Det kanske är lätt att tro att allt som händer för mig nu är en enkel lösning, men det kan inte vara mer fel. Det beslut jag har tagit försvårar allt för mig. Jag tror inte att han förstår det. Just nu sitter jag mitt emellan mitt förflutna och min framtid. Jag är ledsen över det som skett och nervös över det som kommer ske. Jag har ingen aning om vad framtiden har att bringa. Alla orostankar finns där. Kanske kommer jag aldrig få det där jag väntat på, och tror mig har funnit. Kanske är det ett ytterligare hinder på vägen fram. Jag tror att jag förhandlar med mig själv för att framtiden är så riskfull och oviss. Jag säger till mig själv att jag hade kunnat stanna. Jag hade kunnat överleva utan den där lilla procenten som bröt upp förhållandet, men jag vet att det inte rätt. Jag vet vad jag vill ha. Jag är rädd för ovissheten. Hur skulle mitt liv se ut om jag gör denna resa? Kommer jag att sakna och sörja allt som varit så självklart för mig. Naturligtvist. Men skulle det förstöra resten av helhetsbilden? Kan jag leva med det? Hur skulle det se ut? Ju längre bort jag känner att jag är desto fler frågor uppstår. Veckorna som gått har varit som år. Allt kändes så självklart då, men min analytiska sida förvränger allt som mitt hjärta säger till mig. Alla säger att jag ska följa mitt hjärta, men skulle jag göra det så skulle alla möjliga dumma idéer ha kommit till verksamhet. Lite logik måste man väva in. Jag tror att jag har vävt in allt för mycket logik. Det är inte frågan om partnerskap längre. Jag vet att den är intakt. Det är den fysiska positionen som förstör. Varför är världen så stor? Varför kan man inte få allt? Vänner, kärlek och lycka. Varför måste man välja? Alla de jag håller kär befinner sig fysiskt långt ifrån mig var jag än är.

Han säger att han förstår för att jag har förklarat så bra. Det är därför det inte är jobbigt att träffas igen. Men det förklarar ingenting. Bara för att man förstår och går vidare så betyder det väl inte att man måste förkasta alla känslor man haft för någon. När han säger så, så känns det som att det aldrig funnits några. Så vem har sårat vem mest? Han som säger att det inte finns någon anledning till att visa empati och minnas tillhörighet eller hon som säger att det inte var den verkliga kärleken. Han som gör sig besväret att förändras efter två år som hon väntat på det eller hon som bröt ett löfte om att stanna för alltid? Men det är bara jag som ser det så. Jag tror inte att han förstår att jag är sårad jag med.