Jag fick ett gruppförslag på Facebook av en kompis idag. Den hänvisade till "Vi som vill ha kvar Svenska flaggan som den är!" och jag blev nyfiken på om det varit diskussion om ett byte. Så jag var ju bara tvungen att gå in och läsa vidare. Jag hittade en artikel i DN om just detta och jag blev lite bestörtad över hur många som hårddrar att behålla flaggan. Inte för att de är principiella utan att de vill ha kvar en så ful ful ful flagga som varumärke utåt.

Som konstnär i själen hatar jag färgkombinationen. Jag kan liksom inte förklara den på något annat sätt än ful! Sedan när det kommer till symbolismen kan jag inte stå för den heller. Ja visst det gula är landet och det blåa havet/vattnet. Men vad många inte tänker på är korset som står för kristendomen landet regerar under. Med tanke på att de beräknar Sverige att vara den mest ateistbefolkade landet i världen känns det ju lite mer än bara dumt att stå under ett kors.

Och ärligt talat var det lika illa då som nu att bestämma för någon annan vad de ska tro på. Jag minns i skolan när de sa att Sverige var ett kristet land. Nej! Det var. Nu är vi ateister, muslimer, hinduer, buddhister m.m. ... och ett litet antal kristna. Så länge det är en kollektiv benämning på folket finns det ingen frihet här.

Så byt för Guds skull ut flaggan!

*klick* Nej...jag gillar inte den här gruppen.

Hur svårt kan det vara att boka resa från Örnsköldsvik till Göteborg. JO, om man inte har överflöd med pengar, som låt säga JAG, är det en uträkning i grad Matte C ungefär. Alla tider ska passa, inklusive alla fuckeduptider man alltid får räkna med.

Tar jag tåget från Mellansel, som jag på något vis ska lyckas ta mig ut till, kommer jag fram ungefär 12 timmar efter och biljettpriset är väl överkomligt, men tar jag då tåget tillbaka måste jag antingen kliva upp jättebakis för att åka hem, ta tåget senare men betala många slantar eller ta ett sent tåg och vandra omkring som en uteliggare i Göteborg innan tåget går.

Men samtidigt så skulle det bli dyrare att ta flyget till Stockholm och därifrån till Umeå, eftersom bara dyrjävlaSkyways och Höga kusten flyg flyger till och från Örnsköldsvik, och sedan bussen hem.

Och nu är det så att jag inte kan debitera både resa och boende just nu, och jag har hittat ett helt överkomligt pris på Elite Plaza Hotel för två nätter som, just det, debiterar kortet vid bokning. Detta hotell ligger så bra till att man kan gå ut till piren, därmed slopa resekostnader som jag får räkna med om jag bor på Panorama som även de hade överkomliga priser. Och Panorama debiterar inte kortet vid bokning, MEN, som sagt, ligger långt ifrån piren.

Så hur göra? Boka resa och hoppas på att det finns rum när jag kan boka det på Plaza. Boka rum på Plaza och hoppas att det finns resor när jag får råd. Eller boka rum på Panorama och boka resa, med de priser som står nu. ARGH! Inte konstigt att jag har ont i huvudet.

Why oh why är det ingen som ska åka ner med bil?! Eller lastbil, moppe, jag tar vad som helst som är billigare än tåget som av någon anledning har blivit väldigt dyrt på senare år. OCH, ska jag tillägga fortfarande blir försenat och jävlas med resenärerna.

Det är stunder som dessa jag önskade jag fortfarande jobbade på Volvo. Money makes the world go 'round and I'm not on the ride.

Jag tror det är dags att börja leta rullator. Sedan några veckor tillbaka har nacken varit ett kontinuerligt aber mellan axlarna, men det är inte helt ovanligt. Men sedan började gammnuckesymptomen att drälla in i rasande fart. Jag kände behovet att ta eftermiddagsvila och kaffe & bulle som återkommande kl. 2 fika.

Som några få utvalda förtrodda människor vet löser jag även korsord i perioder, detta är även något jag får försvara med den lilla ungdom som finns kvar. Så en harang svordomar och slangord senare är läget stabilt igen. Fungerar inte det drar jag någon historia där kontentan är att jag är en idiot som får för mycket att dricka ibland. (Så långt lagret räcker, d.v.s god för ett par decennier till)

De senaste två veckorna har jag sprungit upp och ner på stan, i både ärendesyften inom arbete och privata ändamål, så när jag tog den sista ärenderundan idag kände jag på vägen upp hur det värkte i höften så pass att jag blev tvungen att vanka vägen hem. Som en riktig dödluktande surkärring krängde jag mig själv upp efter kullerstenshelvetet och ojade över hur jobbigt det är att gå de hundra metrarna jag har hem ifrån centrum. Poor little lazy fkk

Väl hemma, efter intagen middag och så vidare slår jag på ett avsnitt The Cleveland Show och somnar på soffan. Klockan åtta.

