Jaha. Då kanske man skulle ha packat ihop alla grejer idag då. Lyckligtvis är de få och lättpackade. Jag har inte riktigt registrerat att jag faktiskt flyttar in imorgon. Idag sitter jag här på samma del av soffan jag suttit på de senaste månaderna, och imorgon sitter jag i min egen soffa. Ja förutom de alla andra soffor jag suttit och sovit på de senaste månaderna, det vill säga.

Jag skulle nog kunna göra karriär i soffprovning. Jag har all erfarenhet av alla soffpositioner som finns. Hand över ögonen, ben på soffryggen, arm hängandes ner mot golvet, sova i vinkel, sova i kort/lång soffa, i smal/bred soffa, hård/mjuk, skinn/tyg, gammal eller ny soffa. Dessutom kan jag säga hur det går att sova i en soffa med hund, respektive katt. Jag antar att jag skulle kunna utveckla mina erfarenheter med att sova med andra djur också men jag känner ingen som har ormar eller minigrisar.

Jag skulle nog också kunna göra en doktorsavhandling på vilka ljud som är mest irriterande att ligga och lyssna på när man försöker sova. Typ som pendelklockor, vanliga visarklockor också för den delen, droppande vatten, djur som bökar osv. Skicka gärna in egna förslag på irriterande ljud.

Det lustiga är att jag inte har några problem till att somna när musik står på. För några midsomrar sedan slumrade jag till med högtalaren på högsta volym en meter ifrån mig. Metalmusik på vill jag tillägga. I och för sig var jag väl liiite alkoliserad då också. Men det förklarar inte något när jag sov igenom det på morgonen också.

Det som är jobbigast när man ligger och trycker i sängen är när du nästan sover också kommer något plötsligt ljud och stör, så du chockvaknar. Något jag skulle vilja veta dock är varför man ibland rycker till när man håller på att somna. De säger att det är när man somnar för fort, men kan man verkligen somna för fort? Ja om man inte lider av narkolepsi det vill säga.

Det är lustigt att jag har så svårt för att somna men lätt för att sova.

En annan fråga. Kan man dö av sömnbrist? Jag tänker om man håller sig vaken, med eller utan preparat, tillräckligt länge tills kroppen och hjärnan inte klarar av det längre, tuppar man bara av då eller kan man få hjärnblödning el. dyl. som leder till fatala konsekvenser?

Sedan har jag också tänkt på hur de säger att kroppen bränner fett bra när man sover. Om man skulle slagga jättemycket hela tiden, skulle man gå ner väldigt mycket i vikt då? Jag anar ny träningstrend! Kanske skulle det kunna bli en sport till och med. Med plats i OS. Där skulle jag faktiskt kunna vinna några grenar. Då skulle pappa bli glad, som trodde när jag hade så bra balanssinne som barn att jag skulle bli atletisk. (ASG! joo... det tåget har nog gått, om inte sovning blir en gren då d.v.s.)

Jag skulle nog börjar forska lite mer ingående på sömn. Jag som är så bra på det borde inte ha några problem med studierna.

Aja. Tacotajm. Ciao
Btw. Ursäkta att orden sova/somna/sömn är skrivna i inlägget ungefär var tredje ord. Kom inte på så många synonymer.

AF: För lite sömn ger rund mage
Wikipedia: Narkolepsi

Första inköpet till min nya lya. En gammal lampa i "industri"design. Inte fullt ut exakt som jag letat efter men nära. Jag är nöjd, och det är väl huvudsaken. Denna ska jag be bilkunnarn att lacka senapsgul eller mossgrön, jag har inte bestämt mig ännu.

Han som enligt min brorsdotter ser galen ut med sina tatueringar. Jag får nog göra en hel del smöreri efter den kommentarer och muta med något som han tycker om, som jag, imorgon, ska ta reda på.

