhoppningsvis gick det fram. Sådana människor förtjänar guld och glittriga bästhetspokaler.

Så kommer vi fram till idag. När jag tittade brevlådan låg där ett vitt och vackert brev ifrån Close-Up. Det första jag hittar i brevet är en flyer med reklam om båten som går i höst. (Som jag för övrigt vill segla iväg på. Meshuggah! "whoot") Det andra jag hittar är en lapp som säger "Grattis för fan!". Här börjar jag fundera på vad jag ska bli gratulerad för.

Visserligen hade jag bett om adressändring hos dem, efter två långt spridda flyttar, och det i sig är något att gratulera mig för. Jag gräver vidare i det spännande brevet, och det jag finner är något som får mig att hojta ett highpitch "Whoooot?!" följt av små exhalteringshopp ute i det offentliga ljud- och synområdet.

Sällan ser man mig skutta, än hellre skrika högt utan några öl i kroppen. Men med detta brev blev min forna besvikelse upplöst och bortglömd. De underbara människorna på Close-Up hade skickat en biljett till Metaltown! Till mig! Göttebårrg! Vi ses snart igen, city of awesomeness.

Jag som aldrig vinner något har just vunnit det jag allra minst väntade, men allra helst ville åt. Jag hade ställt upp i tävlingen, men något säger mig att Rocknrollfairyn viftade på sitt trollspö åt mig :)

Så nu kan man gå in på sidan och läsa banden igen, nu när man inte behöver bli sur över dem man hade missat. "Hatebreed blir kul, åhh Nile, mm In flames...."

Om någon människa som läser detta ska dit så hojta, då blire partaj i Gothenburg!

Ps. Om du inte ännu har börjat prenumerera på Close-Up Magazine så missar du en fin familj man gärna är en del av

Spotifylänk: Mick Jagger - God gave me everything

Sedan jag kom hem har jag lagat en skåplucka, plockat undan, rensat i papper & tidningar, dammsugit, torkat (lister, fönsterbleck, dörrar, element och liknande) skyfflat bort gigantiska IKEA-rester, vädrat täcket och därmed bytt till nya fräscha sängkläder och dragit till soffklädseln. Snart blir det toastädning och diskning. Jag är FETT stolt över mig själv...

Fast mina fönster kan ju glömma att de blir gnidna idag. Jag gör vad som helst för att slippa fönsterputs. Helst hade jag sluppit all slags städning, men tyvärr finns det inga handikapp som jag kan skylla på förutom lathet. Vilket i sig borde vara klassat som handikapp. :-D Undra om det finns städhundar som man kan ha som handikappsstöd?

Det påminner mig om specialvagnarna som finns på de flesta mataffärerna i USA. Det finns shoppingvagnar som är påbyggda på en liten plastmoppe som man kan köra omkring med. Det var väl förmodligen tänkt att det skulle vara som stöd för de gamla och knäsvaga men man ser nog fler feta på dem än sjuka. (I och för sig är de väl sjuka, fast mer i huvet än någon annanstans)

Har ni tänkt på att ju mer hjälpmedel det skapas desto latare blir vi? Tänk bara på hur det var innan ni ägde en bil, alt. hade körkortet. Erkänn att ni gick och cyklade mer!

Och ju latare vi blir desto fler hjälpmedel skapar vi.

Plötsligt är jag inte lika stolt över mig själv. Snarare skamsen att vårstädning inte sker oftare än våren. Dumma fönster... nu måste jag ju tvätta er. Suck.

Jordgubbssäsongen är börjad! Jag tog en tur ner till Hemköp för att köpa lite lösviktslunch och när jag gick igenom fruktavdelningen såg jag något rött glänsande i vitögat. Som om jag vore besatt stannade jag plötsligt till och såg sedan att det är jordgubbarna som ligger och väntar på mig. Mina ögon gled ner på priset och med förvåning upptäckte jag att en låda bara kostade 13.90 kr/st.

Självklart köpte jag en låda, bland andra varor, och gick tillbaka till studion. När jag sedan gick igenom gubbe för gubbe såg jag något stort i botten. Jag dök in med huvudet före och plockade upp det som låg och lurade i jordgubbshavet.

Då förstår jag plötsligt det låga priset. Jag har köpt mutantjordgubbar! Jag hoppas jag inte förvandlas till hälften jordgubbe hälften kärring nu. Jag menar det är snart studenttider och då blir man ju levande måltavla! Men goda var dem i alla fall.

Ja, jag ska blogga om kläder! Jag går igenom Asos, som jag mer än sällan gör, och plagg efter plagg klistras fast i ögat så det kliar som glasfiber i kroppen. Vanligtvis brukar jag lägga till en stor hög med kläder och väskor i varukorgen som jag sedan aldrig köper, men snart hade jag faktiskt tänkt att slutföra köpet.