Så, det är dags att hitta rullator. Customrullator med flameslackering och spinners. Bäst jag skaffar en käpp jag kan hytte på ungdomsgalningarna med också.

Jag låg på min soffa tidigare ikväll och stirrade på bilderna som hänger i de olikformade ramarna på väggen. Alla bilder innehåller familjemedlemmar. Jag själv som liten, min mamma, min brorsdotter, mina morföräldrar o.s.v. Utom en. I den ramen sitter det en bild på en vän som under tiden befann sig i Sydafrika. Han håller i en blåsfisk som han ger en liten strandpuss.

Jag stannade vid den bilden en stund och började minnas vilka nära vänner vi var då. Även om det kunde dröja ett tag mellan telefonsamtalen. En gång när jag bodde i Piteå var min dåvarande pojkvän där för att gratta mig på födelsedagen och under dagen ringde telefonen ifrån ett okänt nummer. Jag lät bli att svara, också när det ringde på dörren. Men så gick jag och öppnade dörren efter ett tag, i tron om att det skulle vara en klasskamrat.

När jag öppnade dörren fann jag en blombukett som hängde på handtaget. Jag vände mig om och tjöt av glädje, tackade min pojkvän som avståndstagande sa "Ja det är då inte från mig!" Jag läste lappen och blev upplyst om att det var min vän i Sydafrika som skickat dem för att gratulera mig på födelsedagen.

Jag blev så otroligt rörd. En människa som bodde på andra sidan jordklotet tog sig tid och pengar för att gratulera mig genom blombud. Något halvår senare eller så, när det tog slut mellan mig och pojkvännen skrev jag och upplyste min vän om detta och hur ledsen jag var. Han ringde mig och pratade ett långt tag bara för att ta hand om mig. Och jag ska upplysa att ringa från Sydafrika är inte billigt.

Så när jag idag fick tillbaka alla minnen han gett mig insåg jag vilken idiot jag var som gav upp kontakten. Jag har honom på Facebook nu, men all dess tyst tid emellan har slukat den vänskap vi en gång delade. Han har alltid varit den fina vännen i mina ögon och jag hoppas att han förstår hur mycket det lilla vi delat betyder för mig.

Och därför hänger hans bild på väggen bland familjefoton. Bästigaste kosmoskatten i världen för evigaste evighet.

Tack David

Men åh vad är det för fel på människor?! Nog för att jag tycker att hela uppståndelsen kring kronprinsessans kommande bröllop är helt absurd och löjlig så tycker jag ändå att man kan visa lite jävla respekt och hålla tyst om saker som är menat att vara en hemlighet. Seriöst... finns det inte tusen andra grejer de kan skriva för att tjäna några kronor extra.

För det första är det bara så jävla bisarrt att folk vill veta så ingående om vad "kända" människor gör och säger att det finns fler än bara en tidning som livnär sig på att skvallra. För det andra är det moraliskt snedf*ckat att vara den som skriver artiklarna. Victoria och hennes karl vill gifta sig, precis som så många andra människor i världen. Och nu skulle de få en överraskning att se ett favoritband (som iofs enligt mig är bland de värre olyssningsbara svenska artisterna, men okej. Smaken är som baken.) och då kan man inte vara schysst och hålla käften om det.

Jag vore dock naiv om jag trodde att tidningarna skulle vara så schyssta, men visst fan hade man hoppats på att en kvällstidning kunde hålla sig till det som de faktiskt ska vara. Nyhetstidning. Jag såg också på löpen idag att de lagt ut bild på psyksjuka karln som meja ner familjemedlemmarna och funderade ingående på av vilken orsak de valde att göra det. Jag kom aldrig fram till en bra orsak. Känns inte det lite jävla onödigt?!

Varför byter de inte bara koncept på Aftonbladet?! De riktiga nyheterna har ju minimerats rätt hårt så varför inte bara skriva om bolaget som en skvallerbyrå?

