Hola gringos! Idag blev det ännu en mix cultured mat på bordet. Småhackad kyckling, rödlök, purjolök, paprika, mango, ananas, i kokosmjölk och Creme Fraiche lagt i ostfyllda majstortillabröd, värmd i ugnen sedan toppad med tabasco och lime. Tyvärr hittade jag inga Corona på affären så det fick bli Budweiser med lime i.

Häromdagen blev det en annan god blandcuisine mat med kokosmjölk, där kantarellerna och myntan fick bli twisten. Jag känner mig rätt imponerad av min matkreativitet. Tänk att för några år sedan kunde jag knappt koka ägg korrekt, än mindre köttfärssås som är rätt no brainer nu för tiden.

Men nu är jag tyvärr lite yr i huvet utav överdriven matkonsumtion, men det rättar nog till sig tills isthédags. Oscha vad jag lyxar ikväll. Falukorv får vänta tills slutet av månaden.

Dags att avrunda innan paltkoman snurrar till all vett i inlägget.

TTYL

Snart är det helg, och det betyder att snart är det måndag då det är dags för min tatueringsoskuld att bli tagen. Jag är så exalterad att jag nästan kissar på mig lite. Problemet är bara att jag vill ha mer redan nu. Jag måste komma på hur jag ska bli rik lite snabbt så jag kan låta grabbarna måla lite mer på fläskduken.

Kom gärna med förslag.

Off and away till studion!

Jag har ett bra liv. Jag spenderar dagarna med trevliga talangfulla människor omkring mig i en fördomsfri miljö, där idéer föds och utvecklas. Där musik spelas högt och mer än gärna. När jag kommer hem känner jag mig lite smartare för varje dag. Jag kan vara uppe sent och har bara mig själv att sköta. Och även om det känns ensamt ibland, hör jag bilarna susandes förbi som påminnelse att världen rör på sig än fast den verkar stå stilla hemma hos mig.

Jag har tomma ark och målardukar att fylla med mina inre drömmar. En silversträngad gitarr att spela på. Och när månen stiger, tittar den in genom fönstret som ett vakande öga. Den ger mig frid och meditation när jag mest behöver det.

Jag har ett bra liv. Trots att jag ibland känner att jag bör ha kommit längre i livet än vad jag har, så är jag precis där jag ska vara.

"If you cannot find peace within yourself, you will never find it anywhere else"
- Marvin Gaye

Okej. Så, här är kontentan. Close-Up och Sound Pollution är grymma. Jag skickade iväg ett mail med diverse frågor till Close-Up och blev besvarad av en människa som visade sig vara en Rocknrollfairy. Jag var på jakt efter ett särskilt Close-Up nummer som visade sig vara utsålt. Men istället för att lämna det där fick jag sedan ett fint mail efter helgen om var jag kunde hitta just det numret. (!)

Jag blev tipsad om Sound Pollution som har affär i Stockholm, men också på webben. Eftersom jag väldigt sällan har vägarna förbi Stockholm frågade jag en trevlig man på Sound Pollution om jag kunde få tag på just det numret, som bara fanns i affären ska jag tillägga. Long story short. Jag fick hjälp med att köpa numret som nu ligger och väntar på mig snällt.

Jag blev så överväldigat glad över hur bra behandlad man blev hos de båda företagen. Detta står väldigt högt hos mig så jag gjorde mitt bästa för att visa uppskattning till de båda. Förhoppningsvis gick det fram. Sådana människor förtjänar guld och glittriga bästhetspokaler.

Så kommer vi fram till idag. När jag tittade brevlådan låg där ett vitt och vackert brev ifrån Close-Up. Det första jag hittar i brevet är en flyer med reklam om båten som går i höst. (Som jag för övrigt vill segla iväg på. Meshuggah! "whoot") Det andra jag hittar är en lapp som säger "Grattis för fan!". Här börjar jag fundera på vad jag ska bli gratulerad för.

Visserligen hade jag bett om adressändring hos dem, efter två långt spridda flyttar, och det i sig är något att gratulera mig för. Jag gräver vidare i det spännande brevet, och det jag finner är något som får mig att hojta ett highpitch "Whoooot?!" följt av små exhalteringshopp ute i det offentliga ljud- och synområdet.