Då de retsamt säljer både billigt och dyrt fastnar man oftast med något som är out of league till min ekonomi, som man sedan inte kan sluta tänka på. Det är inget jag är stolt över, men den lilla envisa konstälskaren i mig fattar tycke för kläder med.

Jag står vid min åsikt att kläder inte ska behöva kosta mer än utgiften att göra och distribuera dem, men ibland blir man så frestad att det är svårt att låta bli.

Här har vi först en batwingtröja för hutlösa 1,384 kr som bara finns där och retar mig och min tomma plånbok.




Ovan har vi ett par solglasögon från Marc Jacobs för 924 kr, vilket kanske inte låter mycket för andra men själv brukar jag lägga ut under 200 kr för solglasögon, helst under 100 kr.


Men det är denna klocka som är mest irriterande att hitta. Detta är också Marc Jacobs, för "bara" 1,038 kr (tidigare 1,730 kr) Nu är det oftast svårt att hitta klockor billigare än 600 kr så det kanske man kan ta då. Men det är 1000 kr mer än vad jag har råd med. Jag har letat efter en exakt sådan här klocka ett tag nu, så det är lite extra retsamt att jag hittar en med den prislappen.

Utöver dessa hittade jag en hel del prisvärda saker också som skulle bli för många varor att ta upp här. Men just en billig vara måste jag avsluta detta nattliga bloggäventyr med.



Den svenska militärkepsen.......VA?! Nog för att jag gillar vintagemode och återanvändning av kläder, men den svenska militärkepsen påminner mig bara om moppemustaschfjuniga lumpenpajkar och älgjakt. Inget jag skulle vilja sätta självetikett som. Men skulle man av någon anledning vilja betala för en av dessa öronlappsfenomen så kostar de endast 173 kr. Som hittat.

Imorrn klockan Jättetidigt kommer pappa och hämtar upp mig för en liten tur till Umeå. Jag känner mig inte ett dugg redo för det. Det är galet stökigt här hemma och jag är gravt ovårdad. Egentligen är det väl inte "Jättetidigt" om man ska jämföra med normalsovande människor, men jag går sällan och lägger mig tidigare än 3 om nätterna.

So what då. Jag mår mycket bättre så än om jag skulle tvinga upp mig själv toktidigt bara för att sitta och klämma på bukfettsansamlingen tills det är dags att gå iväg. Jag blir inte lika slö om dagarna.

Någon på radion sa att det finns fler kvällsmänniskor än morgonmänniskor och ansåg alltså att världen är anpassad efter minoriteten. Om detta är sant så borde hela dygnet redigeras. Fast det blir ju lite tråkigt för dem som studsar upp som en möbelfjäder på morgonen om hela dygnet är omplacerat. Då blir det de som får klämma bukfett, alternativt sticka sockar av navelludd.

Kanske kan vi som är kvällsmänniskor få någon slags dispens när det gäller jobbtider. Ett litet papper från farbror sjukhus som säger att vi måste jobba särskilt skift, eller få pengar för besväret att kliva upp tidigare än vad våra kroppar är skapta till.

Jag hävdar att det är omänskligt att kliva upp tidigt på morgonen. Av den orsaken, och tusen till tänker jag fortsätta min dygnsrytm.

...fast pappa kommer fortfarande klockan Jättetidigt imorrn. Suck...

Jag kan sitta fridfullt och känna mig totalt i nuet. Allt är okej och livet är precis där det ska vara. Så hittar Spotify fram till en låt jag inte hört sedan i höstas. Det var inte jag som hade lagt till den i listan, så när låten sätter igång sparkas hjärnan med minnesbilder ifrån det gångna året. Plötsligt minns jag alla stunder jag lyssnat på just den låten i sällskap av min svaghet. Små stunder av en dröm jag fick leva i en stund.

Musiken är som en viskning ifrån mitt hjärta. När jag kollar tillbaka på allt känns det overkligt att jag någonsin lämnade det jag nu kommit tillbaka till. Att jag fick leva i en dröm för den lilla stunden jag var där, det är mer än vad jag någonsin hade väntat mig att få uppleva.

Så jag är tacksam. Men problemet med att få en bit av det goda är att man alltid vill ha mer. En dag kanske jag förstår. Tills dess blundar jag till tonerna och drömmer drömmen jag levde i.


The Cure - Lovesong

Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am home again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am whole again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am young again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am fun again

However far away I will always love you
However long I stay I will always love you
Whatever words I say I will always love you
I will always love you

Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am free again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am clean again

However far away I will always love you
However long I stay I will always love you
Whatever words I say I will always love you
I will always love you

Världens ballaste möbler funnet! Wohnzimmer har dem. De har också förväntat höga priser på dem. Men här har vi några nummer av mina favoriter. Hade man varit lite crafty så hade man kunnat göra den här lilla byrån. Pappa...? :-D

Man tycker ju att dessa små möbler som ser ut att vara ett redigt ihopplock av opassande delar inte skulle vara så svåra att göra, men skulle man ge det ett försök skulle det sluta med att se ut som en snedkorsad hundras. Ni vet de där som i teorin skulle vara jättefina men slutresultatet får en att vilja skära ur ögonen på en själv.

