Tess is coming to town! Det är Nordic Rock i helgen. Whitesnake, H.E.A.T, Corroded och fler ska spela. Så nu sitter min lilla djävulsgumma på bussen, på väg upp hit till Umeå. Fy fan va roligt. Man inser ganska fort man inte har något att göra vilka man saknar. Nu bor vi ganska nära varandra, så på senare tid har vi setts ganska ofta. Men jag har kompisar mycket längre bort jag nästan aldrig träffar. Och på sätt och vis är det väl bra, då det stärker en vänskap ännu mer. Man uppskattar en människa mer med avståndet. Inte för att de inte är värda uppskattan på nära håll, men det blir mer påtagligt när man inte ses. Men självklart hade jag önskat att alla bodde här i min stad. Man har en liten fantasi att livet skulle vara som en TV-serie. Som VÄNNER när alla bor i samma byggnad och fikar tillsammans på stamhaket. Eller som Sex and the city där alla har sina karriärer och träffas varje helg för drinkar och är faaabulous. Men livet funkar inte så. Inte för oss vanliga människor. Men ändå så sitter man där under reklamen och funderar vad man kan göra för att få det att hända.

Jag minns när jag var lite yngre hur jag trodde att livet skulle bli som någon sådan show. Att man skulle ha ett jobb som man trivs med, en häftig lägenhet på ovansidan stan och att vänner skulle komma och plinga på, på dörren, utan förvarning och sätta sig och skvallra. Vissa av de där punkterna är uppnåerligt men, let's face it girls, livet blir aldrig som i Sex and the city. Hur många skor vi än köper eller killar vi dejtar så får man aldrig manhattan som kulisser. Men jag fortsätter att dagdrömma mig bort till ett liv "in the fastlane". Och kan jag inte va i Manhattan så får jag ta Manhattan hit.

Så jag tar på mig shoppingkläderna idag, och nitarna ikväll. För man måste komma ihåg att det är inte de materiella sakerna som skapar drömmarna om Manhattan. Det är umgänget, skratten och kärlek för livet. Cheezy but true.

Mina älskade solglasögon har gått sönder. De hade äntligen blivit snyggt slitna också gick de sönder på Wacken förra sommaren. Jag vägrar släppa dem och nu använder jag dem med genomskinlig tejp virad runt på ena skalmen. Det ser för täääskigt ut. Det är riktig kärlek. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dessa solglasögon. Problemet är att det var ett par billiga glasögon ifrån H&M, Herravdelningen för flera år sedan. Och jag har bara sett en annan människa i dem. Han var kanske 78 år gammal. Nu har jag suttit i flera timmar och Traderat efter liknande glasögon, men inga är i närheten så underbara. Var jag än tittar så är det bara vanliga pilotglasögon blinkandes på skärmen. Så om det är någon av mina, typ, två läsare som har sett några guldfärgade kantiga pilotbrillor med fade-bruna glas så hojta till så kan ni tjäna en hacka. Efterlysesbilden kommer sen.

