Haha! Här är min nya grej... Dolly Parton-leendet. Ser ju för "tääski" ut, som Jenny skulle säga. Men jag måste säga att jag passar då förbannat bra i mössan jag fick av min syster. Det är dock svårt att föreställa sig hur Dolly Parton skulle se ut i mössa, men om jag skulle gissa så skulle det vara ungefär såhär. Fast med större boobs

Jag sussade sött på huvudkuddens mjuka omsorg när plötsligt telefonen ringer högt och ljudligt. Tröttsamt och ihopkurat svarade jag med en svag röst och möttes av den mest underbara väckarklockan finnes. “Good moorniing!”. Snabbt öppnade jag ögonen och dagen kunde börja. 50 minuter senare var det sedan dags för korvmackan och kaffet att väcka upp de resterande cellerna i kroppen som inte chockerats till vakenhet av telefonsamtalet. Idag är det den sista dagen av 2009, en spark in till den första dagen av mitt nya liv. Ett liv som säkerligen kommer likna det gamla men kännas totalt omkastat. Jag älskar Nyårsafton. Tänker man efter så är varje dag Nyårsafton om man väljer att göra förändringar varje dag. Men det blir lite av en rit att genomgå Nyårsaftonens traditioner. Det sätter punkt för det gångna och välkomnar det nya. Efter detta inlägg blir nästa uppgift att ta på mig kläderna, då jag sitter i långt svart linne och svartvitrandiga sockar. Idag är detta det tempo jag arbetar på, men imorrn bönder, som vi brukar säga, “…kör vi dynga!”

Nu svider julen på kinderna med sin rödvitrutiga, fluffiga, glittrande, glöggosande, frysboxkalla och stressfyllda örfil. Snart kommer ett nytt spännande år man kan misslyckas med. Ärligt talat känner jag att jag kommit långt under det senaste året. Det har varit fyllt med tårar av skratt och sorg. Men genom varje hinder lär man sig hur man överkommer dem nästa gång. Jag kan känna att jag har fått all olycka detta år men när man tänker på det har jag haft otrolig tur. Jag ville inte vara kvar på Volvo men jag kunde inte klippa av kättingarna, så när jag blev avskedad var det som ett brev på posten...försenat. (Ursäkta den dåliga vitsen) När jag efter det hade all tid i världen till att göra vad jag ville var jag fast i en situation som stagnerat och en resa till USA fick mig att klippa de banden med. När jag bokade flygbiljetterna till nästa USA-resa blev det en längre väntan mellan planen i New York, något som inte var vanligt att hitta i bokningarna och när jag kom fram fastnade jag i tullen i två timmar. Så de extra timmarna kom till nytta. Tur? Ja! Ganska. Sist av allt. Jag förbannade över att jag glömt att logga in på min Bostaden-användare (Bostadsförmedling i Umeå) och mina köpoäng gick förlorade. Det plus andra olägenheter gjorde det svårt att hitta en bostad i Umeå, så jag fick börja leta i Örnsköldsvik. För eget boende vill jag ha. Jag är fortfarande osäker på om jag vill bo i spökstaden Gud glömde, men något säger mig att detta är min möjlighet att förbättra staden för de som känner som jag. Göra något storslaget. Det är nog alldeles för högmodigt att tro att man klarar av allt själv på första försöket men man får hitta hjälp. Så med den sista luften jag har i lungorna, kvar från gånget år, andas jag skiten ur lungorna och gör en sista kraftansträngning för att sedan klappa mig själv på ryggen över hur väl jag skötte mig. Catchya on the flipside.

Det är tio år sedan vi fick de dåliga nyheterna. Varenda jul kopplas till just denna händelse, och det är svårt att uppskatta det som finns kvar här hos mig. Julen brukade vara varm och omfamnande. En tid då prislappen på klapparna var av mindre värde än tanken bakom dem. Men ändå fick jag alltid exakt det jag hade önskat mig. Jag blev påmind häromdagen om sparken jag fick ett år. Jag hade velat ha en spark så länge. När jag växte upp fanns det inte mycket pengar över till nöjen, så jag väntade mig inte att jag skulle få en. Av ett misstag skickade min bror ut mig till garaget för att hämta ett verktyg och där stod sparken. Jag minns, än idag min reaktion när jag såg den. Hon gjorde allt för oss. Hon var min bästa vän. Jag kommer inte ihåg den sista julaftonen vi firade tillsammans. Men jag vet att det var den sista gången julen hade betydelse för mig. Varje år lyssnar jag på Elvis julskiva, som jag och hon lyssnade så mycket på, och tänker på henne. Jag blundar och minns det som nu känns som en dagdröm.

