Igårkväll hamnade jag och min sambo i diskussion. Utan att gå in närmre på vad de två timmarna av sömnlösa orden var, så måste försöka förklara hur oundvikligt det var idag att inte känna mig så glad och sprallig. Ta det inte fel, ingen av oss har sagt oförglömliga ord till varandra som gjort att vi är på väg ifrån varandra. Oförglömliga ändock av andra orsaker. Men hur jag känner idag är inte på grund av diskussionen utan mer av samlingen av känslor som uppstod. Jag fick nämligen en tanke. Om vi inte delar med oss med hur vi känner så kommer det till slut förtvina oss till materia utan syfte. Och jag har en hel del jag känner och känt igenom livet som jag vill få avlösning för. Ni förstår. Jag är inte den där flickan ni ser på alla fester som pimpar upp sig själv inför varje tänkbar publika situation, pratandes med 70 % av gästerna med alla ögon trollbundna. Nä, jag är inte hon. Jag är flickan som sitter i soffan och lyssnar på alla andras historier. Hon som smiter iväg till toaletten bara för att få en rast. Och det är helt okej. Inte alla kan vara stjärnan av festen. Jag är också helt okej med att "bara" ha få, nära vänner. Men ibland. Ibland vill man känna sig inblandad. Idag är en dag jag vill känna mig som någon annan. Som den där tjejen som aldrig har haft problem med sociala situationer. Hon som kan komma hur långt som helst i livet endast p.g.a. sociala kunskaper. Fast andra kunskaper kan å andra sidan hjälpa om man ska skriva rapporter och hantera matematiska problem. Å tredje sidan så har jag inte de kunskaperna heller.

Näe. Idag är inte en sån dag. Det är inte en sån dag man känner för att skriva något humoristiskt här, fastän det alltid på något vis slutar så. Jag kan väl yttra mig som så att ni där ute som klagar över för mycket att göra och för många att träffa, i sig faktiskt inte har något att klaga över. Men det är ju så det funkar i den här världen. Vi klagar över det vi har och det vi saknar. Men ingen pratar om det vi känner för en och en annan. Vilket leder mig till en annan tanke jag hade igår när jag och min sambo hade vår diskussion. Jag berättade för honom om min uppväxt och hur min granne och bästa vän alltid stod vid min sida än hur ensam hon var om det. Vi pratar sällan nu för tiden och när det slog mig hur tacksam jag är för henne, fick jag en otrolig värk i bröstkorgen av skuld.

Det känns inte riktigt bra. Inte bra alls faktiskt. Vi fokuserar på det närmsta ögat når än på det som är viktigt.

Näe. Fy fan.

Näe. FY FAN! Jag har nu provat på husfrulivet och kommit fram till att jag inte passar mig som en sådan. Sådana som jag borde egentligen inte ens skaffa barn för det skulle förstöra för resten av intressen man har. Okey, NÅN gång kan man väl klämma ut några men det faktum att jag trodde när jag var yngre att min första unge skulle komma ut när jag var 23 är ju redan magiskt upplöst. Och ta hand om andra är inte heller min grej. Jag tar gärna hand om er goa vänner som förtjänar lite avlösning då och då men jag har kommit över idéen att ständigt laga mat, diska, dammsuga, torka golv, planera inköp, planera framtiden, planera resor, planera lönen. Jag menar....HERREGUD! Eget initiativ är inte bara en catchphrase, buddy! Så försöker jag skita i det och lämna över ansvaret men INGET händer. Ni kanske börjar märka en irriterad ton på detta inlägg.

Just nu lyssnar jag på Foo fighters - Poor brain, och så känner jag mig just nu. Jesus christer. Jag känner att jag behöver lite semester från stiljtevärlden jag har hamnat i. Så fort jag vet att jag garanterat inte behöver komma på jobbet längre så ska jag nog åka till nån vettig, fin och smärt människa och bara bo där och jag vet inte, göra nåt annat. Fast helst hade det nog varit skönt att få vara hemma ensam ett tag och försöka få tillbaka hjärnan Volvo slukade upp. Jag mår så dåligt av att inte känna mig som mig själv. En gång i tiden hade jag kreativitet och ordförråd. Allt det där har blåst bort som en...ja...jag vet inte vad. (SE!!)

Näe. Man kanske ska anordna en liten spa-tripp till Luleå och utnyttja Jennys förmåga att själsligt omvandla mig till mig själv igen. Tess har också en släng av den förmågan *Snyft* Jag saknar er stumporna. You complete me.....

hehehe.

Nåja. Nu har jag får ventilerat lite.

Vi ses sen. Nu är det dags för Lasagnemakeri.