Nu är det nio dagar kvar till resan. Med denna kyla kan det bli skönt att få komma till det uttorkade landet. Förhoppningsvist hinner jag uppleva lite värme innan temperaturerna sjunker. Man vet aldrig med vädret. Just nu är jag lugn men tidigare idag upplevde jag alla sorters oro. Ibland känns det som att det man aldrig förväntar sig ska hända händer och vice versa. Jag har redan upptäckt error i min planering. Istället för att flyga direkt hem efter flyget ifrån USA kommer jag behöva stanna på Arlanda i nio timmar. Så går det när man inte är tillräckligt uppmärksam första gången man bokar. Typiskt. Men 350 kr istället för 2600 kr som förra gången jag gjorde ett misstag är bra mycket mer överkomligt. Nu är jag bara orolig över att jag ska hinna med flyget till Newark. Och om de låter mig komma in i landet eller om jag måste ta min kratriga rumpa tillbaka till Sverige igen med surt förvärvda pengar. Sedan finns det ju alltid möjligheten att allt jag väntar mig ska hända de tre månadarna jag är borta kommer att upplösa sig likt en treotablett. Jag är orons gudinna. Finns den inte så skapar jag den. Det tär på magväggarna men går jag inte igenom denna process så skulle ingenting upptäckas i tid. Hur som helst har jag foten halvvägs innanför ett stort äventyr. Jag är otroligt lycklig över att ha möjligheten i överhuvudtaget, det är inte många som har det. När jag tittar tillbaka på mitt liv, hur det var och hur jag önskade att det vore, kan jag inte göra något annat än känna mig besvarad på mina böner. Så vem det än är som tar hand om oss, så har han/hon/de gjort sitt jobb. Jag vågar knappt hoppas på att det är så bra som det känns, av rädsla att det kan tas ifrån mig. Jag lever för dagen. Var dag är unik och vem vet vad morgondagen innehåller. Jag är bara glad att jag är ett steg närmare den, och tackar för varje stund jag lever. Om inte det är en radikal förändring i mitt liv så vet jag inte vad som skulle vara.

Tack för idag.