Jag hoppas jag hittar tillbaka till julkänslan i framtiden. Och till er som fortfarande har kvar alla de ni älskar, spendera mer tid med dem än vad ni spenderar i pengar till julklappar.

God Jul Mamma...

Följ min blogg med bloglovin

Jag och mina gymnasietjejkompisar har haft många uttryck genom tiderna. Under vår och sommarmånaderna var ordet "rumpväder" ett ständigt återkommande tabuord. När det var fint väder kom alla snygga killar ut på stan, och vi brukade sätta oss på ett fik i centrum för att titta på deras rumpor. Därav rumpväder. Vi fick sedan en vidskeplig upplevelse med det ordet. Var gång vi uttalade det så kom molnen fram. Och de snygga rumporna stannade hemma.

Ur denna sjukliga tonårsfascination för manliga rumpor tillkom även andra termer. Hockeyrumpa, tränad men stor. Fotbollsrumpa, tränad och medelstor dock i ofas med de grova lårmusklerna. Surfarrumpa, liten och nätt men inte obefintlig. Skejtarrumpa, icke synlig för utomstående. Denna sistnämnda term var av mindre använd då vi var mer intresserad av rumpor hellre än byxhäng.

Nu, efter snart en dekad har det tillkommit en ny term. Denna term är mer en skämtbaserad tanke än en verklighetstillämpad teori. Bowlingrumpa. Jag var med några familjemedlemmar på bowlinghallen och klotade på. Av min okunskap slängde jag iväg klotet på ett särskilt sätt och har nu fått träningsvärk i min vänstra skinka. Därifrån kom tanken att om man spelar bowling som jag gör så borde man få en väldigt tränad vänsterskinka. Denna version skulle då vara den mest speciella sportrumpa, där ena sidan är stor och tränad och den andra är, i mina egna ord, "slapp-patte"skinka. Av denna orsak, och många andra, tänker jag lägga bort klotet och hålla mig till soffrumpan ett tag till. Den är inte speciellt tränad eller finformad, men den är iallafall mjuk och skön att sitta på.

God jul alla rumpor!

Vem fan är det som sitter och viftar fingret och leker pappa om alla förbud i Sverige egentligen. Jag läste ett blogginlägg på Pezster, som vanligt, där han har tagit upp frågan om att förbjuda rökning på uteserveringar. Inlägget i sig är intressant men det som är mest intressant är alla kommentarer under. Som vanligt finns det folk som aldrig någonsin varit rökare som tar upp "Vet du hur farligt det är med cigaretter?" Men för i helvete quinna/qärschlok! Har du sett cigarettpaketen? Tror du våra tummar är så plakatstora att de täcker "Rökning dödar"-väggmålningarna på paketen eller aldrig hört om cigaretters konsekvenser förr? Vi visste att det inte var bra för oss redan innan vi började. Och sedan när man är fast i det är det svårt att ta sig ur. Bara det att ni försöker få mig att sluta, får mig bara att vilja röka mer. Helst i ansikten på folk. I näsan. Jag vill naturligtvist inte få lungcancer, raspig kärringröst, gula fingrar och tänder, rynkepidemi runt munnen eller något av de negativa konsekvenserna. Men nu när jag är rotad i det så är det min drog. Jag försöker sluta, men vid första bortförklaring så börjar jag igen. "Det är så stressigt på jobbet" osv. Naturligtvist önskar jag att det vore lättare att sluta. Att jag kunde sluta vilja röka. Så tro inte att vi inte vet. Vi vet alldeles för väl.

När det kommer till förbudfrågan är min åsikt att varje människa har ett eget val. Vill du röka. Så rök. Vill du inte andas in röken, gå någon annanstans. Rökfri krog är helt rätt, även om det var trevligare när man slapp gå ut i regn och kyla. Står jag ute och röker, så ser jag naturligtvist till att inte störa folk, ur respekt. Men heller tänker jag inte svettas som en galning av röksuget för att de som stör sig kräver att man släcker, trots att det står upp och nedvända krukor på borden. Om de tänker fixa ny lag för uteservering också, så får de åtminstone fan se till att fixa en rökruta eller något. Jag tror inte de skulle vilja träffa mig som allrast röksugen. Som man säger "Luften är fri". Ingen äger den, men alla äger den.