Och det sjuka är att när folk bloggar om det, så tjänar de ännu mer pengar på de nyfikna folket som vill veta vad det pratas om. Och hade inte AB skrivit det, så hade någon annan. Det är ett stort hav av onda cirklar som fungerar som ett femte element i västvärlden.

Suck suck och ännu mer suck.

Till ungefärligt samma tema kan jag också ta upp hur sjukligt jag tycker att det är när folk behandlar "kändisar" som skaparen av världen. Kalle från Idol var i stan och hamnade på O'learys senare på kvällen. Inte oväntat flockades folket runt omkring han och han stod aldrig ensam. Man undrar ju hur det gick till när Kalle behövde lätta på trycket. Ja, gott folk, kändisar kissar och bajsar också! Förlåt för bubbelkrossen. Igår kväll på O'learys var Peter Forsberg ute och svepte en öl eller två och en gubbe kom fram till mig och min kompis för att diskutera "fenomenet".

"Är det inte roligt att se hur det flockas tjejer så fort Foppa kommer hit" Jag tittade på gubben och undrade vad han pratade om. Då stod hockeylegenden någon meter ifrån mig insmetad av folk och jag tänkte "....Det är ju bara en människa som råkade vara riktigt duktig på något!" Hur kommer det sig att vilken idiot som helst kan bli känd medan ingen har någon aning om vem som forskat fram medicinerna människor måste ta för att leva.

Det är inte själva grejen att vara starstruck som jag stör mig på. Det är när kändisars personliga liv blir en del av förtjusningen i det professionella underlaget till kändisskapet.

Jaja. Som Lynyrd Skynyrd sa "I can't make any changes, all I can do is write 'em in a song"

-Brudparets nationella hemlighet - AB -

Hur kommer det sig att när jag bodde i Umeå, en betydligt större stad än Örnsköldsvik, så befann jag mig själv framför datorn nittio procent av tiden och så fort jag kommer tillbaka till det jag flydde ifrån är jag mer upptagen av livet än vad jag någonsin varit i mitt 25-år korta liv. De gånger jag suttit hemma har varit de gånger jag valt att göra det. Inte i brist på saker att göra, vilket man skulle kunna tro.

Jag började i måndags en tvåveckors kurs inom Entreprenörskap. Jag skulle dock snarare kalla det inspirationsträffar. Vår grupp på sju har blivit utmanade små gruppövningar som varit i överlag roliga och intressanta. Efter mina timmar på Sliperiet går jag sedan upp till studion och tar mig an allt som kan tänkas behövas hjälp med.

Jag har känt mig både trött och stressad, men jag känner dock mig nöjd med situationen. Jag känner mig på rätt plats i rätt tidpunkt. I helgen skall det gå en sväng på Örnexpo, jag ska smacka upp Gunhild på väggen i studion (väggfärgens namn) och försöka trycka in lite quality time med vänner. Dregen kommer ju till stan, vi är ju såååå tajt.

Hur som helst. Det var dags att städa bort spindelnätet ifrån tangentbordet och trycka in lite ord på bloggen. Så nästa gång kanske det blir lite roligare att läsa.

Choo

Så var den klar då. Fkin ay! Jag är lättad över hur mycket mindre ont det gjorde än vad jag väntade mig. Jag är väldigt nöjd över resultatet. Otroligt hur raka linjer det blev. Det är ju nygjort nu så det blir ju bara ännu snyggare sen. Det är Daniel på Big Street Tattoo som är artisten. Muchas gracias Diel!

Har ni nånsin tänkt "Fan jag är helt jävla dum i huvet, varför gör jag såhär?" och sen blivit lämnad med dina slutsatser av ett tomt resultat. Det återlever jag ungefär varannan dag. Jag vet vad jag känner i mitt hjärta och var mina principer står, men det är ingen garanti att du får som du vill... uppenbarligen! Eftersom få saker skett som jag velat. Varav tanken uppkommer. Varför gör jag såhär mot mig själv?

Jag tror mig veta vad som är rätt och riktigt och det som kommer att krypa tillbaka till dig, och oftast har man rätt, enligt de erfarenheter som har lett till teorin. Men de gånger jag upptäcker att det till stor sannolikhet är otänkbart, blir jag så otroligt förbannad. Jag tror inte det finns något som gör mig mer förbannad än när jag får känslan att saker kommer att skita sig.

Men så kommer jag plötsligt på att ingenting går någonsin som du tänker dig. Att livet fungerar så, och det är det faktumet som gör det så spännande att leva livet.

Men fan vad trevligt det hade varit att ha någon idé om någonting någonsin.