Det finns så många saker i livet som man glömmer att uppskatta och erkänna dess plats. De visade ett avsnitt av Sjukhuset på tv:n idag där en för tidig födelse visades. När de lägger ner barnet ser man sjuksköterskans hand bredvid barnets. De var säkert två centimeter långa. När man ser dem bredvid varandra inser man att man själv varit sådär liten. Vilket egentligen är helt absurt. Jag kommer knappt ihåg när jag var tonåring. Det är så svårt att fullt förstå begreppet att man växer. Att ben växer. Att något växer av sig självt. Jag satte mig på balkongen, i solen, och tittade på knopparna på våra balkongblommor som magiskt har kommit under natten. Ena stunden så finns de inte och vid nästa är de nästan helt utslagna. Jag får den översköljande känslan av liv när jag tänker på det. Hur otroligt det är att blommor och träd växer ur marken. Vissa träd blir ofantligt höga. Man tänker inte på det men de lever även de. Men det är så få som uppskattar dem som liv. Därav alla åkrar av cement som täckt det vi vuxit upp ur. Vår moder. Moder jord. Vi tar ut våra bilar och lämnar hjulspår på gräsmattorna som vi håller våra bilutställningar på. Vi startar fabriker för att tillverka fler bilar för fler gräsmattor att trampa ner. Vi gör dem tillräckligt dåliga för att folk ska köpa ny några år efter. Vi hindrar utvecklingen och avvecklingen av bränslen. Men de få blommorna och träden som får stanna kvar fortsätter att växa utan att klaga. Vi utnyttjar denna värld och när det helt plötsligt blir mode att värna om naturen så börjar folk köpa ekologiska varor på affärerna och anser att de gjort sitt för att hålla naturen ren. Medan de diskuterar nytt bilköp under middagen. Människor glömmer att det inte är vi som äger världen utan världen som äger oss.

Det har kommit ut ett s.k. bantningspiller på apoteket som heter Alli. Det ska visst reducera fettupptaget till 4%. Jag blev lite nyfiken att veta vad det var för piller och om det verkligen fungerar. Så när jag googlar på "Alli, forum" så kommer jag in på Flashback där ett dussin idioter sitter och diskuterar just detta piller. Han som har startat tråden vill använda det som deff-fusk. De andra pratar om alla användare som fetton och hur dumma de är som inte bara motionerar och äter mindre. Det får mig lite uppvirad hur jävla dumma DE är som tror att alla i världen har samma matsmältning som de. De som sitter på sin jävla röv och ändå inte är överviktig. Det var en person som pratar om sin flickväns kompis som använt liknande preparat och någon gör en kommentar att "kompisen" i själva verket var hans flickvän. Då svarar den första personen "Hehe då hade du mått va? Nejdu, feta kvinnor är inte riktigt min grej." Vilken jävla tur då för han är nog inte smarta kvinnors "grej". De klagar över unga bulimiker men de förstår inte själva att det är för hur DE är som skapat bulimiker. Det är dem som säger att det inte är okej att vara något annat än pinnsmal. Kommer de någonsin förstå hur människor är skapta på olika sätt och att alla inte kan, fysiskt, hålla sig i deras jävla storleksstandarder. Men så länge jag har mina överskottskilon så kommer de aldrig att lyssna på mig. Så man kanske ska pröva dessa piller, bli smal och snygg, dejta varenda dum jävel som tänker som dessa forumanvändare, sedan trycka ner dem och få dem att känna sig tjocka och fula. ÅH. Så skönt det hade varit.

Det som är problemet här är att risken med pillerna är att man möjligtvist kan komma att skita på sig.

Hm. Nästa sommar.

https://www.flashback.info/showthread.php?t=905438

Jag vaknade sent idag. Jag brukar vanligtvist kliva upp relativt sent men idag blev det en ytterligare timmes sömn. När jag fått i mig nybakt bröd och kaffe satte hjärnan så småningom igång. Som alla dagar möts man av olika känslotillstånd efter man vaknat till liv, och idag blev jag träffad av en jobbig känsla. Ibland känns det som att man snurrar på ett hjul varje dag för att se vilken känsla man ska ha hela dagen. "Klick. Klick. Klick. Jahapp, det blev 'Ensam' idag, typiskt." Idag är en sådan dag. När jag flyttade ifrån Ö-vik var jag less på min situation. Jag kände mig kvävd i staden och inbillade mig att det skulle bli bättre i Umeå. Sedan dess har jag hunnit jobba på Volvo, träffa pojkvän, och flyttat till en större lägenhet. Men mitt eget liv har inte utvecklat till det bättre. Sedan jag blev arbetslös har jag blivit befriad ifrån slentrians fängelse men upptäckt hur ensam man blir då man inte umgås med så många i den här staden. Av någon anledning är jag fjättrad vid ödet att ha svårt för att skapa nära kontakter, och det blir så påträngande när man har fulla dagar med fritid och ingen vän att dela den med. Man kan inte ens längta tills klockan är efter arbetsdag så man får umgås med någon, då ingen av dem jag helst umgås med bor här. Visst känner jag folk här men ingen som dem. Jag letade upp lägenheter och jobb i Ö-vik i ren desperation, men samtidigt så vet jag att om jag flyttar tillbaka hem så kommer jag sakna allt som finns här. Samtidigt som dessa tankar virvlar runt byggs nya tankar om var jag själv vill vara om fem år. Vad ska jag göra med mitt liv. Ingen tycks förstå när jag säger att jag ordagrant inte har någon aning, hur allvarligt insjuknad jag har blivit i denna apati för framgång. Ingenting intresserar mig som det en gång gjort. Hur ska arbetsförmedlingen kunna hjälpa mig när jag själv inte vet vad jag vill ha hjälp med.

