Jag vet inte varför det stör mig. Jag kan inte direkt säga att jag har något att säga till om. Jag antog bara att det inte skulle vara lika lätt som det verkar vara. Jag har egentligen ingen aning om något, bara spekulationer. Det är det som förvränger allt. Jag väntade länge på förändring som aldrig kom. Nu ser jag mycket klarare att det som kommit till ytan nu var sanning hela tiden. Men nu när jag inte är i bilden längre verkar det vara väldigt simpelt att göra alla de där sakerna jag väntat på så länge. Inte för att det har någon betydelse längre, men jag känner mig plötsligt mindre värt i förvandlarens ögon. Jag står öga mot öga med känslor kvar, även om de inte är för framtida bruk och det jag får tillbaka är blicken av total förmörkelse. Ingenting har uppenbarligen någonsin hänt. Vi har aldrig haft något. Hade vi haft det så hade betydelsen för vårt förflutna speglats i de där ögonen. Kanske är det en charad, en mask över den underliggande pyrande röken. Eller kanske var helheten alltid en charad. Kanske var mina rädslor hela tiden befogade. Om du läser, missförstå mig inte. Jag är otroligt glad att du mår bra. Jag är bara förvirrad över hur kall du plötsligt blivit.