Det är otroligt hur tiderna har förändrats. Jag kan inte säga att det var bättre förr, för vid 24-års ålder har man inte upplevt så mycket mer än nittiotalets färgglada brokiga kläder och eurotechno. Innan dess minns man sällan mer än snökojor och efter dess minns man sällan efter drinkarna. Men för 50 år sedan jobbade mannen och frun stannade hemma. Efter det blev det ett val för kvinnan att jobba eller ej. Men nu för tiden finns det inte mycket till val. Man blir forslad ifrån möte till möte, från första dagen du blir sparkad. Självklart förstår jag att det är en nödvändighet om man vill att pengarna ska fortsätta dimpa ner i bankkontot, som konstigt nog dräneras fortare än ordet vare sig du har mycket eller litet pengar. Men är det verkligen livet att tvingas till att flippa burgare eller städa toaletter, för att få överleva och få tak över huvudet? Det vet vi nog alla svaret på, men ändå ställer vi upp på alla andras krav. Jag hamnade i en diskussion utanför Kirunas karga landskap om just detta ämne. Detta slutade med två blåtiror och en ångestfull morgondag. Det verkar inte finnas många fler än jag som ifrågasätter meningen med livet. Jag menar inte den stora bilden. Den om himlen, himlakropparna och dess syfte. Jag menar vår egen mening. Varför just jag lever. Jag lever inte för att bygga lastbilshytter dag in och ut för att kunna komma hem och lägga mig på soffan några timmar innan det är dags för sömn och sedan göra samma sak igen. Jag lever inte för att få statsmännen nöjda över hur ekonomin blomstrar och deras bonusar höjs. Jag behöver faktiskt inte alla dessa materiella ting jag beblandar mig med. Nej, jag vill bara veta hur jag ska njuta av livet. Hur jag kan hitta en plats som hjälper till att få maten på bordet utan att hota resten av dagen. Jag vet vad ni tänker. "Man måste jobba", "Tror du jag vill jobba?", "Hur ska du kunna leva utan pengar?". Och ja jag vet svaret på alla dessa frågor. Men hur kommer det sig att vi klarade oss fint innan. Hur kommer det sig att allt kostar i livet. Hur kommer det sig att det kostar att leva? Och vem fan är det som bestämmer det?

Det är Hockey-VM på tv:n just nu, och det påminner mig om hur dessa killar som spelar för något avlägset NHL land i det stolta landet får miljon-, ibland miljardbelopp för att skjuta en puck i en nätkasse. Ett spel. Och det är ju helt underbart egentligen. De får göra det de verkligen älskar och får pengar för det. Men det sätter en väldig hög prestationsförfrågan för oss vanliga odödliga. För att kunna göra det man verkligen vill, så måste man ha en talang. Och även om man har en talang så finns det inga garantier att det varken föder dig eller intresserar dig tillräckligt för att ta dig dit. För allvarligt talat. Fem år på högskola för att bli skribent. Fem album för att bli erkänd. Flera hundratusen kronor för att ta dig dit du vill. Det har gått för långt. Vi pratar så mycket om miljön men ingen kan tänka sig anställa någon utan körkort. Eller hur vi måste jobba för att få leva, men ingen vill anställa någon utan erfarenhet. Vad hände med lärlingsjobben? Min far har haft så många jobb i sitt liv och ändå jobbade han på ett och samma ställe i över 30 år. Tack vare lärlingsjobben. Min sambo ska börja som lärling inom VVS. Jag är så glad att han vet vad han vill göra, men samtidigt kan jag inte låta bli att vara avundsjuk på att han vet och inte jag. Jag har ingen utbildning, ingen lust att vänta, och ingen aning om vem jag är. Jag vet vem jag vill vara. Och det är inte en slav.

Det kanske inte var enklare, smidigare eller roligare förr. Så även om jag må vara född på åttiotalet så verkar livet ha varit bättre förut.