Den blev billig, precis som jag gillar det.
Jag har pratat med Johanna hela senkvällen, om hela världen nästan. Bland annat kom vi in på ämnet om antikaffärer i Ö-vik, då vi upptäcker att Saris hade flyttat från Billsta in till stan. Nu känns det lite bättre. Så till veckan ska jag försöka hitta bord och/eller stolar.



Min inredningsmapp på datorn börjar bli ganska stor nu, så jag tänkte jag skulle dela med mig av det jag skulle vilja få tag på. Så kanske någon av er som råkar ha något av dem de vill få bort kan se det. All slags reklam är bra, som vi fick lära oss. Tänk att vissa saker ändå höll sig kvar i skrammelhuvudet. Det måste ju vara ett gott tecken.

Jag ringde en dag till en av mina andra mammor och frågade om hon kände för att sälja, alternativt låna ut hennes lampa som stått i TV-rummet. Jag älskar dessa lampor. Det behöver inte vara tre armar. En eller två funkar bra också. Kvalitén spelar ingen roll. Jag har inte tummarna mitt i handen.

Någonstans på webben hittade jag också en otroligt skön matta. Nu har jag faktiskt spottat en på auktion som påminner om denna. Jag hoppas att jag vinner den också.

Det fanns faktiskt en på rusta som har samma feel, men är långt ifrån lika snygg. Om jag visste hur man gjorde såna här mattor och det inte var drygt nanting, så hade jag gjort en. Däremot har jag satt Mia på arbete med att lägga upp ett mönster åt mig till en rund storvirkad matta, med en massa fina färger i. Och det sätter jag igång med så fort jag vet hur och har alla grejer till det.

Jag har faktiskt en hel del andra saker jag tänker pyssla till själv. Det ska bli roligt att skapa igen. Det var längesedan. Jag har till exempel en tavla som måste redigeras och en annan som måste målas


Lite fler inspirationsbilder:

















Denna väska har väl inte så mycket med inredning att göra, men jag vill ha en sån här svårt mycket.

Observera att ingen av dessa bilder är tagna av mig. Tyvärr minns jag inte var jag hittade dem. Men bra fina är de. :)

Gräv ur förrådet och leta gamla möbler och vulgära tyger. Jag hittar säkert användningsområden för dem.

Nu får jag flytta in på måndag ändå. Jag blir nästan lite yr i all fram och tillbakande. Jag tycker lite synd om mina vänner. Allt jag pratar om är mina förbannade möbler som ska inhandlas och inredning som ska matcha.

Adressändring, hyrsläp, bredband, köksbord, tradera, lampa, mattor, second hand, draperi, hylla, pengar, försäkring... you name it. Hela registret rabblas upp när man pratar med mig. Vem hade trott att något så lättsamt skulle kunna bli så invecklat. Men med mig går allt att komplicera.

Jag skulle inte säga att jag är nervös, men uppspelt. Jag har en handfull med vetenskap att saker inte alltid går som man vill. Man kan drömma, men man måste hålla sig i nuet och förstå att saker inte alltid sker till ens egen fördel.

Jag har bott hos andra i över ett halvår nu. Jag har studsat mellan folk värre än flubber. Innan dess bodde jag tillsammans med någon, så nu när jag får ett helt eget ställe att nyttja känns det övernaturligt. Även om jag har haft tak över huvudet och folk som ställt upp så känner man ju ändå sig som en gatuliggare och tiggare. Så har jag alltid varit. Jag vill ta hand om mig själv, och ingen annan ska behöva lida för min skull.

Det hade varit lätt för mig att bara strunta i allt. När man blir arbetslös, hemlös och ensamstående är det lätt att man skiter i att fortsätta kämpa. Men jag vägrar bli den människan som inte satsar på sig själv, och det jag vill. Dessutom är det när man tappar allt som man har allt att vinna. Nu har jag fått ett hem. Jag har kärlek i mitt hjärta, till fulla bredd. Nästa projekt är att överträffa mig själv i arbetslivet.