Jakten på rökarna - Pezster

Jag har hittat en underbar blogg. Jag har ingen aning om hur jag kan ha missat den, den är visst populär nanting. Men jag har aldrig någon koll om vad andra tycker då jag är så upptagen med vad jag själv tycker. Det kan ha med att göra att det finns så många idioter på nätet som bloggar att man inte orkar läsa sig fram till en bra bloggare. Samtidigt sitter jag här och kastar sten i glashuset då jag inte kan påstå att jag själv har speciellt många läsvärda inlägg. Men det skiter jag i. Men nu har jag hittat en som skriver som jag skulle vilja göra. Och det är helt underbart att se att det finns hopp i detta kalla land.

Sedan jag kom hem ifrån USA har jag märkt markant skillnad på mitt eget beteende, och en diskussion med en främling på en tatueringstudio fick mig att inse att än hur mycket vi sitter här och prata ned USA för vilken än orsak vi må ha, så tror jag att varje tråkig svensk borde ta sig över vattenpölen och få sig en riktig omruskare. Om du får ögonkontakt med en Texan så hälsar han/hon. I affärerna är det inte ovanligt att du blir kallad sir eller ma'm. Och har man problem med något så uttalar man det. Här i Sverige ska man helst inte ens titta på varandra, tala med varandra, eller bry sig om varandra. Har man problem så undviker man frågan och snackar skit om det när personen i fråga inte är närvarande. Jag var själv väldigt anonym tills jag såg ett annat liv i Texas. Värst av allt är att här i Sverige är det väldigt fritt att ha åsikter, men nåde dig ifall det skulle vara kritik.

Jag var faktiskt in på en annan blogg där en diskussion om Idol-Erik var i rullning. Jag tog min chans och yttrade exakt vad jag tycker om hans sång, vilket självklart var av kritisk anda, men lämnade även lite andningsrum för läsarna att låtas ha deras egna åsikter. Vilket jag tycker är rättvist. Men det händer något när folk tar åt sig, som vi svenskar är så duktiga på, och får chansen att hålla den anonyma internetmasken för ansiktet. Allt vi travar upp från det verkliga livet verkar forsa ut över nätet. Alla underträngda känslor svallar ut över bloggsamhället. Åter igen kastar jag kanske lite sten, då jag oftast håller mina åsikter inombords "irl" då ingen verkar uppskatta min ärlighet.

Titta på vilken tidning som helst. Lokalt har det varit mycket skriverier om Volvo, där jag tidigare arbetade. Var gång något tagits upp om personalvård så kan du ge dig fan på att någon har kommenterat med att arbetarna på Volvo har så bra lön att de inte ska klaga. (Det vill säga att om du har bra lön så spelar det ingen roll hur låg trivselnivån är på jobbet. Klaga får man fan inte.) Så kanske handlar det mest om avundsjuka och brist på självförtroende när man känner behovet att klaga. Eller så är vi svenskar dömda till att för all evighet klaga på allt. Jag vet att jag är expert inom området, även om jag försöker förändra det.

Hur som helst har jag hittat en människa som inte räds åt att ha åsikter, och har en underbar, väldigt uppskattad, humor. Som honom gillar även jag att testa folks reaktioner. Det är inte alltid man är seriös med sitt personförakt. Men oftast. Som tur är vet jag att väldigt få läser min blogg så jag oroar mig inte för att få några negativa kommentarer heller. Men om någon känner behovet, så var så god.

Titta upp Pezster. (Länk finns på sidotabellen och som rubrik till detta inlägg)

ps. Ha ett öga för ironi och sarkasm när du läser mina inlägg. Och ursäkta språket.

Jag har placerat min blogg i Umeå på bloggkartan.se!

Den är riktig! Du som blivit dumpad, eller bara är sjukligt nyfiken vet lika väl som jag att i denna Google-ålder så är det piece of cake att hitta information om "förövaren", eller, vad jag skulle kalla i detta fall: offret. Vad han/hon gör. VEM han/hon gör. Till och med hur, om man har otur i turen. Låtsas inte om att du inte letat! Jag vet att speciellt vi tjejer knappast kan låta bli att titta upp våra önskade pojkvänner, nya pojkvänner, förändrade pojkvänner och gamla pojkvänner. Allt för att vi vill "rädda oss själva". Men ju mer man vet desto större risk är det att man mår dåligt, för något man inte ens har en förklaring för. Så varför inte bara låta bli? Hur skulle man kunna förvänta att de man googlar upp ska lita på en, när man inte kan ge dem tillit nog att låta de ha ett privatliv. Jag kan själv ibland inte låta bli att titta upp saker. Så mycket som jag skäms över det, så är det även sant. Men då är man ju som titlat neurotisk också. Nu har det även förändras i sekretessreglerna på Facebook, så mer av dig själv kommer ut till omvärlden om du inte ställer in inställningarna korrekt. Kanske är man lite av en exhibitionist som inte bryr sig. Men man borde bry sig. Kanske borde man till och med stänga av sina MySpace och Facebook-sidor. Men som med allt annat, till exempel rökning, hittar man alltid en bortförklaring för att stanna kvar.

