Idag hände det. Telefonen ringde ifrån just den där personen jag väntat att få höra ifrån. Men nu hade det hunnit gå så långt att jag redan blivit förbannad över väntetiden. Litegrann som att stå i kö till krogen. När du har kommit fram har du hunnit förfrysit fötterna, nyktrat till och blivit förbannad på alla som går före i kön. Men istället för att gå hem, som du helst av allt vill göra, går du ändå in. Man står inte i en fyrtio minuters kö utan att betala det där jävla inträdet, och sugit i dig alla ölen som skenat ur blodbanan. Väl inne är det trångt, folket alldeles för fulla för att orka med och musiken du faktiskt VILL höra spelas under en 15 minuters period. VÄRT?!

Tankarna hade börja krokvandra sig iväg som en alkis på torget, över vad som hade hänt denna särskilda vän. Var han död? Var han förbannad av någon anledning? Var han utvald till president över Doucheland och därför bytt namn och nummer? Så skrev jag ett litet omtänksamt brev, som alla andra dagar han inte svarat, och undrar hur det står till. "Ja det är jättebra! Helt fantastiskt faktiskt! Jag ringer dig på en timme"

Vad faan? Det är skitbra? Fantastiskt? Förra helgen var det allt annat än bra. Ja, jag väntar och ser vad detta handlar om, tänkte jag. Han berättade sina goda nyheter och mina ögonbryn höjs till taknivån. "Han har alltså mått bra hela tiden, han har suttit och väntat på sina goda nyheter...VÄNTAT.... och han kan inte ens svara på ett jävla mail?!"

Jag jakade lite mumlandes, i total ignorans om alla detaljer om de goda nyheterna. Under tiden tänkte jag "Jo, tack, jag mår bra. Tackar som frågar....neeej då, ingen fara att du inte hört av dig. Jag var bara orolig att du låg i ett dike blodig men vadå, jag har ju inget bättre för mig än att vänta" Men jag höll inne irritationen och framförde hur kul jag tyckte det var för honom. Med aningens ihopbiten ton.

Helt plötsligt kan han inte prata längre. Han säger "Jag ringer upp dig". Tick tack, tick tack. Yeah right.

Precis som en helt värdelös krogkväll. Och inte ens ett ragg fick man hem.

Ska man orka ta upp bloggeriet igen? Det har varit lite sporadiskt inskjutandes med inläggen, men jag försöker borsta hjärnan och sätta igång igen.

Något som har slagit mig och min långtidssjukskrivna hjärna är hur otroligt många tankar som passerar på kvällskvisten. Trots alla mina försök av tidsfördriv och jedi mind tricks på mig själv ligger jag ändå i sängen och skjuter mentala ärtor på mig själv så att jag inte kommer i sängs i tid, kliver upp sent och är less och trött resten av följande dag. Så varför inte skriva av mig i denna dammiga blogg så att jag får ur mig hjärnärtorna och i sin tur fiser mig till sömns i tid.

Det som försiggår i skallen ikväll är hur mycket jag önskar att jag bara kunde bli rosrasande flyförbannad på allt så jag får ihop en sjukt bra arglåt som jag sedan kan bli smällkänd för och få en massa cash. Eller, i verklighetstroget fall känna mig stolt och stark i mig själv.

Som det är nu går jag omkring med en smärtande irritation i bröstkorgen, men alla hjärntvättar av karmatänk har fått mig att goosfraba bort biten där jag blir rättfärdigat arg på nån eller något. Man måste för fan få bli arg ibland. Men nääe, då ska man vara så jävla förstående på allt och alla andra än mig själv. Fuck! Jag blir så less på mig själv.

Speaking of which; Jag är numera en flaming egosexual för dem som undrar. Jag har efter många undersökningar och analyser kalkylerat att chanserna att jag någonsin kommer att nöja mig med någon annan än mig själv är med mindre än 30% sannolikhet. Så jag och min skruvade ärthjärna har nu inlett ett stadigt och långvarande förhållande. Vi skickar ut bröllopsinbjudan inom kort.

Undra om man KAN gifta sig med sig själv? Det ger ju sällan så mycket, rent tekniskt, men teoretiskt borde man ju få gifta sig med vem man vill, och jag kan inte tänka mig någon annan jag VET att jag kommer leva med resten av mitt liv. Man vill ju inte vara en lögnare.

MIA! Sy ihop en bröllopsfracklänning åt mig och mig.