Jag satsar på att bli den där människan som imponerar mig, vad det än innebär. Blood, sweat and tears. Det ska gå, sa hon som la sig på sängen för att stänga jeansgylfen.

Amen vafaen! Varje gång man låter någon annan sköta något så blir det bara kaos av det hela. Jag har varit inställd på att flytta in på måndag, men kan nu efter ett par samtal konstatera att... Nej, Hanna...de bli'nt nå. Nu vill jag bara säga, frustrerat vill jag tillägga: Vad sitter det i?!

Jag och en vän, nämner inga namn men du vet vem du är ;)... Vi är båda lika skadade när det kommer till ansvar. Allt som skall göras måste och kommer att göras av oss själva. En liten övermodshjärncell hojtar till så fort någon annan vill ta del av min agenda. "NEJ!", skriker hon. "Kan själv!"

Och många gånger när man lämnar bort ansvar till någon annan så blir det såhär. Snedkliv i hästskiten. Man måste ju ibland inse att man inte kan t.ex. kvantfysik eller statsekonomi, även om man bra gärna skulle vilja tro det. Så då lämnar man saker till s.k. professionella, men när man får tillbaka resultat så börjar man ju fundera på hur mycket knark de får i sig under dagen och hur i helvetet de fick jobbet. Just nu pratar jag inte om någon speciell situation, jag säger bara att det händer fler än få gånger.

Så ja... nu när man hade planerat så fint om hur det skulle gå tillväga på måndag så kan vi ju skrota och mangla de punkterna. Och luta sig tillbaka och vänta på att få veta när man har ett hem eller inte.

Suck.

Oj oj oj. Snacka om frispel i min slitna hjärna. Tänk om man hade haft körkort då hade man inte behövt planera som en bankrånare för att flytta in i en ny lägenhet. Det värsta är att alla mina saker är ju packade, så det är ju allt annat skit som måste fixas och anordnas.

Efter vi kom fram till någon slags provisorisk lösning så hoppade jag och Andreas in i bilen och körde hem i vildsnön. När vi kom fram och planerade att parkera bilen så kördes den fast. Och fast var den. Efter ungefär 1 timme, 1000 spadtag och två grannars inhoppande kom vi till slut lös och jag tittade ut över landskapet. Det enda ordet som ploppade upp i lillhjärnan var "Ryssland", också skakade jag på huvudet.

Fullt påpälsad med diverse halsdukar, vantar och varma sköna skor (Tack Mia!) vände jag mig stelt om och försökte se fram till dörren. Jag får blinka ett tiotal gånger för att få bort snön som våldtog mina ögon och hålla undan inuitluvan för att se vilken väg jag måste gå för att komma in till lugnet.

Jag greppade tag i en mindre spade och pingvinade mig upp för trappan. Jag tänkte om det fortsätter såhär lika länge som Norskväderbruttan säger så kan nog balkongen braka om den inte rensas på snö. Om vi säger såhär... kommer jag upp imorrn så blir jag glatt överraskad. Det var mysche mysche snö.

Hur som helst. Blötsursockar av och jag var tillbaka vid datorn. Kontrasten är radikal. Thank God it's 2010. "Vetni båner, på min tid fick man pölse i snön i fem mil för'å köpe snusa åt far..."

Ett tips. Stanna inne.

Om jag bara registrerar alla negativa saker som sker mig så kommer jag till slut att göra mig själv ordagrant galen. Kanske har jag redan blivit det.

Jag gjorde några tester på internet för diverse mentala störningar, såsom Borderline och manodepression m.fl. Och det visar sig att jag är bra mycket stördare än vad jag trodde. Än sen då, min brorson kan inte läsa. Det faktum att han bara är tre år hör inte hit.

Men det satte på lampan i huset som står tomt däruppe och jag förstår nu vilken jobbig flickvän jag är att ha. Paranoia och schizotypala störningar var bland de som jag fick högst poäng på. Haha, ja det kan med stor sannolikhet stämma. Men vem är inte lite paranoid? Schizotypal kändes ju däremot sådär roligt att passa in på.

