Den här bloggen tar uppehåll på obestämd tid.
Följ gärna min nya blogg om mitt liv som lärling på Tatueringsstudio.

Tack för mig,

Hanna

- Tattoobloggen

Vinter. Ordet som kan få mig att börja gråta inom tre sekunder. För ordet är bara chefen över 100-tals undersåtar av ord; mer än bara namnet för en av de fyra säsongerna på året. Såsom snö, kyla, snor, kalla lås, isiga bilfönster, snålblåst, hala väglag, värdelösa bilförare, jobbigt underlag för promenader (som visserligen ger en hel del träning men också dubblar gångtiden), klumpiga och framför allt DYRA kläder, julklappar, julmat och annan julorienterat trams. Glittriga klänningar du använder en gång och sedan slänger. Ord som dessa samlas i en lesshetsskål som till slut rinner över. Också däribland; Mörker. Dystra, ihärdiga mörker.

Jag vet att många skulle rycka på axlarna över det, medan jag snärjer min omkrets med mitt excentriska överfall av avsky för det. Men för en norrlänning som inte gillar slalom, snowboard, längdskidor, skridskoåkning, skoter eller vad fan annars man kan tänkas göra på säsongen så är det extremt rövigt med vinter! Vems idé var det att bosätta sig häruppe vill jag veta! Jag kräver svar!

Också säger folk "Men, flytta då om det är så jobbigt". Ja juuust det ja. Att jag inte tänkt på det tidigare. Vi tar alla grejer jag äger och flyttar till Spanien där jag inte har något jobb, känner någon eller behärskar språket. Låter som en bra idé. Nä. Man får bara inse att mer än halva året suger. Vilket då alltså betyder mer än halva livet suger. Fuck. Måste nog flytta ändå. Vem hänkar?! (Ja... jag har nu officiellt återinfört ordet "hänka", såsom ordet "ball" är det ett jävligt grymt ord)

Jag förstår inte varför vintern envisas om att dimpa ned i min världsliga inbox. UNSUBSCRIBE sa jag ju!

Ta mig härifrån.

Ps. Som vanligt är jag överdriftens drottning så ta vissa kommentarer med en nypa salt

Idag hände det. Telefonen ringde ifrån just den där personen jag väntat att få höra ifrån. Men nu hade det hunnit gå så långt att jag redan blivit förbannad över väntetiden. Litegrann som att stå i kö till krogen. När du har kommit fram har du hunnit förfrysit fötterna, nyktrat till och blivit förbannad på alla som går före i kön. Men istället för att gå hem, som du helst av allt vill göra, går du ändå in. Man står inte i en fyrtio minuters kö utan att betala det där jävla inträdet, och sugit i dig alla ölen som skenat ur blodbanan. Väl inne är det trångt, folket alldeles för fulla för att orka med och musiken du faktiskt VILL höra spelas under en 15 minuters period. VÄRT?!

Tankarna hade börja krokvandra sig iväg som en alkis på torget, över vad som hade hänt denna särskilda vän. Var han död? Var han förbannad av någon anledning? Var han utvald till president över Doucheland och därför bytt namn och nummer? Så skrev jag ett litet omtänksamt brev, som alla andra dagar han inte svarat, och undrar hur det står till. "Ja det är jättebra! Helt fantastiskt faktiskt! Jag ringer dig på en timme"

Vad faan? Det är skitbra? Fantastiskt? Förra helgen var det allt annat än bra. Ja, jag väntar och ser vad detta handlar om, tänkte jag. Han berättade sina goda nyheter och mina ögonbryn höjs till taknivån. "Han har alltså mått bra hela tiden, han har suttit och väntat på sina goda nyheter...VÄNTAT.... och han kan inte ens svara på ett jävla mail?!"

Jag jakade lite mumlandes, i total ignorans om alla detaljer om de goda nyheterna. Under tiden tänkte jag "Jo, tack, jag mår bra. Tackar som frågar....neeej då, ingen fara att du inte hört av dig. Jag var bara orolig att du låg i ett dike blodig men vadå, jag har ju inget bättre för mig än att vänta" Men jag höll inne irritationen och framförde hur kul jag tyckte det var för honom. Med aningens ihopbiten ton.

Helt plötsligt kan han inte prata längre. Han säger "Jag ringer upp dig". Tick tack, tick tack. Yeah right.

Precis som en helt värdelös krogkväll. Och inte ens ett ragg fick man hem.

Ska man orka ta upp bloggeriet igen? Det har varit lite sporadiskt inskjutandes med inläggen, men jag försöker borsta hjärnan och sätta igång igen.

Något som har slagit mig och min långtidssjukskrivna hjärna är hur otroligt många tankar som passerar på kvällskvisten. Trots alla mina försök av tidsfördriv och jedi mind tricks på mig själv ligger jag ändå i sängen och skjuter mentala ärtor på mig själv så att jag inte kommer i sängs i tid, kliver upp sent och är less och trött resten av följande dag. Så varför inte skriva av mig i denna dammiga blogg så att jag får ur mig hjärnärtorna och i sin tur fiser mig till sömns i tid.

