Det finns så många saker i livet som man glömmer att uppskatta och erkänna dess plats. De visade ett avsnitt av Sjukhuset på tv:n idag där en för tidig födelse visades. När de lägger ner barnet ser man sjuksköterskans hand bredvid barnets. De var säkert två centimeter långa. När man ser dem bredvid varandra inser man att man själv varit sådär liten. Vilket egentligen är helt absurt. Jag kommer knappt ihåg när jag var tonåring. Det är så svårt att fullt förstå begreppet att man växer. Att ben växer. Att något växer av sig självt. Jag satte mig på balkongen, i solen, och tittade på knopparna på våra balkongblommor som magiskt har kommit under natten. Ena stunden så finns de inte och vid nästa är de nästan helt utslagna. Jag får den översköljande känslan av liv när jag tänker på det. Hur otroligt det är att blommor och träd växer ur marken. Vissa träd blir ofantligt höga. Man tänker inte på det men de lever även de. Men det är så få som uppskattar dem som liv. Därav alla åkrar av cement som täckt det vi vuxit upp ur. Vår moder. Moder jord. Vi tar ut våra bilar och lämnar hjulspår på gräsmattorna som vi håller våra bilutställningar på. Vi startar fabriker för att tillverka fler bilar för fler gräsmattor att trampa ner. Vi gör dem tillräckligt dåliga för att folk ska köpa ny några år efter. Vi hindrar utvecklingen och avvecklingen av bränslen. Men de få blommorna och träden som får stanna kvar fortsätter att växa utan att klaga. Vi utnyttjar denna värld och när det helt plötsligt blir mode att värna om naturen så börjar folk köpa ekologiska varor på affärerna och anser att de gjort sitt för att hålla naturen ren. Medan de diskuterar nytt bilköp under middagen. Människor glömmer att det inte är vi som äger världen utan världen som äger oss.