Nu har jag kommit hit! Efter ha utstatt ett sant helvete i over 20 timmar fran att jag startade i Umea till att jag kom fram till Dallas Fort Worth flygplats fick jag antligen krama om min stora karlek. I New York lyckades jag bli tagen till sidan vid customs och svara pa tusentals med fragor om mitt liv. De tittade igenom allt. Till och med kvitton blev ifragasatt. Jag var minst sagt forbannad. USA kan kanna sig nojda, de har ett extraordinart sakerhetssystem. Efter tva timmar av vantande och svarande pa dumma fragor sa fick jag ga vidare och ta nasta flyg. Som tur var hade jag over fyra timmar emellan flygen sa jag hann med. Da var det ytterligare fyra timmar innan jag kom fram. Jag tittade ner over Dallas nar vi var pa vag att landa och det ser fanimej storre ut an New York. Utspridningen av staden ar bra mycket storre an New York. Konstigt det dar. Nar jag hade landat kandes minutrarna fran gaten till terminalen som dagar. Jag snurrade runt ett tag for att hitta vilket band min vaska skulle komma pa, fragade en kille dar och borjade ga dit. Dar kommer Ty upp fran ingenstans och all stress jag upplevt fran att jag kom hem forsta gangen till att jag kom tillbaka forsvann nar hans ogon motte mina. Vi kom till huset vid 1 i natt, 8 pa morgonen svensk tid. Da var man minst sagt trott. Klev upp nio imorse och har inte gjort nat sen dess. Bara atit min favoritfrukost. BAGELS!! mmmm. Och kaffe. Kaffet var val inte hojdarbra men det duger i brist pa annat. Ska forsoka fa tag pa lite pa Starbucks nu. Nu ska vi ivag.

Nu skrider det närmre som julkörsnördarna skulle sjunga. (Kan inte direkt kalla dem nördar då jag själv varit med i kör, men låt oss ändå för den dramatiska effekten.) Om mindre än en timme så är det exakt 4 dagar kvar tills jag står på Dallas Fort Worth-flygplatsen och omfamnar mitt hjärtas ägare. Jag har inte tidigare viljat uttala mig speciellt mycket om just denna nyfunna kärlek då det kändes som att det skulle vara respektlös. Men nu har jag hållit tyst för länge. Denna underbara man som stått mig så nära i flera år har helt och hållet slagit omkull mig. Sådär som ses i filmer men aldrig förväntas ska hända i det verkliga livet. Folk kanske inte förstår varför jag tillåter mig själv att hasta mig fram, men de har heller inte upplevt det jag gjort. När han försvann i ett halvår, av resonabla skäl, kände jag mig ofullkomlig och vilsen. Detta var innan jag insåg själv vilka slags känslor jag hade för honom. Han stod där bredvid mig och fick mig att ta upp huvudet ur sanden, borsta av mig och arbeta vidare när jag var nere som värst. Sådana historier som ingen annan vet utom honom. Sådana jag inte kunnat få mod till att berätta för omvärlden.

När jag åkte till Texas för att hälsa på denna vän som räddat mig så många gånger, väntade jag mig en otroligt rolig tid tillsammans med sjuka upptåg och filosofiska diskussioner. Det jag inte väntade mig var att totalt falla, knäsvagt, inför hans fötter. Jag minns ännu var jag befann mig då jag fick uppenbarelsen. Med blicken ut genom fönstret, skrattandes över en fånig diskussion fick jag en översköljande känsla av lycka. Ren lycka. Jag har letat efter den känslan sen väldigt ung ålder. Resten av historien är min privata kännedom, som en del av mina vänner fått ta del av.

Nu är det snart fyra dagar kvar tills jag äntligen står där. Efter tre månaders städning av mitt "fastlandsliv". Det har varit den mest otroliga tiden. Mycket kärlek till familj och vänner, kärlek på distans men också mycket arbete och gråt. Otroligt mycket arbete. Mest psykiskt då. Ett tag trodde jag inte att jag skulle ta mig igenom tiden, men med ett bra stöd bakom mig har jag gjort ett utomordentligt jobb om jag får säga det själv. Jenny, Tess, Mia, Tracy, Sara, Johanna, Bella, Marie, Annelie, Elin, Johan, Hanna, Andreas, Magnus, Teresia, Pappa, Maud, Anna... dessa är de som visat enormt stöd för mig i sommar. När man står på den plats jag gör just nu ser man med helt andra ögon. När jag vet vad som, till stor förmodan, kommer att ske i framtiden. Jag blir så rörd av allt stöd jag får. Sedan finns det så ofantligt många fler som också är värda att bli nämnda, bara för att de är dem de är, men listan skulle bli väldigt lång.

Jag kommer hem om tre månader. Vem vet vad planen lyder då. Även fast jag inte pratar med många av er speciellt ofta så kommer jag att sakna att ha tillgången till att kunna göra det. Ni som vet hur jobbigt jag har haft det tills nu ska få vetskapen här och nu att jag äntligen är lycklig i livet. Både för kärleken, men också för det han har hjälpt mig att återuppbygga inom mig själv. Hatet har försvunnit och blivit ersatt med förundran. Glöm inte bort att uppskatta de små sakerna, en dag är de utom synhåll.

Puss.

Nu är det nio dagar kvar till resan. Med denna kyla kan det bli skönt att få komma till det uttorkade landet. Förhoppningsvist hinner jag uppleva lite värme innan temperaturerna sjunker. Man vet aldrig med vädret. Just nu är jag lugn men tidigare idag upplevde jag alla sorters oro. Ibland känns det som att det man aldrig förväntar sig ska hända händer och vice versa. Jag har redan upptäckt error i min planering. Istället för att flyga direkt hem efter flyget ifrån USA kommer jag behöva stanna på Arlanda i nio timmar. Så går det när man inte är tillräckligt uppmärksam första gången man bokar. Typiskt. Men 350 kr istället för 2600 kr som förra gången jag gjorde ett misstag är bra mycket mer överkomligt. Nu är jag bara orolig över att jag ska hinna med flyget till Newark. Och om de låter mig komma in i landet eller om jag måste ta min kratriga rumpa tillbaka till Sverige igen med surt förvärvda pengar. Sedan finns det ju alltid möjligheten att allt jag väntar mig ska hända de tre månadarna jag är borta kommer att upplösa sig likt en treotablett. Jag är orons gudinna. Finns den inte så skapar jag den. Det tär på magväggarna men går jag inte igenom denna process så skulle ingenting upptäckas i tid. Hur som helst har jag foten halvvägs innanför ett stort äventyr. Jag är otroligt lycklig över att ha möjligheten i överhuvudtaget, det är inte många som har det. När jag tittar tillbaka på mitt liv, hur det var och hur jag önskade att det vore, kan jag inte göra något annat än känna mig besvarad på mina böner. Så vem det än är som tar hand om oss, så har han/hon/de gjort sitt jobb. Jag vågar knappt hoppas på att det är så bra som det känns, av rädsla att det kan tas ifrån mig. Jag lever för dagen. Var dag är unik och vem vet vad morgondagen innehåller. Jag är bara glad att jag är ett steg närmare den, och tackar för varje stund jag lever. Om inte det är en radikal förändring i mitt liv så vet jag inte vad som skulle vara.

Tack för idag.