Ett mord har skett på Östra dalgatan. Sent denna lördag, efter en kväll av glädje. Kom jag hem för en syn som skulle tysta skratten. Jag klev upp på stentrappen till den vita dörren på det röda huset och kastade en snabb blick på en vit bricka som låg tom och efterlämnad på andra sidan ingången. Från fönstret av dörren lös ett förvarnande sken. Som jag så många gånger tidigare gjort, öppnade jag den knarrande dörren och klev in. Men just denna kväll skulle jag, med förskräckelse finna ett rött spår som klättrade upp för trappen. Längst upp i den krökta gången möttes jag av fasan. Nattens kalla brott. Grannarna har snott husets pelargon och slitit den i bitar. Det enda som finns kvar är kroppsdelar av en nära vän med röda blad och dess spår, i husets ekande trappuppgång. Det blir en tårfylld natt att minnas.

En eller två inlägg om hur folk är dumma eller tjocka kan jag köpa. Folk får ha sina egna åsikter. Sedan börjar det bli tre eller fyra, fem, sex, sju inlägg och kommentarer av ja-sägande får som nickar med deras piedestalsupphöjda "ledare" och kräker ur sig sina äckligheter.

En människa som har fått leva hårt, med ekonomiska, mentala, sociala problem o.s.v. blir till slut jävligt less på tuggummituggandes ballonghuvudsidioter som inte kan ens öppna sina trånga hjärnor och förstå att det är inte alltid så jävla lätt för alla, som det kanske har varit för dem. Jag klagar inte ett dugg över att jag har fått kämpa, det har byggt en stark människa. Men det är svårt att bli äcklad av människor som pekar och skrattar åt de som får kämpa.

Jag ska be att förklara litegrann för dem som tycker att "tjockisar" är dumma människor som man skratta åt med gott samvete. För det första så behöver vissa träna mer än andra för att hålla vikten normal (trots att man äter nyttigare än pinnarna som inte ens tränar, försök inte förneka det, ni finns och ni vet om det) Om man har problem med något, så är det ibland lätt att man går upp i vikt. Och har man tillräckligt stora problem som inte tas itu med går man upp så mycket att man inte ens själv ser bilden.

Successivt som man går upp får man ännu mer mentala problem där man känner "Det är fan för sent ändå...jag orkar fan inte bry mig". JA, man kan ju tycka att man inte ska låta det gå så långt. För en del räcker med en wake up call för att man aldrig går upp i vikt igen, när man väl har gått ner. Men för VISSA är det kanske inte så jävla lätt att ta sig ur den onda cirkeln.

Men kanske bör man peka på sig själv innan, och fundera på om man verkligen vill vara en sådan person som skrattar åt folk som har problem. För vad än orsaken är att de är överviktiga så är det ändå ett problem de uppenbarligen har.

Inte för att jag tror att han bryr sig, eller någon annan heller kanske, men nu plockar jag bort Pezsters länk på min favoritlista. Det har gått för långt. Det är inte kul längre.

Vilken bild jag målade för mig själv. Ett sken som lyckades hållas fram till nu. För sanningen är, trots allt jag försöker intala mig själv är att det bara var från mitt håll som löften hölls.

Det finns ingen värre smärta än att upptäcka att det du letat efter sedan så länge du kan minnas, och trodde funnit inte var sann. Det betyder inte att jag anser att världen har gått under. Bara att allt är precis som det var innan igen, fast med fler årsringar i stammen och med en uns av förstärkt cynism och avslaget självförtroende. Det varar sällan länge, ändock en smärta som tycks smita in i allt man gör. Jag är sannerligen inte den första att uppleva känslan. Det är alltid en tröst.

Allt jag kan göra är att koncentrera mig på det jag har. Mig själv. Mina vänner, som står ut med mitt brustna hjärta. Och hoppas på att det läker snart.

Chris Isaak - Wicked game