Jag kan slå på ett stort leende när som helst. Var jag än är kan jag låtsas vara en av dem. Jag skulle säkert kunna jonglera om jag visste hur, bara för att roa folket. Men trots alla cirkuskonster eller lismande påklistringar är jag ändå bara jag. Så varför arbeta häcken av sig för folk som ändå inte skulle bry sig om man låg med brutna ben framför dem.

Jag vet egentligen inte vilken härkomst denna plötsliga tanke har. Jag antar att man tid och otid känner sig som en förbipasserande åskådare. Gåendes på shoppinggatan tittandes in i skyltfönstret och önskade mig kunna ha det som finns där inne.

Men sanningen är att när man väl tagit på sig de där skorna man stått och trånat efter, så kanske de inte känns bra. Färgen grånar utanför den väl uttänkta skyltningen, och det man gått och önskat sig så länge helt plötsligt känns fel. Kanske känns de helt perfekta, men var de värd all arbete? I slutändan hade man kanske mått bättre av att nöja sig med det man redan har.

Och ibland känner jag mig som en av de fängslade skyltdockorna de utanför fönstret stannar vid men tids nog, och ibland för tidigt vill jag tillägga...lämnar kvar ensam. Men hade jag klivit ut ur skyltfönstret till de andra, hade jag insett att det inte var en värld för mig att leva i.

Men ska man ångra något så ska det vara för något man gjort och inte det man undvek. Well. Brott är kanske undantaget då.

Nåja. Det jag vill komma till är att hur än man försöker, så ljuger inte samvetet. Det är idiotin som sköter det. Jag önskar bara att jag slapp önska.