Jag hade ingen aning om hur störd jag är. Om man säger det tillräckligt mycket så verkar det till slut bli sant. Jag brukar skämta om det, så jag antar att "the joke's on me".

"Jag är rik, jag är rik, jag är rik, jag är rik..."

Psykdoktor, någon?

Nu har jag suttit länge och känt efter vad det är jag har på hjärtat idag som man skulle kunna irritera folket med. Det första jag kan komma på är aggressionerna jag har över att solen lyser med sin frånvaro. (Jag förtjänar inte ens en trumvirvel för det dåliga skämtet) Varje år händer det, och varje gång blir jag lika förbannad.

Skulle solen mot förmodan skina på en molnfri himmel så skulle det ändå bara gälla i ett par få timmar. Varför bor jag i Norrland? Vinter: Snö, kyla, halka, mörker och elände. Varje gång jag får dessa känslor så säger jag "Klaga inte, det hade kunnat vara värre", men fortsätter att spotta ut svordomar likt en besatt Emily Rose. Som sagt. Jag klagar, alltså finns jag. Jag brukar också alltid säga "...Men jag är i alla fall bra på det"

Nu säger norskan på tv:n att kylan är på väg igen. SUCK. Min första känsla är viljan att börja gråta, alternativt skrika eller skada något/någon.

Detta oroar mig litet. Och säkert också mina vänner som måste leva med det. :D Idag skulle jag behöva lite goda nyheter. Så om du har några, hör för guds skull av dig.

(Fotnot: Excuse me while I kill myself syftar på en låt av Sentenced för dem som inte visste, och jag menar inte seriöst att jag vill skada något/någon eller något annat som ni kanske funderar över)

Nu lever han! Åh, min älskade, skadade, slitna dator. Välkommen tillbaka. Nu blev det nedgradering till WinXP, men ärligt talat tror jag att jag hellre använder detta än Vista. Det blir WIN7 nästa gång, jag har fått för mig att folk säger att den är bra.

Efter många långa timmar har han äntligen botats och den där smärtan över bröstkorgen är inte kvar längre. Nu, min vän, kan vi återgå till livet.

Sovatajm.

Natti

Det var lite värre än vad jag trodde. Femtonmiljäärdersh scanningar och manuella sökningar senare så kan vi konstatera att min dator hade något som var lite värre än dataklamydia. Jag fixade Spybot Search and destroy som lika gärna kan förstöra datorn som laga den. Jag jämförde det med cellgift i en diskussion med Mia.

Jag och Annelie diskuterade om vem som finner nöje med att förstöra för andra oskyldiga människor, förutom de uppenbara vi alla läser om i tidningarna. Vi kom in på ämnet Operativsystem och vad som borde skrotas, brännas, grävas ner långt ner vid jordens mittpunkt och införa ett förbud mot att yttra något som har med det att göra. Som Microsofts skitprogram.

Sedan gick vi in på Linux och mina fördomar om dess användare. När vi gick i gymnasiet, för många herrans år sedan, fick vi prova på Linux på datakunskapen. Jag fattade naturligtvist ingenting och tror fortfarande att det ser ut som det gjorde då. Det vill säga MS Dos.

Ut ur det konstaterandet kom vi fram till att alla dessa virusnördar sitter tillsammans i samma hus, med Linux på datorn och skapar virus för att jävlas med varandra. Ungefär som vi gör när vi målar med tusch på de som somnat på efterfesten. Ja, själv har man vuxit ur dessa barnsligheter men jag tycks dras magnetiskt tillbaka till detta fåniga intresse. En djävul i mig vill bara jävlas med folk.

Som sagt. Väldigt fördomsfullt.

Hur som helst.