Sällan ser man mig skutta, än hellre skrika högt utan några öl i kroppen. Men med detta brev blev min forna besvikelse upplöst och bortglömd. De underbara människorna på Close-Up hade skickat en biljett till Metaltown! Till mig! Göttebårrg! Vi ses snart igen, city of awesomeness.

Jag som aldrig vinner något har just vunnit det jag allra minst väntade, men allra helst ville åt. Jag hade ställt upp i tävlingen, men något säger mig att Rocknrollfairyn viftade på sitt trollspö åt mig :)

Så nu kan man gå in på sidan och läsa banden igen, nu när man inte behöver bli sur över dem man hade missat. "Hatebreed blir kul, åhh Nile, mm In flames...."

Om någon människa som läser detta ska dit så hojta, då blire partaj i Gothenburg!

Ps. Om du inte ännu har börjat prenumerera på Close-Up Magazine så missar du en fin familj man gärna är en del av

Spotifylänk: Mick Jagger - God gave me everything

Sedan jag kom hem har jag lagat en skåplucka, plockat undan, rensat i papper & tidningar, dammsugit, torkat (lister, fönsterbleck, dörrar, element och liknande) skyfflat bort gigantiska IKEA-rester, vädrat täcket och därmed bytt till nya fräscha sängkläder och dragit till soffklädseln. Snart blir det toastädning och diskning. Jag är FETT stolt över mig själv...

Fast mina fönster kan ju glömma att de blir gnidna idag. Jag gör vad som helst för att slippa fönsterputs. Helst hade jag sluppit all slags städning, men tyvärr finns det inga handikapp som jag kan skylla på förutom lathet. Vilket i sig borde vara klassat som handikapp. :-D Undra om det finns städhundar som man kan ha som handikappsstöd?

Det påminner mig om specialvagnarna som finns på de flesta mataffärerna i USA. Det finns shoppingvagnar som är påbyggda på en liten plastmoppe som man kan köra omkring med. Det var väl förmodligen tänkt att det skulle vara som stöd för de gamla och knäsvaga men man ser nog fler feta på dem än sjuka. (I och för sig är de väl sjuka, fast mer i huvet än någon annanstans)

Har ni tänkt på att ju mer hjälpmedel det skapas desto latare blir vi? Tänk bara på hur det var innan ni ägde en bil, alt. hade körkortet. Erkänn att ni gick och cyklade mer!

Och ju latare vi blir desto fler hjälpmedel skapar vi.

Plötsligt är jag inte lika stolt över mig själv. Snarare skamsen att vårstädning inte sker oftare än våren. Dumma fönster... nu måste jag ju tvätta er. Suck.

Jordgubbssäsongen är börjad! Jag tog en tur ner till Hemköp för att köpa lite lösviktslunch och när jag gick igenom fruktavdelningen såg jag något rött glänsande i vitögat. Som om jag vore besatt stannade jag plötsligt till och såg sedan att det är jordgubbarna som ligger och väntar på mig. Mina ögon gled ner på priset och med förvåning upptäckte jag att en låda bara kostade 13.90 kr/st.

Självklart köpte jag en låda, bland andra varor, och gick tillbaka till studion. När jag sedan gick igenom gubbe för gubbe såg jag något stort i botten. Jag dök in med huvudet före och plockade upp det som låg och lurade i jordgubbshavet.

Då förstår jag plötsligt det låga priset. Jag har köpt mutantjordgubbar! Jag hoppas jag inte förvandlas till hälften jordgubbe hälften kärring nu. Jag menar det är snart studenttider och då blir man ju levande måltavla! Men goda var dem i alla fall.

Ja, jag ska blogga om kläder! Jag går igenom Asos, som jag mer än sällan gör, och plagg efter plagg klistras fast i ögat så det kliar som glasfiber i kroppen. Vanligtvis brukar jag lägga till en stor hög med kläder och väskor i varukorgen som jag sedan aldrig köper, men snart hade jag faktiskt tänkt att slutföra köpet.

Då de retsamt säljer både billigt och dyrt fastnar man oftast med något som är out of league till min ekonomi, som man sedan inte kan sluta tänka på. Det är inget jag är stolt över, men den lilla envisa konstälskaren i mig fattar tycke för kläder med.

