Jag var på arbetsförmedlingen och gick därifrån med oväntad motivation till att göra något storslaget av mitt liv. Jag kom hem, satte mig på soffhörnan och startade tankeverksamheten. Det enda sättet att nå dit man vill är att göra något åt där man är. Jag tänker inte ge upp förrän jag kommit fram. Några textmeddelanden kom in på vägen hem, sänt ifrån mannen jag givit mitt hjärta till. Allt verkade under kontroll.

Några timmar gick och kvar satt jag på soffhörnan. Tallriken som middagen tidigare legat på väntar fortfarande snällt på bordet för rengöring. Jag gick in till badrummet och något triggades inom mig, en plötslig sorg kramade om mitt hjärta tills tårarna strömmade på min kind. Blicken fångade reflektionen i spegeln, och sorgen förstärktes. I ögonen, som tittade tillbaka, vilade en uppgivenhet jag aldrig skådat förr. Väl tillbaka på soffan snurrade världen omkring mig. Ett tryck ligger nu åter igen över bröstkorgen. Saknad och förälskelse, som en gång gjort mig yr av glädje, gör mig nu yr av sorg.

Jag håller fast i hoppet som ännu inte övergivit mig. Motivation föds ur viljan att förändras. Så länge jag håller fast vid det, kan sorgen kanske avta.