Tess is coming to town! Det är Nordic Rock i helgen. Whitesnake, H.E.A.T, Corroded och fler ska spela. Så nu sitter min lilla djävulsgumma på bussen, på väg upp hit till Umeå. Fy fan va roligt. Man inser ganska fort man inte har något att göra vilka man saknar. Nu bor vi ganska nära varandra, så på senare tid har vi setts ganska ofta. Men jag har kompisar mycket längre bort jag nästan aldrig träffar. Och på sätt och vis är det väl bra, då det stärker en vänskap ännu mer. Man uppskattar en människa mer med avståndet. Inte för att de inte är värda uppskattan på nära håll, men det blir mer påtagligt när man inte ses. Men självklart hade jag önskat att alla bodde här i min stad. Man har en liten fantasi att livet skulle vara som en TV-serie. Som VÄNNER när alla bor i samma byggnad och fikar tillsammans på stamhaket. Eller som Sex and the city där alla har sina karriärer och träffas varje helg för drinkar och är faaabulous. Men livet funkar inte så. Inte för oss vanliga människor. Men ändå så sitter man där under reklamen och funderar vad man kan göra för att få det att hända.

Jag minns när jag var lite yngre hur jag trodde att livet skulle bli som någon sådan show. Att man skulle ha ett jobb som man trivs med, en häftig lägenhet på ovansidan stan och att vänner skulle komma och plinga på, på dörren, utan förvarning och sätta sig och skvallra. Vissa av de där punkterna är uppnåerligt men, let's face it girls, livet blir aldrig som i Sex and the city. Hur många skor vi än köper eller killar vi dejtar så får man aldrig manhattan som kulisser. Men jag fortsätter att dagdrömma mig bort till ett liv "in the fastlane". Och kan jag inte va i Manhattan så får jag ta Manhattan hit.

Så jag tar på mig shoppingkläderna idag, och nitarna ikväll. För man måste komma ihåg att det är inte de materiella sakerna som skapar drömmarna om Manhattan. Det är umgänget, skratten och kärlek för livet. Cheezy but true.