Jag står vid min åsikt att kläder inte ska behöva kosta mer än utgiften att göra och distribuera dem, men ibland blir man så frestad att det är svårt att låta bli.

Här har vi först en batwingtröja för hutlösa 1,384 kr som bara finns där och retar mig och min tomma plånbok.




Ovan har vi ett par solglasögon från Marc Jacobs för 924 kr, vilket kanske inte låter mycket för andra men själv brukar jag lägga ut under 200 kr för solglasögon, helst under 100 kr.


Men det är denna klocka som är mest irriterande att hitta. Detta är också Marc Jacobs, för "bara" 1,038 kr (tidigare 1,730 kr) Nu är det oftast svårt att hitta klockor billigare än 600 kr så det kanske man kan ta då. Men det är 1000 kr mer än vad jag har råd med. Jag har letat efter en exakt sådan här klocka ett tag nu, så det är lite extra retsamt att jag hittar en med den prislappen.

Utöver dessa hittade jag en hel del prisvärda saker också som skulle bli för många varor att ta upp här. Men just en billig vara måste jag avsluta detta nattliga bloggäventyr med.



Den svenska militärkepsen.......VA?! Nog för att jag gillar vintagemode och återanvändning av kläder, men den svenska militärkepsen påminner mig bara om moppemustaschfjuniga lumpenpajkar och älgjakt. Inget jag skulle vilja sätta självetikett som. Men skulle man av någon anledning vilja betala för en av dessa öronlappsfenomen så kostar de endast 173 kr. Som hittat.

Imorrn klockan Jättetidigt kommer pappa och hämtar upp mig för en liten tur till Umeå. Jag känner mig inte ett dugg redo för det. Det är galet stökigt här hemma och jag är gravt ovårdad. Egentligen är det väl inte "Jättetidigt" om man ska jämföra med normalsovande människor, men jag går sällan och lägger mig tidigare än 3 om nätterna.

So what då. Jag mår mycket bättre så än om jag skulle tvinga upp mig själv toktidigt bara för att sitta och klämma på bukfettsansamlingen tills det är dags att gå iväg. Jag blir inte lika slö om dagarna.

Någon på radion sa att det finns fler kvällsmänniskor än morgonmänniskor och ansåg alltså att världen är anpassad efter minoriteten. Om detta är sant så borde hela dygnet redigeras. Fast det blir ju lite tråkigt för dem som studsar upp som en möbelfjäder på morgonen om hela dygnet är omplacerat. Då blir det de som får klämma bukfett, alternativt sticka sockar av navelludd.

Kanske kan vi som är kvällsmänniskor få någon slags dispens när det gäller jobbtider. Ett litet papper från farbror sjukhus som säger att vi måste jobba särskilt skift, eller få pengar för besväret att kliva upp tidigare än vad våra kroppar är skapta till.

Jag hävdar att det är omänskligt att kliva upp tidigt på morgonen. Av den orsaken, och tusen till tänker jag fortsätta min dygnsrytm.

...fast pappa kommer fortfarande klockan Jättetidigt imorrn. Suck...

Jag kan sitta fridfullt och känna mig totalt i nuet. Allt är okej och livet är precis där det ska vara. Så hittar Spotify fram till en låt jag inte hört sedan i höstas. Det var inte jag som hade lagt till den i listan, så när låten sätter igång sparkas hjärnan med minnesbilder ifrån det gångna året. Plötsligt minns jag alla stunder jag lyssnat på just den låten i sällskap av min svaghet. Små stunder av en dröm jag fick leva i en stund.

Musiken är som en viskning ifrån mitt hjärta. När jag kollar tillbaka på allt känns det overkligt att jag någonsin lämnade det jag nu kommit tillbaka till. Att jag fick leva i en dröm för den lilla stunden jag var där, det är mer än vad jag någonsin hade väntat mig att få uppleva.

Så jag är tacksam. Men problemet med att få en bit av det goda är att man alltid vill ha mer. En dag kanske jag förstår. Tills dess blundar jag till tonerna och drömmer drömmen jag levde i.


