Ett mirakel har skett! Rullgardinerna har krullat upp sig och solen har klivit in i rummet. Fan det finns ju saker i det här rummet! Saker jag hade glömt bort att jag hade! Nämen oj titta där ligger det stolthet och skräpar på golvet, och i fotändan av sängen har jag sparkat ner värdighet. I en hög innanför sovrumsdörren ligger det självsäkerhet. Bäst man städar till här så man har allt på plats igen.

Efter en tid av kaotiska tillfällen och mentala blockeringar förstår jag nu att jag måste acceptera och bearbeta det som så länge hållt mig tillbaka ifrån livet. Det finns så lite jag kan kontrollera, så att bli upprörd över varje detalj jag inte kan kontrollera är bara slöseri med tid. Samt att alla dessa upprörda känslor i sig kontrollerar alla andra känslor tills att de inte längre är logiska eller legitima. Sedan har vi perspektiv som behövs renoveras. Jag har länge skyllt mina negativa synvinklar på saker som hänt mig, men jag måste förstå att jag inte är ensam om problem. Jag har länge varit avundsjuk på människor som ser ut att ha det så lätt, men sanningen är att de har ett annat perspektiv på motgångar och klarar av dem lättare. Men visst blir man lite grinig när vissa människor verkar få saker utdelat på silverfat, när andra får kämpa betydligt mer för ett jobb, ett boende eller sociala förbund. Men det borde göra mig starkare och inte svagare, då det betyder att när jag väl får utdelning så är det för hårt arbete, vilket gör det hela mycket mer värt. Allt handlar om perspektiv och kontroll över hjärnans mekanism. Det har tagit 25 år innan jag börjat lära känna mig själv. Det viktigaste för mig är att acceptera att jag inte har sån stor innebörd för andra som jag har för mig själv. Så fort man kan förstå sig själv, så kan man göra sitt liv till exakt det man vill, med styrkan av självsäkerhet som bränsle. Med motgångar kommer visdom. Visdom ger förståelse. Förståelse leder till inre ro. Jag tar var dag, varje beslut med stort inflytande på mig själv och rättvisa i min omkrets.