Nedan ser ni två andra möbler ifrån Wohnzimmer som är gravt önskad av yours truly. Mamas!

Tänk om man visste vad man kunde säga för att få folk att öppna ögonen till det de egentligen redan vet, men är rädd för att inse. Varför rädslan finns är utom min förståelse. Men den är där och agerar som den största underskattade fienden i mänskligheten. Därefter kommer ignorans och arrogans.

Det finns så många bra människor, som slåss för dem de är och kämpar för sina liv. Men det samvetslösa giriga folket sitter vid tronen. De kanske inte är många, men den givna makten får dem att se odödliga ut. Och makten är given av oss tysta. Jag skulle vilja tro att den blev tagen ifrån oss, men ingenting blir taget utan en kamp.

Det sker överallt. Hem, skola och jobb upp till land och världsomfattande.

Det är snart val. Tanken av det sprider obehag i kroppen på mig. Vem skulle jag lita på att sköta vårt land och all internationell kontakt? Varför måste jag välja? Jag vet att det är en oåtkomlig fantasi att livet skulle kunna vara fritt utan landsledare. Men vore det inte en underbar värld om man kunde leva för att jobba istället för motsatsen.

Så sitter jag här. I tysthet. Såsom många andra människor, som blundar och drömmer om en annan värld. Kanske är det drömmen som är livet och livet som är kriget.

Välj med hjärtat i år. Det är det enda de inte kan ta ifrån oss.

Val 2010 - Information, analys, diskussion

Det verkar vara pekfingrar ifrån alla håll när det kommer till vikt och utseende. På vad som är hälsosamt eller ej. Men en människa som ser normal ut, går normalt och pratar normalt kan vara en psykopat också så... de kan sätta fram pekfingret om de vill men de kommer bara få det avtuggat av en flaming psychopath. Alt. förbannad över/underviktig. (Vilket iofs skulle kunna deklareras som flaming psychopath. Har ni någonsin varit riktigt jvla hungrig? Det har jag. Psy-cho-path.)

Det finns inget som säger att en "mullig" person är mindre hälsosam än en "naturligt smal" (vad det än betyder nu då) Vi kan öppna upp kärlen och jämföra så får vi se svart på vitt. Så kanske diskussion kan vara över snart. För ärligt talat börjar det bli gammalt.

Jag tycker de ska göra såhär. Gå på stan. Se tjejer som har fina drag och stor personlighet och sätta dem på billboarden. Klart å beta'rt. Sådär ser den verkliga världen ut. Gillar man det inte så finns det inte så många andra världar att rymma till. Hate it or love it. Det är vad ni får.

Jag kan slå på ett stort leende när som helst. Var jag än är kan jag låtsas vara en av dem. Jag skulle säkert kunna jonglera om jag visste hur, bara för att roa folket. Men trots alla cirkuskonster eller lismande påklistringar är jag ändå bara jag. Så varför arbeta häcken av sig för folk som ändå inte skulle bry sig om man låg med brutna ben framför dem.

Jag vet egentligen inte vilken härkomst denna plötsliga tanke har. Jag antar att man tid och otid känner sig som en förbipasserande åskådare. Gåendes på shoppinggatan tittandes in i skyltfönstret och önskade mig kunna ha det som finns där inne.

Men sanningen är att när man väl tagit på sig de där skorna man stått och trånat efter, så kanske de inte känns bra. Färgen grånar utanför den väl uttänkta skyltningen, och det man gått och önskat sig så länge helt plötsligt känns fel. Kanske känns de helt perfekta, men var de värd all arbete? I slutändan hade man kanske mått bättre av att nöja sig med det man redan har.

Och ibland känner jag mig som en av de fängslade skyltdockorna de utanför fönstret stannar vid men tids nog, och ibland för tidigt vill jag tillägga...lämnar kvar ensam. Men hade jag klivit ut ur skyltfönstret till de andra, hade jag insett att det inte var en värld för mig att leva i.

Men ska man ångra något så ska det vara för något man gjort och inte det man undvek. Well. Brott är kanske undantaget då.

Nåja. Det jag vill komma till är att hur än man försöker, så ljuger inte samvetet. Det är idiotin som sköter det. Jag önskar bara att jag slapp önska.

Shuyler Fisk och Tim Myers - Be my only

Detta sker i mitt huvud, i repeat just nu: "Bapa mmm ma ma bapa mm ma mama...don't you know about the bird, well everybody knows that bird is the word" blandat med "Look at my horse, my horse is amazing. Give it a lick, mm, it tastes just like raisins"

Vi kan nog konstatera att en feber har tagit över mig. Man får hoppas att jag hinner bli mindre skum i skallen tills jobbintervjun.