Det som försiggår i skallen ikväll är hur mycket jag önskar att jag bara kunde bli rosrasande flyförbannad på allt så jag får ihop en sjukt bra arglåt som jag sedan kan bli smällkänd för och få en massa cash. Eller, i verklighetstroget fall känna mig stolt och stark i mig själv.

Som det är nu går jag omkring med en smärtande irritation i bröstkorgen, men alla hjärntvättar av karmatänk har fått mig att goosfraba bort biten där jag blir rättfärdigat arg på nån eller något. Man måste för fan få bli arg ibland. Men nääe, då ska man vara så jävla förstående på allt och alla andra än mig själv. Fuck! Jag blir så less på mig själv.

Speaking of which; Jag är numera en flaming egosexual för dem som undrar. Jag har efter många undersökningar och analyser kalkylerat att chanserna att jag någonsin kommer att nöja mig med någon annan än mig själv är med mindre än 30% sannolikhet. Så jag och min skruvade ärthjärna har nu inlett ett stadigt och långvarande förhållande. Vi skickar ut bröllopsinbjudan inom kort.

Undra om man KAN gifta sig med sig själv? Det ger ju sällan så mycket, rent tekniskt, men teoretiskt borde man ju få gifta sig med vem man vill, och jag kan inte tänka mig någon annan jag VET att jag kommer leva med resten av mitt liv. Man vill ju inte vara en lögnare.

MIA! Sy ihop en bröllopsfracklänning åt mig och mig.

Ett mord har skett på Östra dalgatan. Sent denna lördag, efter en kväll av glädje. Kom jag hem för en syn som skulle tysta skratten. Jag klev upp på stentrappen till den vita dörren på det röda huset och kastade en snabb blick på en vit bricka som låg tom och efterlämnad på andra sidan ingången. Från fönstret av dörren lös ett förvarnande sken. Som jag så många gånger tidigare gjort, öppnade jag den knarrande dörren och klev in. Men just denna kväll skulle jag, med förskräckelse finna ett rött spår som klättrade upp för trappen. Längst upp i den krökta gången möttes jag av fasan. Nattens kalla brott. Grannarna har snott husets pelargon och slitit den i bitar. Det enda som finns kvar är kroppsdelar av en nära vän med röda blad och dess spår, i husets ekande trappuppgång. Det blir en tårfylld natt att minnas.

En eller två inlägg om hur folk är dumma eller tjocka kan jag köpa. Folk får ha sina egna åsikter. Sedan börjar det bli tre eller fyra, fem, sex, sju inlägg och kommentarer av ja-sägande får som nickar med deras piedestalsupphöjda "ledare" och kräker ur sig sina äckligheter.

En människa som har fått leva hårt, med ekonomiska, mentala, sociala problem o.s.v. blir till slut jävligt less på tuggummituggandes ballonghuvudsidioter som inte kan ens öppna sina trånga hjärnor och förstå att det är inte alltid så jävla lätt för alla, som det kanske har varit för dem. Jag klagar inte ett dugg över att jag har fått kämpa, det har byggt en stark människa. Men det är svårt att bli äcklad av människor som pekar och skrattar åt de som får kämpa.

Jag ska be att förklara litegrann för dem som tycker att "tjockisar" är dumma människor som man skratta åt med gott samvete. För det första så behöver vissa träna mer än andra för att hålla vikten normal (trots att man äter nyttigare än pinnarna som inte ens tränar, försök inte förneka det, ni finns och ni vet om det) Om man har problem med något, så är det ibland lätt att man går upp i vikt. Och har man tillräckligt stora problem som inte tas itu med går man upp så mycket att man inte ens själv ser bilden.

Successivt som man går upp får man ännu mer mentala problem där man känner "Det är fan för sent ändå...jag orkar fan inte bry mig". JA, man kan ju tycka att man inte ska låta det gå så långt. För en del räcker med en wake up call för att man aldrig går upp i vikt igen, när man väl har gått ner. Men för VISSA är det kanske inte så jävla lätt att ta sig ur den onda cirkeln.

Men kanske bör man peka på sig själv innan, och fundera på om man verkligen vill vara en sådan person som skrattar åt folk som har problem. För vad än orsaken är att de är överviktiga så är det ändå ett problem de uppenbarligen har.

Inte för att jag tror att han bryr sig, eller någon annan heller kanske, men nu plockar jag bort Pezsters länk på min favoritlista. Det har gått för långt. Det är inte kul längre.

Vilken bild jag målade för mig själv. Ett sken som lyckades hållas fram till nu. För sanningen är, trots allt jag försöker intala mig själv är att det bara var från mitt håll som löften hölls.

