Jaha. Utom återvändo. Nu är biljetten ner till Göteborg, surt, betalad. Fan va dyrt det är att resa. Hur detta ska gå är en stor gåta utan dess like men det får bara helt enkelt gå. Jag behöver en semester ifrån Övikslivet och det finns få bättre ställen än Göteborg att dra sig till.

Jag har lyckats hitta lite folk man känner som befinner sig i Göteborg under helgen så helt ensam kanske man inte blir. Det brukar visserligen sällan vara ett problem att hitta folk att surra med, men det är ju aldrig en garanti att det forsättningsvis blir så.

Hur som helst är Göteborg en fin stad att bara vara själv i också. Som ett litet knyte av kärlek. (Om man bortser från alla galningar, men de är svår att undkomma var man än är)

Imorgon bitti ska jag försöka klättra ur sängen och gå tvätta lite kläder. Men med tanke på att man blir vaken av hamrandes byggarbetare nu för tiden så kanske det blir oundvikligt.

Man är ju alltid i sista sekund med allt. Typiskt Hanna beteende. Men vatt dä fack liksom. Huvudsaken man får med sig kläder på kroppen, bankkort, telefon och kommer med buss och tåg så löser det mesta sig.

Hoppas jag inte jinxade nåt nu.

Hur som. Jag finns där om nån undrar.

Metaltown, here I come.

Att aldrig ta risker i livet, såsom i kärlek eller karriärsval är som att ta bussen istället för att gå in till stan. I jämförelse när du står vid vägskälet ser promenaden ut som ett långt och ansträngande val, vid sida av en snabb tur med bussen. Det är betydligt fortare och kan verka billigare i första anseendet, men i slutändan förlorar du mer på att ta den lätta vägen fram.

Likt så många val man tar i livet är det den hårda vägen som ger mest lärdomar. Det du nästa gång undviker, samt det du redan vunnit på. Det är kanske just de erfarenheterna och prestationerna jag helst av allt vill åt, och hur vet man det innan man provat?

Jag undviker att ta ett nästbästa val, så gott det går. Det innebär att jag förväntar mig att i slutändan få det jag helst av allt vill ha. Om det gör mig en drömmare, må så vara. Men skulle jag ta bussen resten av mitt liv ut, så skulle jag betala mer än vad det var värt.

Jag är hellre ensam och insiktsrik än att ha sällskap och vara prestationsfattig.

En svacka säger du. (Hanna googlar upp ordet för att få en officiell förklaring på vad ordet svacka innebär) Det finns ingen förklaring på hur länge en svacka sitter i. För om det är en sådan jag är i så har den suttit i ungefär 2 år. Ibland undrar jag om jag håller fast för hårt vid att förbli ung i sinnet, med lust för livet än vad som är naturligt.

Jag vill ta en kall folköl i parken på en vardagskväll, gå på stan en hel dag utan att shoppa, sitta i hamnen och äta en glass, men var är alla andra som säger att de vill detsamma? Jobbar och slötittar TV innan sängdags. Fasta jobb med fasta förhållanden som utesluter de få njutningar i livet som är gratis. Sitta, njuta, titta, skratta, prata.

Alla dessa saker som blir flyttad till helgen, så en stor gröt av alla "vill göra"n hamnar under en kort period, och nittio procent av det blir uppskjutet till en annan gång. Som vi alla vet, oftast aldrig blir av.

Men men. Jobba gör man annars dör man, eller hur var det. Är det bara jag som vill passa på att flänga lite den tid man har över utöver jobb osv? Medan man är ung och kry. Medan man lever?! Jag vet att vissa tycker jag är oseriös med livet som inte har en fastställd karriär, volvo, villa, vovve m.m, men jag tycker jag är jävligt seriös med livet som ser till att njuta av det som man faktiskt tycker om.

Jag ska till Umeå i helgen. Det blir förbannat skönt. Umebor is da shizzle.

Det är snart dags för ännu en helg av bekymmersamt spenderande av både pengar och leverfunktion i gamla goa Göteborg, och jag har ännu inte löst de praktiska frågorna som för de flesta skulle vara vitalt för en resa att bli utförd. Som till exempel boende och färdkost. Nåja. Än så länge har jag inte spenderat ett öre på resan trots att jag redan har entrébiljett. Jag vill tro att Lösningen kommer till mig när den är redo. Jag måste behandla den som en katt - Håller man i den för hårt blir man kattkloshankad i dess försök av flykt, men väntar man på den slutar man liggandes i en ny pälskappa gjort av katthår ifrån det kattdesperata goset.

Den liknelsen var inte fullt ut genomtänkt av mig och har sina brister men slutresultatet är densamme. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa mina reseproblem.

I samma anda är det också snart dags för den kommande och blivande missat festivalarrangemang som alla förutom jag tycks ha besökt minst en gång i sitt liv. Där Steve Tyler ska skina med hela tandrader, Kerry King headbanga med sin nakna skalle och breda nacke, Glenn Danzig spänna sin kortväxta muskelborg och Blackie Lawless bokstavera i en alldeles underbar raspig vibratoröst. Dessa och många fler legendartade artister samlas på en och samma plats om bara ett par dagar.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk på alla dessa människor som får bevittna himlen i ett par dagar, men musiken finns alltid kvar.

Senare i sommar kommer fler åtråvärda festivaler som säkerligen kommer till ord i form av både avundsjuka och förvåning i kommande blogginlägg.

Men! Det viktigaste med allt detta är att med det största årstidstecknet Sweden Rock Festival har nu sommaren börjat! Let the games begin!