Jag surfar runt lite. Läser lite bloggar. Engagerar mig så gott det går att följa med i svängarna. Sedan 2-3 tiden idag har jag suttit och jobbat på arbetsprover som ska vara utskrivna och medtagna till arbetsintervjun jag aldrig förväntade mig att bli inkallad till. Jag tror jag är hungrig. Jag kan vara smått förkyld också. Men av någon anledningen känner jag bara följande när jag läser inlägg och kommentarer:

"Dooooooooooyyyyyy!!!" Med dregel hängandes ner över knäna som jag lutar mig oförklarligt fram över när jag skriver. Ögonen är tämligt blanka och huvudet ihopskruvad med osynliga IKEA-skruvar där min hjärnsubstans sipprar ut. Jag är så körd i huvudet att jag inte ens känner mig stressad över att jag måste få ihop ett någorlunda arbetsprov, som man inte behöver skämmas för, innan fredag. OCH skriva ut, på en magisk skrivare som mina assistentenhörningar kommer att skutta hit med. För något sådant har jag inte i verktygslådan inte.

Näe, en haklapp och en tröstande hand på axeln av någon som säger "Såååja, sååja" kanske skulle rädda det som räddas kan. Men jag får nöja mig med ett glas apelsinsaft. (Retro, I know) Sedan blir det att fortsätta med tom blick och dregel framför datorskärmen, suplaaajs.

Buhbye

Ja, nu har jag suttit och funderat över vad jag skulle kunna meddela omvärlden om, men ingenting speciellt rekordintressant har uppkommit. Jag skulle kunna upplysa om min närkamp med IKEA-hylla, människosnarkande hund under soffbord, äcklande idioter på krogen eller de miljoners med klädesplagg jag tvättade under helgen. Men inget av det där är speciellt intressant för någon att läsa.

Antagligen skulle jag kunna kreativt vrida det till något humoristiskt att läsa men av någon outgrundad anledning har mitt egenhändigt komponerade ordförråd blivit successivt raderat. Detta har oroat mig. Så jag bestämde mig för att ansöka till ett par utbildningar för att försöka kickstarta hjärnelektronerna. Vilket jag också gjorde. Vi får se om jag hittar en gnutta vilja för plugg där inne i lättjefettet i skallen. Något måste man iallafall ta itu med.

Om någon hängde med utan att falla plattnosad ner i tangentbordet av uttråkanskoma så ge något livstecken så jag inte behöver leva med det på samvetet.

Jag ska ta på mig tänkarkepsen och återkomma med något mer intressant.

Adjö.

Ända sedan jag gjorde om bloggen sist har jag stört mig på den. Den har, som ni säkert märkt inte laddat så snabbt och förmodligen sett tokig ut för många. Så det var dags att kavla upp latmansärmarna och ta itu med problemet som en riktig kvinna. Och jag måste säga att jag blev ganska stolt över resultatet. Jag ska spendera 90% av tiden vid datorn med att stirra mig trött på bloggen.

Grattis Hanna, du tog itu med något.

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg om Påsken och mina skämtsamt gravallvarliga funderingar på vår absurda existens. Nu har Pezster återupptagit frågan vi flesta begrundar minst en gång i våra liv och jag känner behovet att uppfölja den slutsats jag kom fram till förra året.

Enligt Wikipedia har påskkärringar dess härkomst ifrån tidigt 1800-tal då de, av någon outredd anledning började klä sig som de ansåg häxor se ut. (Grundat från folktro på 1600-talet då de värsta häxjakterna pågick.)

Varför det pågår just under påsken är jag ännu inte belyst om. Däremot menar Wikipedias källa att bålbränning och fyrverkerier sker genom Valborgsfirande i gammal tradition för att skrämma iväg häxor. Som då alltså har med folktro att göra. Vilket gör mig totalt förvirrad då kyrkor oftast anordnar Valborgstillställningar.

När det kommer till påskhararna har jag då, genom Wikipedia som vanligt, fått upplysning om att haren kom till för att symbolisera fruktbarhet och äggen likaså. När det handlar om då marken vaknar till liv så kan man förstå symbolismen. Varför nyårsafton inte är just innan våren förundrar mig, men det är en helt annan diskussion.

Men vilken idiot kommer på att man ska slänga in två totalt missmatch symboler i samband med varandra? Jo en tysk. Suplajs suplajs. Det är så absurt att det är fullkomligt genialiskt.

Så kommer vi till pingst. Jag vet fortfarande inte vilket syfte det har. Jag har försökt att forska, och läser men jag förstår ändå ingenting. Next subject.

Så. Det vi kan ta till slutsats ifrån denna årliga fundering är att påsken handlar om pånyttfödande. Där kristendom och folktro går hand i hand. Totalt. Absurt.