Bara det att ordet googla har kommit till är ett tecken på att informationsåldern blivit aningens överdriven. På tal om sökmotorer så börjar jag bli galen på dem! Förr kunde du söka på något vagt och få fram det du ville på första sidan. Men nu har det blivit lite av ett USA-fenomen med internet. ALLT finns på nätet. Så mycket att du inte hittar det du söker. Det står för många jävla träd i vägen för skogen! Och jag orkar inte hugga ner varenda en. Men trots allt detta lyckas man ändå alltid hitta allting om civilpersoner. Den skogen är visst hur synlig som helst.

Kanske är Facebook egentligen skapad av CIA?! Eller terrorister?! Hur som helst borde sidan bli nedlagd så vi alla kunde ta oss ur beroendet och leva ett riktigt liv. Du vet. Det där som är utanför dörren.

Spark i häcken på dig!

Wendela - Facebooksvartsjuka

Jag brukar följa Project Runway, lite sporadiskt. Jag får alltid idéer om vad jag skulle vilja kunna knåpa ihop åt mig själv, men har inga förkunskaper om hur. Det fanns en kvinna vid namn Stella som var extraordinär på läderarbete. Hon hade i överblick ganska intressant stil som designer. Nu har jag fått för mig att jag vill hitta en utbildning inom läderarbete. Det skulle också vara häftigt att kunna knåpa ihop bilinredning. Så var hittar man en sådan utbildning i Norrland? För helst av allt vill jag stanna här uppe. Också har jag fått för mig att lära mig metallarbete. I det området har jag hittat en ettårig utbildning på Hampnäs folkhögskola inom smide. Men då bör jag flytta tillbaka till lilla Ö-vik. Att bo på internatet kommer inte på fråga. Då kan jag lika gärna börja fläta repet, och knyta snaran redan nu. Hur skräddarsyr man en utbildning som är kort, billig och nära till Umeå? Den som löser denna gåta ska få ligga högst upp på min "Att återgälda"-lista. Hur lockande det nu skulle kunna vara.

Bara en tanke...

Uppenbarligen hittar man inte pengar mirakelöst på gatan. Än mindre i plånboken. Läget förändras inte heller om du har pengar eller inte. Självklart krävs det att man har några kronor på kontot för att kunna köpa mat att trycka in i käften, men mina tankar förändras inte med pengar. Jag har fortfarande samma inställning på livet, mänskligheten och framtiden oavsett om jag har tjugotusen eller tjugo kronor på bankkontot. Men ändå stressar det mig. Jag måste låna pengar till vad som för tillfället anses som lyxvaror för mig. Såsom varma kläder och skor. När bankkontot är tomt, och man vet att inga pengar kommer att fylla ut det på längre än en månad så är komfort som sådan lyx. Man får vara glad att man har tak över huvudet och kudden under. En hänvisning till en tidigare konversation idag är "Om man bor på gatan och inte har någonting kvar så kan man iallafall bara få det bättre, så jag kanske ska satsa på det"

Har ännu inte hittat någon lägenhet som vill ha mig som hyresgäst, och det fyndet kommer heller inte att komma den närmsta tiden. Men då jag inte har någon som helst trygghet just nu, så kanske det är lika bra att man väntar tills man vet vad man har att arbeta med. Jag väntar på att en magisk fe ska dyka upp och ge mig det jag känner att jag behöver. Till exempel en uppenbar talang samt intresse för en karriär. Vilken som helst! Jag tar det jag får. Jag vill inte falla tillbaka till Volvohelvetet. Jag har ju precis fått tillbaka min själ! (Tack djävulen, I owe you one)

Näe, man kanske ska lämna allt till stjärnorna, klia sig i röven och se ett avsnitt Grey's Anatomy istället.