The Cure - Lovesong

Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am home again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am whole again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am young again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am fun again

However far away I will always love you
However long I stay I will always love you
Whatever words I say I will always love you
I will always love you

Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am free again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am clean again

However far away I will always love you
However long I stay I will always love you
Whatever words I say I will always love you
I will always love you

Världens ballaste möbler funnet! Wohnzimmer har dem. De har också förväntat höga priser på dem. Men här har vi några nummer av mina favoriter. Hade man varit lite crafty så hade man kunnat göra den här lilla byrån. Pappa...? :-D

Man tycker ju att dessa små möbler som ser ut att vara ett redigt ihopplock av opassande delar inte skulle vara så svåra att göra, men skulle man ge det ett försök skulle det sluta med att se ut som en snedkorsad hundras. Ni vet de där som i teorin skulle vara jättefina men slutresultatet får en att vilja skära ur ögonen på en själv.

Nedan ser ni två andra möbler ifrån Wohnzimmer som är gravt önskad av yours truly. Mamas!

Tänk om man visste vad man kunde säga för att få folk att öppna ögonen till det de egentligen redan vet, men är rädd för att inse. Varför rädslan finns är utom min förståelse. Men den är där och agerar som den största underskattade fienden i mänskligheten. Därefter kommer ignorans och arrogans.

Det finns så många bra människor, som slåss för dem de är och kämpar för sina liv. Men det samvetslösa giriga folket sitter vid tronen. De kanske inte är många, men den givna makten får dem att se odödliga ut. Och makten är given av oss tysta. Jag skulle vilja tro att den blev tagen ifrån oss, men ingenting blir taget utan en kamp.

Det sker överallt. Hem, skola och jobb upp till land och världsomfattande.

Det är snart val. Tanken av det sprider obehag i kroppen på mig. Vem skulle jag lita på att sköta vårt land och all internationell kontakt? Varför måste jag välja? Jag vet att det är en oåtkomlig fantasi att livet skulle kunna vara fritt utan landsledare. Men vore det inte en underbar värld om man kunde leva för att jobba istället för motsatsen.

Så sitter jag här. I tysthet. Såsom många andra människor, som blundar och drömmer om en annan värld. Kanske är det drömmen som är livet och livet som är kriget.

Välj med hjärtat i år. Det är det enda de inte kan ta ifrån oss.

Val 2010 - Information, analys, diskussion

Det verkar vara pekfingrar ifrån alla håll när det kommer till vikt och utseende. På vad som är hälsosamt eller ej. Men en människa som ser normal ut, går normalt och pratar normalt kan vara en psykopat också så... de kan sätta fram pekfingret om de vill men de kommer bara få det avtuggat av en flaming psychopath. Alt. förbannad över/underviktig. (Vilket iofs skulle kunna deklareras som flaming psychopath. Har ni någonsin varit riktigt jvla hungrig? Det har jag. Psy-cho-path.)

Det finns inget som säger att en "mullig" person är mindre hälsosam än en "naturligt smal" (vad det än betyder nu då) Vi kan öppna upp kärlen och jämföra så får vi se svart på vitt. Så kanske diskussion kan vara över snart. För ärligt talat börjar det bli gammalt.

Jag tycker de ska göra såhär. Gå på stan. Se tjejer som har fina drag och stor personlighet och sätta dem på billboarden. Klart å beta'rt. Sådär ser den verkliga världen ut. Gillar man det inte så finns det inte så många andra världar att rymma till. Hate it or love it. Det är vad ni får.

Jag kan slå på ett stort leende när som helst. Var jag än är kan jag låtsas vara en av dem. Jag skulle säkert kunna jonglera om jag visste hur, bara för att roa folket. Men trots alla cirkuskonster eller lismande påklistringar är jag ändå bara jag. Så varför arbeta häcken av sig för folk som ändå inte skulle bry sig om man låg med brutna ben framför dem.

Jag vet egentligen inte vilken härkomst denna plötsliga tanke har. Jag antar att man tid och otid känner sig som en förbipasserande åskådare. Gåendes på shoppinggatan tittandes in i skyltfönstret och önskade mig kunna ha det som finns där inne.

Men sanningen är att när man väl tagit på sig de där skorna man stått och trånat efter, så kanske de inte känns bra. Färgen grånar utanför den väl uttänkta skyltningen, och det man gått och önskat sig så länge helt plötsligt känns fel. Kanske känns de helt perfekta, men var de värd all arbete? I slutändan hade man kanske mått bättre av att nöja sig med det man redan har.