Jag vet att så många fler än jag tänker så här: "Jag är så dålig på att höra av mig till folk. Men å andra sidan borde väl folk vilja höra av sig till mig också." När jag kommer på denna tanke, som händer allt för ofta, så springer tankarna iväg till hur ointressant människa jag måste vara, eller att jag för alltid kommer att vara så här ensam som jag känner mig idag, var jag än är. När jag var yngre inbillade jag mig att när man blivit vuxen så skulle alla ha jobb som man trivs med och på helgerna så skulle man inte behöva bjuda hem folk för de skulle komma plingandes på dörren för en fika eller pratstund. Man skulle ha ett gäng som träffades för att hitta på saker, som att grilla eller spela minigolf m.m. Nu när jag är äldre ser jag bara hur alla andra har blivit förändrade och ägnar sig åt parmiddagar och civiliserade tillställningar. Där de reflexskrattar åt någons dåliga skämt och skålar var tioende minut. Är det bara jag kvar som vägrar att bli den människan? Är det bara jag kvar som vill göra dumma saker för den roliga sakens skull. Lite brottning på gräsmattan på midsommarafton och ölpicknick i parken. Det finns ingen kvar som vill leva livet. Jag vill. Men jag sitter här hemma på soffan ensam i en stad fylld av människor.

Det är otroligt hur tiderna har förändrats. Jag kan inte säga att det var bättre förr, för vid 24-års ålder har man inte upplevt så mycket mer än nittiotalets färgglada brokiga kläder och eurotechno. Innan dess minns man sällan mer än snökojor och efter dess minns man sällan efter drinkarna. Men för 50 år sedan jobbade mannen och frun stannade hemma. Efter det blev det ett val för kvinnan att jobba eller ej. Men nu för tiden finns det inte mycket till val. Man blir forslad ifrån möte till möte, från första dagen du blir sparkad. Självklart förstår jag att det är en nödvändighet om man vill att pengarna ska fortsätta dimpa ner i bankkontot, som konstigt nog dräneras fortare än ordet vare sig du har mycket eller litet pengar. Men är det verkligen livet att tvingas till att flippa burgare eller städa toaletter, för att få överleva och få tak över huvudet? Det vet vi nog alla svaret på, men ändå ställer vi upp på alla andras krav. Jag hamnade i en diskussion utanför Kirunas karga landskap om just detta ämne. Detta slutade med två blåtiror och en ångestfull morgondag. Det verkar inte finnas många fler än jag som ifrågasätter meningen med livet. Jag menar inte den stora bilden. Den om himlen, himlakropparna och dess syfte. Jag menar vår egen mening. Varför just jag lever. Jag lever inte för att bygga lastbilshytter dag in och ut för att kunna komma hem och lägga mig på soffan några timmar innan det är dags för sömn och sedan göra samma sak igen. Jag lever inte för att få statsmännen nöjda över hur ekonomin blomstrar och deras bonusar höjs. Jag behöver faktiskt inte alla dessa materiella ting jag beblandar mig med. Nej, jag vill bara veta hur jag ska njuta av livet. Hur jag kan hitta en plats som hjälper till att få maten på bordet utan att hota resten av dagen. Jag vet vad ni tänker. "Man måste jobba", "Tror du jag vill jobba?", "Hur ska du kunna leva utan pengar?". Och ja jag vet svaret på alla dessa frågor. Men hur kommer det sig att vi klarade oss fint innan. Hur kommer det sig att allt kostar i livet. Hur kommer det sig att det kostar att leva? Och vem fan är det som bestämmer det?