Puss och slem

Idag fick jag ett storslaget besök av mitt alter ego, betitlade Neurotiska Hanna. Allt på grund av ett mail. Detta har gnagt hela dagen. Magen har vridit, huvud snurrat, gråten suttit i halsen och trycket över bröstkorgen. Mina tankar förvreds av min övernaturliga förmåga att överanalysera, som många av oss tjejer är så skickliga på. Jag tror att jag står på prispallen när det gäller detta, varav namnet till bloggen kommer ifrån. Jag får ett samtal och plötsligt vänder hela världsbilden där leran nu plötsligt blommar upp till en frodig trädgård. Hela dagen har jag gått och förmodat. Jag har inte kunnat bete mig runt mina bröder och far. Jag har varit otrevlig och förkastande, mot de som står mig närmast. All inre smärta skapades ur mitt narkotikaliknande preparat vid namn Kontroll. Mitt överdrivna kontrollbehov har gett mig otaliga inre skador. Magkatarr, hjärtklappningar, yrsel, lidande, stötvis gråt, fejkade leenden m.fl. Så alla ni som har chansen att ge upp ert kontrollbehov innan ni är beroende som jag, sluta genast! Och stay in school.

Jag fick leka datadoktor igår. Min stackars laptop fick Trojaninfluensan, bland alla andra medföljande sjukdomar, men jag lyckades hela honom. Vem fan sitter och gör datavirus?! Av vilken orsak vill man göra det? Är det nördar som vill deklarera för sina nördvänner att de just gjort ett virus stort nog att haverera hela IT-världen, men de lyckas aldrig så de fortsätter med sina e-mailvirus. Hur skulle det hjälpa dem ifall de tar sig in i min dator? Jag har ingenting av värde att hitta. Förutom idolbilder av mig själv då.

Idag har jag varit och tittat på fiskar med Eva. Jag hittade en stackars liten ensam piraya jag vill ha. Undra var de andra pirayorna tagit vägen, hmm.. coincidence, I think not! Sedan åkte vi till hennes stall och frös. Jag måste verkligen ha bättre kläder. Så jag tänkte att någon av er skulle vilja köpa bifogade Keith Richards-tavlan. Det behöver inte bli så dyrt... några tusen räcker ;)

KÖP KÖP KÖP!

Puss.

Nähä! Då blev det ingen lägenhet för mig då. :( Jag hade hittat en lägenhet med bra läge, bra storlek och någorlunda billig hyra som jag stod på första tjing på. Men av någon anledning var jag inte god nog för den. Någon annan jäful flyttade in i lägenheten idag och här sitter jag med aluminiumfolie utspritt på bordet bredvid en ihopknycklad hög av kycklingrulle med för svaga glasögon vilandes på nästippen och för kalla skor och jacka i min brors hall. Självklart slängde jag bort massvis med kläder för att kunna köpa nytt när jag kommit hem ifrån Texas. Men då visste jag inte vilken slags ekonomisk sits jag skulle sitta i när jag kommit hem. Även fast jag ringde och försäkrade mig om att det inte skulle komma några problem. Imorrn måste jag gå och tigga försörjningsstöd då det dröjer fyra veckor innan några pengar kommer från försäkringskassan. Fy fan vilket fornt Ryssland det känns. Fattas bara en vodkaflaska på bordet med en medföljande potatis. Kylan har vi redan börjat få, och halkan på vägen hem påminde mina kämpande fotsteg att vi är på väg in i kyligare väder. Jag tittade på en kappa på Gina Tricot häromdagen. Den var på rea och en knapp saknades så jag hade säkert kunnat få den ännu billigare än 300 kr som det stod på realappen, ändå hade jag inte råd med den. När jag tog bussen hem idag ringde jag och dubbelcheckade mitt konto och summan var betydligt mindre än väntat. Då minns jag plötsligt att jag glömt stänga av överföringen till mitt pensionskonto. Åväl. Jag kanske får snylta på alla andra i en månad men jag får iallafall lite mer pengar när jag är gammal, om jag nu inte dött av antingen svält eller lungcancer innan dess.

Men näe. Jag är INTE bitter. Han vill ha mig. Jag har mina vänner och familjemedlemmar. Jag är fortfarande frisk. Jag är lite mindre lönnfet än förut, och snart börjar ett nytt år. Jag har allt att vara glad över. MEN om nån vill skicka ett anonymt bidrag så hindrar jag er inte. Presentkort på kläder funkar också. Till och med en vodkaflaska skulle sitta fint. Det är ju trots allt snart jul ;-D

Puss och kram era galna jäflar.