NOO! Superfail. Ralf Gyllenhammar är ute ur körslaget, den enda orsaken till att jag ville se det. Nu såg jag visserligen inte sista avsnittet, så jag vet inte hur det lät men han borde få vara kvar bara för att han är så förbannat ball. (Även om jag har svårt att tro att något annat än awesome kommer ifrån den där mannen) Om det är någon jag skulle kunna se melodifestivalen för så är det banne mig han.

Till och med att tvätta skulle vara kul om han var där. Så Ralf, om du mirakulöst råkar av en orsak läsa detta så kom ffs hit och va ball medan jag städar och tvättar så jag får det gjort någon gång. Att fråga efter överösande komplimanger om hur awesome jag är kanske är för mycket att fråga om, men jag slänger ut det i luften ändå.

Näe hörni. Raffe är fierce. Glöm det där och spotta ut en grym skiva till mig och min tomma, tysta etta.

Mental five.

Utöver den lilla tanken kan jag nu säga att pizzamonstret har blivit mättad och tystad. Så inget mer tjat om pizza hädanefter, vilket säkert kommer som en stor glädje för alla på studion. Helena's var naturligtvis stängt just idag, när jag svultit mig själv för att öppna upp plats för en foodbaby. Men Tre Kronor funkade bra det med. Hawaii med curry- och kebabsås på sidan. Dopp dopp, tugg tugg, mmm.

Jag nästan sprang upp för backen, vilket man inte ofta ser mig göra. (Det handlar om lockbete, hellre än viljan) Nu när jag ätit upp min efterlängtade flottskiva kommer Top Model igång på TV:n. Yeah, ett dussin skinny bisches på tv:n när jag sitter med foodbaby är precis det jag vill se.

BTW. Är det bara jag som lyckas passa in flottmat till middag när "Du är vad du äter" är på tv:n? Eller har "The sammamabisches" koll på mig? (Det är så man säger det, lär dig!) Kanske ska man ta hinten och gå på gymmet snart... hm.

Jaja. Imorrn. Kanske.

Den här dagen har känts lång, men gått fort. Kan någon förklara min hjärna för jag har sjunkit in i fettet och drunknat i hjärnsubstansen. Det känns lite som att allt och inget hände idag. En jävla massa surr blandat med en jävla massa tänkande. Jag fick frågan hur det var med mig. Uppenbarligen var min tankspridda sinneslag väldigt tydlig.

Pinball i huvudet. "Åh, fan va kul det ska bli med tatueringen... undra hur... man kanske skulle ...det vore...fan va trevlig han... nej varför sa jag inte så?... det hade ju... usch vad jag stinker...jag måste... jävla snöhelvete! men snart ... hur ska jag fixa pengar till metaltown... jag vill..." "Hur är det?" *klick* Va?

Hann ni me? Näe, inte jag heller. Jag vet fortfarande inte om jag kom fram till något eller om jag bara gjorde en pastasallad i skallen. Efter ännu en dag på studion blev det fika på stan med en vän. Mmm räkbaguette. Stans godaste. Dock skar jag mig på brödet, slå den! (Tack för pengalånet Mia) Nu när jag kommit hem och surrat ihjäl tre kompisar, ätit mig foodbaby och irriterat mig på Facebook så känner jag mig helt yr.

Och nu har jag spammat er med min yrhet. GRATTIS! Du är nu infekterad med Hannavirus. You will die, and rot.

ARGH! The madness has to stop! Inga fler gruppinbjudningar på Facebook! Så kallade stödgrupper och ego-etiketter som fyller min inkorg med deras galenskap. Jag står inte ut!

Nollan Nollansson har bjudit in dig till Facebook-gruppen "Vi som tycker jättesynd om de stackars barnen som svälter i Etiopien, precis som ifjol och hundratusen miljärders år tillbaka innan Facebook fanns till för att förpesta allas liv med övernyfikenhet och "Se mig, hör mig"-idioter, men har inget intresse av att faktiskt skänka pengar till dem"

Airhead Nördberg har bjudit in dig till Facebook-gruppen "Vi som lägger till den här gruppen för att visa alla andra vilka puckon vi är som fyller våra dagar med statusuppdateringar, farmville och vad andra idioter tycker om vår brist av kreativitet och liv"

Vad skulle jag nyttja av att vara med i en grupp som bara är till för syns skull? Ja, jag ska erkänna. Det var roligt i början med plojgrupperna men nu har det gått för långt!

"Vi som har sockar"
"Vi som borstar tänderna"
"Vi som sover varje natt" O M G, No way! We're -like- totally BFF now.

ARGH! gaaah! Äuh! DAAH! Vad. Vill. Ni. Mig?!

Sådär.