Min dator är kajko. Jag bestämde mig för att dra över alla mina bilder och dylikt till brorsans externa hårddisk och formatera om. Tre dagar av mecklande med virusprogram och ändå inte hitta roten till problemet är way too much arbete för mig.

Catch ya on the flipside!

Vem fan sitter och skapar virus?! Hade jag en lista på alla dessa människor så lovar jag att jag snattar farsans älgbössa och personligen avrättar alla dessa, blivande lemlösa, parasiter. Jag har tappat räkningen på alla virusprogram jag laddat ner för att få bort det som äter på min burk. Alla vägrar att rensa om jag inte köper produkten.

Jag hade glatt betalat om jag hade haft pengarna till det. OM det var en garanti att de får bort alla jävla virus som har tagit sig förbi de virusprogram jag har använt mig av hittills. Nu har jag laddat ner trialversionen av Kaspersky, som står och tuggar på genomsökning. Hittills har de hittat 245 hot på min stackars dator, varav fyra var Packed.win32.krap.

Hur fan hände detta?! På nåt jävla vänster har min burk fått dataklamydia, trots all skydd jag uppenbarligen inte hade.

Jag har en känsla av att det är dags att bränna ut alla bilder och filer, som jag tänkt göra i ett år nu. Men ilskan som kokar över och ut över alla som kommer i närheten av mig, gör det lite svårt att få något gjort.

Som sagt... få fram den där jävla listan så tar jag fram bössan.

Äsch! Nu får det duga. Jag har ävlats på med temaprogram till bloggen hela dan nu och det här är väl det bästa jag kunde klämma ur mig. Det var nära att jag slängde iväg datorn ett par gånger men vi löste våra problem till slut. Jag skulle inte säga att vi är vänner än...babysteps.

Hoppas det inte ser ut som något katten spytt upp på alla andras dataskärmar. Det skulle suga rätt hårt efter alla svordomar jag öst ur mig idag.

Jävlar vad sent det är.

Natti.

Alltså jag har aldrig skrattat så jävulskt av läsning förut. Någon hade länkat till en blogg där en kvinna skriver om det hennes man säger i sömnen. Här är några smakprov, sen springer du dit på en gång och läser resten! Hilaarious!

"Shhhhhhhhh. shhhhhhhhh. I'm telling you: your voice, my ears. A bad combination."

"I haven't put on weight. Your eyes are fat."

"You know, you're not some precious flower. And if you were I'd be a weed and grow next to you and choke you to fucking death!... Love you!"

"I love you! No I didn't say it I didn't say it I didn't say it. I coughed.... MMM-hmmm, coughed."

"Give me back my hands! Limb thief!"

[in a cute, sing-song voice] "Time to bounce your face off the waa-aall."

Hahaha, ja jag kan sitta för alltid och citera från den där sidan. Så jävla roligt.
Sleep Talkin' Man

Har du suttit sönder din toasits så har du här en exklusiv vara på auktion. Om du är osäker så finns det fyra olika vinklar hur den ser ut.

LOL!

ÅHH! Gud vad jag hatar radiopratare som smackar när de pratar. Det låter så förbannat äckligt. Det låter som att de sitter och tuggar på en rå köttbit samtidigt som de försöker få ut budskapet. Värst är väl de som pratar in reklamer och låter sådär. Vadå, kunde ni inte ha hittat någon bättre som kanske kan låta bli att äckla lyssnarna. När det är radioreklam så är det ju ljudet som är det enda "synliga".

Antagligen är det bara jag som är så jävla icky när det gäller sånt där. Jag blev uppfostrad till att hålla käften stängd när jag äter, till exempel. Jag kan komma på mig själv att tugga tuggummi med öppen mun och irriterar mig själv.

Tänk dig att sitta och kolla en svensk film, utan text, med någon som äter popcorn med öppen mun. Ljudet förstärks ju mer du tänker på det. Det blir mer och mer irriterande med varje tugg, och det enda du kan tänka på är att slänga dig över popcornsskålen och trycka i dig dem alla i ett enda hugg. Än sen om du måste spy sedan, det känns bra värt det.