Det finns ingen värre smärta än att upptäcka att det du letat efter sedan så länge du kan minnas, och trodde funnit inte var sann. Det betyder inte att jag anser att världen har gått under. Bara att allt är precis som det var innan igen, fast med fler årsringar i stammen och med en uns av förstärkt cynism och avslaget självförtroende. Det varar sällan länge, ändock en smärta som tycks smita in i allt man gör. Jag är sannerligen inte den första att uppleva känslan. Det är alltid en tröst.

Allt jag kan göra är att koncentrera mig på det jag har. Mig själv. Mina vänner, som står ut med mitt brustna hjärta. Och hoppas på att det läker snart.

Chris Isaak - Wicked game

Jag fick en snilleblixt! Jag vill ju så gärna ha en gammal härlig telefon som klingar sådär skönt när man lägger på luren. Men med bredbandstelefoni går det inte att använda pulstelefoner. Så tänkte jag "Undra om det finns boxar som konverterar puls till ton" Jag googlar detta och kommer in på ett forum där någon har nämnt en firma som gör just dessa boxar. Jag är så överlycklig att det är nån smarting som tycker om gamla telefoner att jag nästan gråter! Så jag var ju bara tvungen att blogga om det.

Om det finns fler än jag som vill just detta så finns denna underbara manick på Dialgizmo.com.

Inte förrän 1962 infördes obligatorisk grundskola på nio år. Denna skola skulle ersätta bl.a. folkskola som vid år 1949 endast var sjuårig. Utbildningslängden utökades successivt till 8 år innan det nya riksdagsbeslutna skolsystemet vid 62 som inte var fullt ut genomförd förrän 1971. På den tiden fanns det inte tillräckligt med pengar för skola, och många barn behövdes hemma för arbetshjälp.

Gymnasiet var för priviligerade ungdomar med rätta förutsättningar som ekonomisk bakgrund och samhällsklass m.m. Idag får alla chansen till gymnasieutbildning. Vi börjar välja inför våra framtida yrkesinriktningar redan i årskurs nio. Vissa studerar en bredare utbildning för att kunna välja mer inriktat i ett senare skede.

Jag valde medieprogrammet. Jag ångrar inte en sekund det valet. Däremot önskar jag att jag visste då hur de tre åren skulle komma att betyda så mycket som de gjorde.

När vi sedan skulle fundera på framtiden efter gymnasiet blev vi ombedda att överse högre utbildning. Jag upplevde själv ett stort tryck från omgivningen att söka vidare, vilket var något jag även gjorde och kom in på sökt utbildning. Denna hoppade jag på i total förvirring om vad jag annars skulle göra.

Efter ett år började jag känna hur jag inte trivdes i varken staden, med omgivningen eller utbildningen och vacklade ännu ett år tills jag till slut hamnade i en ohanterbar depression och avslutade mina studier.

Idag sitter jag med studielån som växer med räntan var dag för en utbildning jag egentligen inte ville gå och heller inte avslutade. Idag känner jag att jag var för ung för att veta till riskerna med att välja utbildning där ett lån är en nödvändighet.

Så, tillbaka till en återkommande fråga. Var det bättre förr? Idag krävs nästan en utbildning för ett jobb, vilket betyder lånade pengar som avbetalas över en livstid. Men då fanns inte samma möjligheter för högre utbildning.

Hur som helst vill jag gärna understryka att lärare och föräldrar inte ska pressa sina elever och barn till en utbildning. Och att skolan borde fundera på en obligatorisk kurs för gymnasieelever om försäkringar, lån, arbetsfack och andra nödvändiga kunskaper jag fick lära mig den hårda vägen. Den dyra vägen. Kunskap ska efterlämnas, inte utelämnas.

(Fotnot: Jag har kommit in på en utbildning jag, efter många uträkningar har antagit och jag börjar studera den 1:a September. Jag ansökte om studielån och köpte kursböcker idag, varav inlägget inspirerades)
Källa: Aspekter på Svensk historia - Skolan

Det är snart två månader sedan jag sist skrev något i denna tysta blogg. Jag antar att jag inte vetat vad jag skulle kunna tänka mig att dela med mig till resten av världen.

Jag har kämpat för att hålla tron på att det jag allra helst önskar kommer att beviljas, men kampen har tagit all min kraft. Jag såg en värld jag drömt om sedan barnsben. Den låg i mina händer, men rycktes ifrån mig.

Det enda som håller mig ihop är en tunn tråd av hopp. Men med var dag ser jag den förtunnas till fiktion. Jag har envist vägrat tro att världen är menad att bli levd med ett ytlig befinnande. Men allt som sker trycker mig tillbaka i kartongen jag kämpat mig ur.

Kanske var den värld jag förväntade mig en fiktion. Antagligen. Men den låg där, i mina händer. Och nu är den försvunnen.

Men jag gläds åt dem som lyckan har. De som inte drömmer bort dagen som jag.

Tack för solen. Den behövdes.