Igårkväll hamnade jag och min sambo i diskussion. Utan att gå in närmre på vad de två timmarna av sömnlösa orden var, så måste försöka förklara hur oundvikligt det var idag att inte känna mig så glad och sprallig. Ta det inte fel, ingen av oss har sagt oförglömliga ord till varandra som gjort att vi är på väg ifrån varandra. Oförglömliga ändock av andra orsaker. Men hur jag känner idag är inte på grund av diskussionen utan mer av samlingen av känslor som uppstod. Jag fick nämligen en tanke. Om vi inte delar med oss med hur vi känner så kommer det till slut förtvina oss till materia utan syfte. Och jag har en hel del jag känner och känt igenom livet som jag vill få avlösning för. Ni förstår. Jag är inte den där flickan ni ser på alla fester som pimpar upp sig själv inför varje tänkbar publika situation, pratandes med 70 % av gästerna med alla ögon trollbundna. Nä, jag är inte hon. Jag är flickan som sitter i soffan och lyssnar på alla andras historier. Hon som smiter iväg till toaletten bara för att få en rast. Och det är helt okej. Inte alla kan vara stjärnan av festen. Jag är också helt okej med att "bara" ha få, nära vänner. Men ibland. Ibland vill man känna sig inblandad. Idag är en dag jag vill känna mig som någon annan. Som den där tjejen som aldrig har haft problem med sociala situationer. Hon som kan komma hur långt som helst i livet endast p.g.a. sociala kunskaper. Fast andra kunskaper kan å andra sidan hjälpa om man ska skriva rapporter och hantera matematiska problem. Å tredje sidan så har jag inte de kunskaperna heller.

Näe. Idag är inte en sån dag. Det är inte en sån dag man känner för att skriva något humoristiskt här, fastän det alltid på något vis slutar så. Jag kan väl yttra mig som så att ni där ute som klagar över för mycket att göra och för många att träffa, i sig faktiskt inte har något att klaga över. Men det är ju så det funkar i den här världen. Vi klagar över det vi har och det vi saknar. Men ingen pratar om det vi känner för en och en annan. Vilket leder mig till en annan tanke jag hade igår när jag och min sambo hade vår diskussion. Jag berättade för honom om min uppväxt och hur min granne och bästa vän alltid stod vid min sida än hur ensam hon var om det. Vi pratar sällan nu för tiden och när det slog mig hur tacksam jag är för henne, fick jag en otrolig värk i bröstkorgen av skuld.

Det känns inte riktigt bra. Inte bra alls faktiskt. Vi fokuserar på det närmsta ögat når än på det som är viktigt.

Näe. Fy fan.