Och ibland känner jag mig som en av de fängslade skyltdockorna de utanför fönstret stannar vid men tids nog, och ibland för tidigt vill jag tillägga...lämnar kvar ensam. Men hade jag klivit ut ur skyltfönstret till de andra, hade jag insett att det inte var en värld för mig att leva i.

Men ska man ångra något så ska det vara för något man gjort och inte det man undvek. Well. Brott är kanske undantaget då.

Nåja. Det jag vill komma till är att hur än man försöker, så ljuger inte samvetet. Det är idiotin som sköter det. Jag önskar bara att jag slapp önska.

Shuyler Fisk och Tim Myers - Be my only

Detta sker i mitt huvud, i repeat just nu: "Bapa mmm ma ma bapa mm ma mama...don't you know about the bird, well everybody knows that bird is the word" blandat med "Look at my horse, my horse is amazing. Give it a lick, mm, it tastes just like raisins"

Vi kan nog konstatera att en feber har tagit över mig. Man får hoppas att jag hinner bli mindre skum i skallen tills jobbintervjun.

Jag surfar runt lite. Läser lite bloggar. Engagerar mig så gott det går att följa med i svängarna. Sedan 2-3 tiden idag har jag suttit och jobbat på arbetsprover som ska vara utskrivna och medtagna till arbetsintervjun jag aldrig förväntade mig att bli inkallad till. Jag tror jag är hungrig. Jag kan vara smått förkyld också. Men av någon anledningen känner jag bara följande när jag läser inlägg och kommentarer:

"Dooooooooooyyyyyy!!!" Med dregel hängandes ner över knäna som jag lutar mig oförklarligt fram över när jag skriver. Ögonen är tämligt blanka och huvudet ihopskruvad med osynliga IKEA-skruvar där min hjärnsubstans sipprar ut. Jag är så körd i huvudet att jag inte ens känner mig stressad över att jag måste få ihop ett någorlunda arbetsprov, som man inte behöver skämmas för, innan fredag. OCH skriva ut, på en magisk skrivare som mina assistentenhörningar kommer att skutta hit med. För något sådant har jag inte i verktygslådan inte.

Näe, en haklapp och en tröstande hand på axeln av någon som säger "Såååja, sååja" kanske skulle rädda det som räddas kan. Men jag får nöja mig med ett glas apelsinsaft. (Retro, I know) Sedan blir det att fortsätta med tom blick och dregel framför datorskärmen, suplaaajs.

Buhbye

Ja, nu har jag suttit och funderat över vad jag skulle kunna meddela omvärlden om, men ingenting speciellt rekordintressant har uppkommit. Jag skulle kunna upplysa om min närkamp med IKEA-hylla, människosnarkande hund under soffbord, äcklande idioter på krogen eller de miljoners med klädesplagg jag tvättade under helgen. Men inget av det där är speciellt intressant för någon att läsa.

Antagligen skulle jag kunna kreativt vrida det till något humoristiskt att läsa men av någon outgrundad anledning har mitt egenhändigt komponerade ordförråd blivit successivt raderat. Detta har oroat mig. Så jag bestämde mig för att ansöka till ett par utbildningar för att försöka kickstarta hjärnelektronerna. Vilket jag också gjorde. Vi får se om jag hittar en gnutta vilja för plugg där inne i lättjefettet i skallen. Något måste man iallafall ta itu med.

Om någon hängde med utan att falla plattnosad ner i tangentbordet av uttråkanskoma så ge något livstecken så jag inte behöver leva med det på samvetet.

Jag ska ta på mig tänkarkepsen och återkomma med något mer intressant.

Adjö.

Ända sedan jag gjorde om bloggen sist har jag stört mig på den. Den har, som ni säkert märkt inte laddat så snabbt och förmodligen sett tokig ut för många. Så det var dags att kavla upp latmansärmarna och ta itu med problemet som en riktig kvinna. Och jag måste säga att jag blev ganska stolt över resultatet. Jag ska spendera 90% av tiden vid datorn med att stirra mig trött på bloggen.

Grattis Hanna, du tog itu med något.