Uppenbarligen hittar man inte pengar mirakelöst på gatan. Än mindre i plånboken. Läget förändras inte heller om du har pengar eller inte. Självklart krävs det att man har några kronor på kontot för att kunna köpa mat att trycka in i käften, men mina tankar förändras inte med pengar. Jag har fortfarande samma inställning på livet, mänskligheten och framtiden oavsett om jag har tjugotusen eller tjugo kronor på bankkontot. Men ändå stressar det mig. Jag måste låna pengar till vad som för tillfället anses som lyxvaror för mig. Såsom varma kläder och skor. När bankkontot är tomt, och man vet att inga pengar kommer att fylla ut det på längre än en månad så är komfort som sådan lyx. Man får vara glad att man har tak över huvudet och kudden under. En hänvisning till en tidigare konversation idag är "Om man bor på gatan och inte har någonting kvar så kan man iallafall bara få det bättre, så jag kanske ska satsa på det"

Har ännu inte hittat någon lägenhet som vill ha mig som hyresgäst, och det fyndet kommer heller inte att komma den närmsta tiden. Men då jag inte har någon som helst trygghet just nu, så kanske det är lika bra att man väntar tills man vet vad man har att arbeta med. Jag väntar på att en magisk fe ska dyka upp och ge mig det jag känner att jag behöver. Till exempel en uppenbar talang samt intresse för en karriär. Vilken som helst! Jag tar det jag får. Jag vill inte falla tillbaka till Volvohelvetet. Jag har ju precis fått tillbaka min själ! (Tack djävulen, I owe you one)

Näe, man kanske ska lämna allt till stjärnorna, klia sig i röven och se ett avsnitt Grey's Anatomy istället.

Puss och slem