Jag har försökt förklara orsakerna till denna radikala omkullkastning. Det sista jag ville göra var att såra honom. Men i detta läget är det ett ofrånkomligt fakta. Jag vaknade i morse av att hans telefon ringde. Han svarade och förklarade kallt allt som hänt. Jag hörde allt. Jag lyssnar på vilka ord han väljer att använda, hur de speglas som empatisökande i mina öron. Han säger att allt han vill är för mig att vara lycklig, men egentligen vill han bara att han själv är lycklig med de ord han väljer att använda. De som säger att han blivit oförklarligt bortkastad och nedtrampad av en hemsk medusaliknande dödsbringande tjej. Han förstår inte hur ont det gör i mig också. Jag vill egentligen ingenting av detta men mitt hjärta ljuger inte. Jag kan inte ljuga för mig själv. Jag kan inte hindra honom från att prata med folk men jag tycker det är jobbigt när han gör det så kallt med vem som helst som ringer på telefonen. Som om att han inte bryr sig alls om att alla vet om precis allt som hänt mellan oss. Det har tagit så mycket energi nu att gå igenom det här och nu suger han ut det sista ur mig. Jag vet inte hur jag ska orka med allt det här. Jag vet inte varför jag skriver detta här. Kanske för att jag vill att folk ska höra min sida av historian också.