Det är Hockey-VM på tv:n just nu, och det påminner mig om hur dessa killar som spelar för något avlägset NHL land i det stolta landet får miljon-, ibland miljardbelopp för att skjuta en puck i en nätkasse. Ett spel. Och det är ju helt underbart egentligen. De får göra det de verkligen älskar och får pengar för det. Men det sätter en väldig hög prestationsförfrågan för oss vanliga odödliga. För att kunna göra det man verkligen vill, så måste man ha en talang. Och även om man har en talang så finns det inga garantier att det varken föder dig eller intresserar dig tillräckligt för att ta dig dit. För allvarligt talat. Fem år på högskola för att bli skribent. Fem album för att bli erkänd. Flera hundratusen kronor för att ta dig dit du vill. Det har gått för långt. Vi pratar så mycket om miljön men ingen kan tänka sig anställa någon utan körkort. Eller hur vi måste jobba för att få leva, men ingen vill anställa någon utan erfarenhet. Vad hände med lärlingsjobben? Min far har haft så många jobb i sitt liv och ändå jobbade han på ett och samma ställe i över 30 år. Tack vare lärlingsjobben. Min sambo ska börja som lärling inom VVS. Jag är så glad att han vet vad han vill göra, men samtidigt kan jag inte låta bli att vara avundsjuk på att han vet och inte jag. Jag har ingen utbildning, ingen lust att vänta, och ingen aning om vem jag är. Jag vet vem jag vill vara. Och det är inte en slav.

Det kanske inte var enklare, smidigare eller roligare förr. Så även om jag må vara född på åttiotalet så verkar livet ha varit bättre förut.

Då var det dags. Snön har smält. Inga dunjackor behövs. Jag har all tid i världen. Jag har nyköpta träningskläder och skor som väntar snällt på mig. Jag har många överviktskilon som skumpar över hela kroppen. Nu har jag ingenting att skylla på. Här skall de tränas. Vi upptäckte ett elljusspår man kan träna på. Ungefär 300 meter härifrån. Det är galet att man bor precis bredvid en skog och aldrig lagt märke till den.

Inatt drömde jag om en gammal klasskompis. Vi har inte setts på säkert tio år. Jag drömde att hon var sjuk och att jag hade kontakter till att få henne frisk. Idag försökte jag hitta Zuhur genom google men ingen av syskonen återfanns. Det är märkligt vad man drömmer ibland. Jag har lånat en bok om drömtydning och skulle igår slå upp en dröm jag hade för några nätter sedan. Det är andra gången jag drömmer om mina ex. Jag hittade ingenting i boken. Jag är övertygad att det betyder något. Det kan inte vara allt för bra då mina ex är inblandade.

Jag börjar bli trött på att resa överallt. Men jag kan inte låta bli att inboka resor upp och ner. Efter att jag kom hem från Norrköping åkte jag till Kiruna och nu ska jag eventuellt ner till Ö-vik och sedan blir det Texas. Fy fan va jag skulle göra mig dåligt som artist. Resa överallt. Kan man inte bara skicka ut webkameror till alla så kan man sitta vid datorn och resa samtidigt. Perfekt. Billigare och snabbare.

Jaja. Nu ska jag ut och springa. Vi märker väl om jag överlever.