Nu skrider det närmre som julkörsnördarna skulle sjunga. (Kan inte direkt kalla dem nördar då jag själv varit med i kör, men låt oss ändå för den dramatiska effekten.) Om mindre än en timme så är det exakt 4 dagar kvar tills jag står på Dallas Fort Worth-flygplatsen och omfamnar mitt hjärtas ägare. Jag har inte tidigare viljat uttala mig speciellt mycket om just denna nyfunna kärlek då det kändes som att det skulle vara respektlös. Men nu har jag hållit tyst för länge. Denna underbara man som stått mig så nära i flera år har helt och hållet slagit omkull mig. Sådär som ses i filmer men aldrig förväntas ska hända i det verkliga livet. Folk kanske inte förstår varför jag tillåter mig själv att hasta mig fram, men de har heller inte upplevt det jag gjort. När han försvann i ett halvår, av resonabla skäl, kände jag mig ofullkomlig och vilsen. Detta var innan jag insåg själv vilka slags känslor jag hade för honom. Han stod där bredvid mig och fick mig att ta upp huvudet ur sanden, borsta av mig och arbeta vidare när jag var nere som värst. Sådana historier som ingen annan vet utom honom. Sådana jag inte kunnat få mod till att berätta för omvärlden.

När jag åkte till Texas för att hälsa på denna vän som räddat mig så många gånger, väntade jag mig en otroligt rolig tid tillsammans med sjuka upptåg och filosofiska diskussioner. Det jag inte väntade mig var att totalt falla, knäsvagt, inför hans fötter. Jag minns ännu var jag befann mig då jag fick uppenbarelsen. Med blicken ut genom fönstret, skrattandes över en fånig diskussion fick jag en översköljande känsla av lycka. Ren lycka. Jag har letat efter den känslan sen väldigt ung ålder. Resten av historien är min privata kännedom, som en del av mina vänner fått ta del av.

Nu är det snart fyra dagar kvar tills jag äntligen står där. Efter tre månaders städning av mitt "fastlandsliv". Det har varit den mest otroliga tiden. Mycket kärlek till familj och vänner, kärlek på distans men också mycket arbete och gråt. Otroligt mycket arbete. Mest psykiskt då. Ett tag trodde jag inte att jag skulle ta mig igenom tiden, men med ett bra stöd bakom mig har jag gjort ett utomordentligt jobb om jag får säga det själv. Jenny, Tess, Mia, Tracy, Sara, Johanna, Bella, Marie, Annelie, Elin, Johan, Hanna, Andreas, Magnus, Teresia, Pappa, Maud, Anna... dessa är de som visat enormt stöd för mig i sommar. När man står på den plats jag gör just nu ser man med helt andra ögon. När jag vet vad som, till stor förmodan, kommer att ske i framtiden. Jag blir så rörd av allt stöd jag får. Sedan finns det så ofantligt många fler som också är värda att bli nämnda, bara för att de är dem de är, men listan skulle bli väldigt lång.

Jag kommer hem om tre månader. Vem vet vad planen lyder då. Även fast jag inte pratar med många av er speciellt ofta så kommer jag att sakna att ha tillgången till att kunna göra det. Ni som vet hur jobbigt jag har haft det tills nu ska få vetskapen här och nu att jag äntligen är lycklig i livet. Både för kärleken, men också för det han har hjälpt mig att återuppbygga inom mig själv. Hatet har försvunnit och blivit ersatt med förundran. Glöm inte bort att uppskatta de små sakerna, en dag är de utom synhåll.

Puss.