Jag vaknade sent idag. Jag brukar vanligtvist kliva upp relativt sent men idag blev det en ytterligare timmes sömn. När jag fått i mig nybakt bröd och kaffe satte hjärnan så småningom igång. Som alla dagar möts man av olika känslotillstånd efter man vaknat till liv, och idag blev jag träffad av en jobbig känsla. Ibland känns det som att man snurrar på ett hjul varje dag för att se vilken känsla man ska ha hela dagen. "Klick. Klick. Klick. Jahapp, det blev 'Ensam' idag, typiskt." Idag är en sådan dag. När jag flyttade ifrån Ö-vik var jag less på min situation. Jag kände mig kvävd i staden och inbillade mig att det skulle bli bättre i Umeå. Sedan dess har jag hunnit jobba på Volvo, träffa pojkvän, och flyttat till en större lägenhet. Men mitt eget liv har inte utvecklat till det bättre. Sedan jag blev arbetslös har jag blivit befriad ifrån slentrians fängelse men upptäckt hur ensam man blir då man inte umgås med så många i den här staden. Av någon anledning är jag fjättrad vid ödet att ha svårt för att skapa nära kontakter, och det blir så påträngande när man har fulla dagar med fritid och ingen vän att dela den med. Man kan inte ens längta tills klockan är efter arbetsdag så man får umgås med någon, då ingen av dem jag helst umgås med bor här. Visst känner jag folk här men ingen som dem. Jag letade upp lägenheter och jobb i Ö-vik i ren desperation, men samtidigt så vet jag att om jag flyttar tillbaka hem så kommer jag sakna allt som finns här. Samtidigt som dessa tankar virvlar runt byggs nya tankar om var jag själv vill vara om fem år. Vad ska jag göra med mitt liv. Ingen tycks förstå när jag säger att jag ordagrant inte har någon aning, hur allvarligt insjuknad jag har blivit i denna apati för framgång. Ingenting intresserar mig som det en gång gjort. Hur ska arbetsförmedlingen kunna hjälpa mig när jag själv inte vet vad jag vill ha hjälp med.

Jag vet att så många fler än jag tänker så här: "Jag är så dålig på att höra av mig till folk. Men å andra sidan borde väl folk vilja höra av sig till mig också." När jag kommer på denna tanke, som händer allt för ofta, så springer tankarna iväg till hur ointressant människa jag måste vara, eller att jag för alltid kommer att vara så här ensam som jag känner mig idag, var jag än är. När jag var yngre inbillade jag mig att när man blivit vuxen så skulle alla ha jobb som man trivs med och på helgerna så skulle man inte behöva bjuda hem folk för de skulle komma plingandes på dörren för en fika eller pratstund. Man skulle ha ett gäng som träffades för att hitta på saker, som att grilla eller spela minigolf m.m. Nu när jag är äldre ser jag bara hur alla andra har blivit förändrade och ägnar sig åt parmiddagar och civiliserade tillställningar. Där de reflexskrattar åt någons dåliga skämt och skålar var tioende minut. Är det bara jag kvar som vägrar att bli den människan? Är det bara jag kvar som vill göra dumma saker för den roliga sakens skull. Lite brottning på gräsmattan på midsommarafton och ölpicknick i parken. Det finns ingen kvar som vill leva livet. Jag vill. Men jag sitter här hemma på soffan ensam i en stad fylld av människor.