Hellre ett meningslöst blogginlägg folk kan välja att läsa eller inte än en jävla Facebookgruppinbjudan upptryckt i ansiktet. Nertryckt i halsen. Intryckt i .... you catch my drift.

LÄGG'Å!

Coenbröderna är i farten med en nyinspelning av True Grit (De sammanbitna) som först kom ut 1969. Då spelades sheriffen av den legendariska John Wayne men kommer nu att spelas av Jeff Bridges. Karaktären La Boeuf kommer att spelas av Matt Damon. Just nu håller de på att bygga upp kulisser i sammanhang med befintliga gamla hus i Granger, Texas.

Det roliga med detta är att jag har bott i just den lilla Texasbyn i två månader! Alla de gatorna som kommer att finnas med på bioduken har jag tagit midnattspromenader på. Jag har burit matkassor där. Jag har lyft ett extremt tungt badkar utanför ett av husen de nu piffar till i riktig Western-anda. Var dag och natt i två månader lyssnade jag på tågen som tjöt i sin förbifart just på den där platsen.

Det var där jag lärde mig vad kärlek och vänskap är. I denna lilla byn som för övrigt ligger en kort biltur ifrån huset från den moderna versionen av Texas Chainsaw Massacre.

Jag längtar till att se filmen, så kan jag låtsas att jag levde på den tiden, för jag känner redan till husen. Så... eftersom Matt Damon kommer att befinna sig där så KAN man säga att jag träffat honom. Typ. Bara inte...samtidigt?

Nåja. Ballt som fan iaf.

Fy fan va glad man ska vara över att ha lärt sig Svenska den naturliga vägen. Hahaha. Underbar lektion med många nyttiga meningar att använda sig av.

Jag är förbannat duktig på att leka ordpolis. Jag läser tidningen och ser stavfel och konstigheter på en "split second". Men när det kommer till mina egna e-mail och diverse inlägg är jag plötsligt förblindad. Parallellt till detta kan jag även väldigt lätt peka ut personlighetsskavanker och, enligt mig, felaktiga åsikter. Så, som en redig käftsmäll upptäcker jag till min stora fasa att jag ibland själv har samma "fel".

Tänk om man kunde vara någon annan en dag och se sig själv utifrån. Skrämmande koncept. Om man visste allt som bara andra ser skulle man kanske förändra sig själv så pass att man inte längre har en personlighet kvar. Kanske är det just skavankerna som gör en extra speciell. Som med min förkärlek för andrahandsmöbler. Det är de mest annorlunda pjäserna som intresserar mig mest.

Så en liten justering för mig är att börja leta rätt istället för fel. Det har varit mer en vetskap än inställning tidigare. Men som sagt. Jag klagar - Alltså finns jag.

Snön glänser av solens varma strålar. Ett guldliknande sken reflekteras i mina fönster och med ett samtal med en väldigt god vän känner jag mig mer som mig själv igen.

Jag satte mig ner i soffan och tittade upp mot badhusets panoramafönster på tornet. Där såg jag människor gå förbi för att åka en tur i den "nya" rutschkanan. Plötsligt mindes jag min dröm i föregående natt om just denna kana, och den tid jag delade med en underbar människa, som behandlade mig så fint. När jag sedan berättat klart om drömmen frågade min väninna om badhuset och när jag berättade om stället mindes jag hur roligt man haft det som barn i just detta "Paradis". Jag kisade mot solens strålar, kände värmen i mitt ansikte och njöt för en stund.

Idag har jag lite svar på frågor som snurrat i mitt huvud. Allt är långt ifrån utrett, men den lilla känslan att komma ihåg sitt inre gör världen ett varmare ställe, trots kalla golv under mina nakna fötter.

Varje dag är ett mirakel. Det är lätt att glömma, men när man kommer ihåg det är det en överväldigande upplevelse.

Enjoy the silence, som Pezster säger. Ibland är ensamheten det bästa som kan hända.

Tips: Veronika bestämmer sig för att dö En film om liv och död

Jag känner mig dum nu. Jag har lagt över min smärta på någon utan att själv vara medveten om det. Säkert andra också. Jag antar att jag har en hel del sense of revenge i mig, mer än vad jag trodde. Även om det inte finns något att hämnas för. Mina avsikter var annorlunda. Men ack så fel det blev. Och plötsligt sjönk jag litegrann i mina egna ögon. Men som de säger, man lär sig av sina misstag.

Jag är inte så arrogant så jag tror att jag aldrig gör fel. Det har vi många historier som kan backa upp att jag gör. Men fan vad det svider när jag upptäcker att jag har gjort fel. Envis som jag är. Usch. Jag är så dålig på att gömma mina sorger, även om jag inte alltid pratar om dem. Det är ju inte rättvist mot de som måste stå ut med mig.

Jag hoppas att jag kommer att lyckas bevisa förbättring innan det är för sent. "Tiden lär visa", verkar vara en återkommande mening.

