Jag låg på min soffa tidigare ikväll och stirrade på bilderna som hänger i de olikformade ramarna på väggen. Alla bilder innehåller familjemedlemmar. Jag själv som liten, min mamma, min brorsdotter, mina morföräldrar o.s.v. Utom en. I den ramen sitter det en bild på en vän som under tiden befann sig i Sydafrika. Han håller i en blåsfisk som han ger en liten strandpuss.

Jag stannade vid den bilden en stund och började minnas vilka nära vänner vi var då. Även om det kunde dröja ett tag mellan telefonsamtalen. En gång när jag bodde i Piteå var min dåvarande pojkvän där för att gratta mig på födelsedagen och under dagen ringde telefonen ifrån ett okänt nummer. Jag lät bli att svara, också när det ringde på dörren. Men så gick jag och öppnade dörren efter ett tag, i tron om att det skulle vara en klasskamrat.

När jag öppnade dörren fann jag en blombukett som hängde på handtaget. Jag vände mig om och tjöt av glädje, tackade min pojkvän som avståndstagande sa "Ja det är då inte från mig!" Jag läste lappen och blev upplyst om att det var min vän i Sydafrika som skickat dem för att gratulera mig på födelsedagen.

Jag blev så otroligt rörd. En människa som bodde på andra sidan jordklotet tog sig tid och pengar för att gratulera mig genom blombud. Något halvår senare eller så, när det tog slut mellan mig och pojkvännen skrev jag och upplyste min vän om detta och hur ledsen jag var. Han ringde mig och pratade ett långt tag bara för att ta hand om mig. Och jag ska upplysa att ringa från Sydafrika är inte billigt.

Så när jag idag fick tillbaka alla minnen han gett mig insåg jag vilken idiot jag var som gav upp kontakten. Jag har honom på Facebook nu, men all dess tyst tid emellan har slukat den vänskap vi en gång delade. Han har alltid varit den fina vännen i mina ögon och jag hoppas att han förstår hur mycket det lilla vi delat betyder för mig.

Och därför hänger hans bild på väggen bland familjefoton. Bästigaste kosmoskatten i världen för evigaste evighet.

Tack David