Nu blir det skamvrån ett tag. Kommer ut imorrn.

Äsch. Vårt experiment stöp rätt rejält. Men vi hade kul när vi pratade om det iallafall. Man måste ta livet lite oseriöst ibland annars blir man galen. Jag märker oftast att folk tror jag är yngre och omogen. Men jag bara gillar att vara lite oseriös. Jag känner mig mindre som ett projekt då. Tyvärr blir man tagen oseriös när man hanterar världen med en klackspark. Det är egentligen bara runt folk jag är så, men det är dem som är juryn.

Nåja, det får nog räcka som psykologisk utvärdering av mig själv och människor i världen idag.

Catch ya on the flipside

Om man tittar på världen så verkar de som anses vara mest framgångsrik även vara dem med minst samvete. Så det fick mig att tänka. Om jag börjar bete mig som världens största äggfis i en liten hiss mot folk så kanske det tar mig någonstans. Sådär magiskt. Fast tanken är väl mer att eftersom man inte har samvete så kan man ta beslut utan att känna ånger. Det finns ett annat ord för dessa människor. Psykopater!

Hur som helst. För att komma någon vart verkar mina val vara att sälja ut eller kliva över lik. Då jag är för lat för att lyfta benen så högt, har vi inte så många val kvar.

Så vi ser väl snart om min och Annelie's plan fungerade.

Tah tah

Alliansen, David Beckham, Elin Kling, Kate Winslet, KTH, Mona Sahlin, Peter Forsberg, Tiger Woods, Turkiet, Wahlgren

Ödes-Chuck Norris har gjort en superkombospark i magen på mig tror jag. Jag måste ha utmanat honom utan att ha vetat om det själv. Det hade jag aldrig valt att göra, då jag inte har några moves what so ever förutom stealthmode när det blir för jobbigt.

På senare tid har jag försökt att vara så detaljerad som möjligt, för att vara blid mot natur och människors invanda egenheter. Men det blev bara en enda stor margarita av det hela. Men inte en glammig sådan. En gjord på avloppsvatten och T-röd typ. Med arsenik som salt på kanten. Så man börjar ju fundera på om det jag trodde var rätt i själva verket var fel. Vilket betyder att det jag tror är fel kan mycket möjligt vara rätt. Men en del rätt kan fortfarande var rätt och en del fel är ändå fel. Snacka om rebootartajm. Ctrl+alt+delete:a hela världen.

Jag försökte mig på ett nytt kapitel. Men jag måste vara analfabet för jag är tillbaka på sida ett igen. Det är aningens frustrerande. Eller så var det bara slut på boken igen och jag börjar om på samma sinnesjuka historia för den miljonte gången.

Folk diskuterar om reinkarnation. Jag verkar dö vart annat år ungefär. Men jag lyckas bara bli samma förvirrade utvecklingsstörda elefant. ("En elefant glömmer aldrig" får en helt ny innebörd) För ta lärdom verkar jag inte göra.

(betänketid)
Hängde ni me?...

Näe. Fy fan. No more mrs Nice gal. Dags att leka Rambo.
FTW

Grattis på dopdagen lille Connor! Och grattis på "20"årsdan lilla Mia! :) puss på truta

Det kan gå långt innan man börjar uppskatta det som verkligen har mening i livet. Ibland behöver man hamna i botten för att förstå det man gjorde fel när man var på toppen. Jag är tacksam för de vänner som visar stöd även när jag inte kan ge så mycket tillbaka för stunden. Jag är tacksam för de som tror på mig när jag inte gör det. De som bara genom en enkel ärlig fråga som "Hur mår du?" hjälper mig att känna mod och styrka.

Det är ingenting jag förväntar av folk, men blir väldigt glad när jag får det. Ibland räcker det med att se en bild på mig själv där jag har ritat om mig till en latinsk kåkfarare för att jag ska känna ett skratt bubbla upp.

Jag är tacksam för folk som får mig att skratta när jag har svårt att känna glädje. Men ibland måste jag påminna mig själv om detta. Pezster skrev ett inlägg om sin son ett par månader sen som verkligen skiner ljus på mörker vi sätter oss själva i. Och att någon annan i den här ibland kalla världen skriver om det är jag tacksam för.

Jag kom över en bloggsida som var så ful att man bara ville bränna upp datorn, lägga resterna i en påse med tillräckligt tyngd i för att sjunka men med lite lättnad så att den skulle kunna flyta ut i havet och lägga sig på botten någonstans långt härifrån. Sedan ser jag en grotesk knapp med texten "Designhjälp" på, som jag blev förvånad över. Jag klickar och kommer in på en undersida som har uppgifter för hur man kan köpa design till sin blogg.

Som fd. studerande grafiker, om än kanske inte topp sådan, känner jag mig illa till mods och nästan kränkt. Så kommer vi tillbaka till en tidigare diskussion med en väninna om hur många duktiga hemsidenissar mer än sällan är kass kass kass på design. "Värde värde, IG IG!" som min grafikerlärare skulle ha sagt.

Det är som att göra en flyer för en ny tatuering"studio" som ser ut som ett clipartskämt med en tragisk döskalle på och tro att folk ska ge artisten tillit till att stoppa en nål med färg på i huden, med en bild som ska sitta för resten av livet. (Syftar inte alls på något specifikt) Wake up!

Nä usch... jag behöver lite tid efter den här chocken. Tröstmat och en makeover för att glömma det som hänt.

Red Hot Chili Peppers - My Friends

Susan | MySpace Video

Anton Corbijn-regisserad video

Kommunikation. Vi äldre 80-talister minns hur man fick ringa genom landlina för att nå någon, alternativt knacka på dörren och chansa på att vännerna skulle vara hemma. Så småningom började chattarna och ICQ distrahera oss tonåringar, ungefär samtidigt som mobiltelefonerna skulle knyta sin världsomfattande näve för att knocka ut personlig kontakt. Det hade naturligtvis funnits ett tag, men det var inte förrän den tiden andra än kostymnissarna hade råd med datorer och mobiltelefoner.

Minuttaxan har sedan dess väldigt reducerats, och trådlöst nätverk kan kommas åt nästintill överallt. Man kan till och med installera ett program på IPhone, där man kan underrätta sina vänner när man går på toaletten.>>

Det är alltså inga problem att nå vem man vill, var som helst, när som helst. Ändå är kommunikation ett obegrundat begrepp för vissa. Hur ska någon förstå varför jag är förbannad, om jag inte förklarar. Eller ledsen, sårad, trött, tyst o.s.v. Men samtidigt som man måste tankfullt förklara sig, så måste man också vara beredd på att lyssna. Jag måste vara beredd på att höra något som går emot mina egna åsikter, och kanske till och med modifiera dem.

På något vis har jag ofta hamnat i en eller flera situationer där jag känner mig tvungen att ta sidor, medla eller sätta på plats. Jag hamnar där för att andra inte vill/orkar/kan/vågar kommunicera. Men då och då frågar jag mig själv: Är detta verkligen min uppgift? Självklart är det inte det. Men världen är fylld av regler och ibland lyckas man omedvetet bryta dem. Så hur vet man att man ska säga något eller inte.

För sanningen är att om man inte får veta när man sårat någon annan, så lär man sig sällan att bli bättre. För den sakens skull behöver man ju inte anklaga folk, men känner jag mig sårad så har jag några val. Säga något och stå beredd på att antingen komma närmare eller längre ifrån folk. Tiga och inte förvänta någon förbättring/försämring alls. Eller ta sig ur den giftiga situationen och aldrig mer titta bakåt. Detta gäller även för saker som man sårar andra med.

Men man måste komma ihåg att när man väl gjort sitt val är det svårt att gå tillbaka. Så man bör ta sin tid för fundering innan man häver ur sig något man kan komma att ångra. Vilket ofta leder till att de som lyssnar på tystnaden hinner föreställa sig själva vad problemet kan vara, som inte alls behöver stämma. För tyst kommunikation är kommunikation den med.

Men min största fråga är: Varför är alla så upptagna med att köpa de dyraste telefonerna och snabbaste bredbandet när den mest värdefulla kommunikationen i livet är direkt, med sin familj och sina vänner. Framför allt med sig själv.

Var det bättre förr? Nä. Vi är lika fega nu som då. Vi har bara fler prylar och större räkningar.

En väninna hade en gång en Amazon. En underbar bil. Vacker klassiker. Men som med de flesta gamla bilarna har delarna på dem en tendens till att falla av eller upplösas till bilstoff. Var gång vi pratar om Amazonen tänker jag alltid på den så kallade helvetesresan till Bilprovningen, då den passande nog inte alls ville in på undersökning. Såsom en annan drar sig för att gå till tandläkaren. Detta bevisades med diverse haverier.

Likt de mytologiska figurerna Amasoner är dessa vackra, starka och för sina egna krig. Men trots styrkan kan även dessa falla isär. Alla förrädiska yttre faktorer, som länge kan bekämpas, tar till slut sin besegrande attack. Kvar blir ett trasigt skal.

Jag känner mig för stunden som en Amazon. Ännu är jag inte besegrad, men trasig. Jag vet vem jag är och vad jag går för, men de yttre faktorerna ärrar mig. Det som känns värst är att se alla omkring mig som även de är trasiga. Jag kan ta praktiska problem, de har mindre betydelse i den stora bilden. Men när det kommer till släkt och vänner, som även de är min familj är det inte längre ett litet slag i magen.

Jag är säker på att jag inte är den enda som är i kriget, men detta är något jag måste bekämpa själv.

Mot alla odds...