Men de säger att det du irriterar dig på mest hos andra är oftast samma fel du har själv. Jag hoppas för guds skull att detta inte stämmer. Då måste jag knäcka käken på mig själv så jag inte kan äta ljudframkallande mat på ett bra tag. Och det känns inte så jävla roligt att bli självtvingad till det.

Jag tittade igenom min lista över profilbilder på Live Messenger och kom över den här bilden som jag hade glömt bort. Detta är något jag och några till satt och roade oss med på fd. jobbet. Ju mer man ritade ju mer förvrängde tuschlukten tankarna, desto sjukare blev bilderna. Hilarious.

Alltså jag ska börja med att säga att jag är så jävla uttråkad idag att jag håller på att krevera, smula sönder till en Hannahög av tragisk arbetslöshetsstoff. Jag har suttit och stirrat mig blind på bloggstatistik och inser som Pezster (gud vad jag surrar om den där bloggen, men den är så bra) att de flesta använder Firefox som webläsare.

Över 65% av registrerade inloggade läsare verkar ha kommit på något jag inte kommit på. Själv har man suttit med en Internet Explorer som får för sig att totalvägra allt jag vill göra. Det är som att vara vän med någon som bara är obstinat och otrevlig och tillåta det.

"Jag vill läsa min mail nu"
"Näpp. Det vill du inte alls det"
"eh, jooo...det vill jag...eller?"
"Nope. De bli'nt nå"
"Näää...hä? Okej. Vi gör något annat då"
"Näe inte det heller. Nu vill jag inte göra mitt jobb längre, hej då"

Så en liten spark i baken av Pezster var kanske mer än väl behövligt. Jag har haft Firefox installerad sedan länge men aldrig riktigt börjat använda det. Nu har jag gått över till Firefox och genast förvandlades mitt ansiktsuttryck som ett stort frågetecken. "Ehh?".

Men vi ska säkert bli bästa kompisar snart. Så fort jag gått igenom var allt finns som jag vill att den ska göra. Utöver att inte sporadiskt stänga ner, det vill säga. Det första som händer är att jag får upp en lista på saker man kan installera och som vanligt fattar jag ingenting. Bara att hitta uppdateringsknappen tog längre tid än vad det bör göra.

Jag vet inte vad det är, de senaste dagarna har jag varit slö i skallen något så gravt. Det måste vara något virus som är i luften. Larma WHO någon!

Nu ska vi bara komma på någon som har en Macdator jag kan sno, så slipper jag Windows Vistahelvetet.

Äsch. Vi hörs sen när jag kan irritera er med fler inlägg.

*Sträcka på sig* Fy fan va gott jag sov. Jag har inte sovit så gott på länge. Man kanske ska vara uppe över 24 timmar fler gånger så att varje gång man vaknar så känner man sig såhär. Jag behövde lite hjälp upp på fötterna men utöver det är man pigg och alert. Men lite kaffe hade ändå inte skadat. Det är sådana här stunder man skulle ha velat ha en fin man som fixar kaffe, bara för att vara snäll, och kommer med det till mig i sängen. Kanske några mackor och juice också. Ååhh. (Molnen skingrar sig och stanken från min egen mun väcker mig från min dagdröm)

Men det är ju fortfarande lite lustigt att tänka på att 10.30 är morgon för mig, och lunch för er med arbete. Tänk så underbart men så krasst ändå. Det skulle vara fint att ha en fast inkomst, men nu har jag ju all tid i världen till att göra saker jag trivs med.


Hur som...
Hoppas ni har en lika bra dag som jag. På jobbet, i sängen, varsom...

Döden är ofrånkomligt närmande för alla oss levande. Alla barn räds tanken av sina föräldrars bortgång, informerade om livets gång men oförstående om dess mening. Vissa räds livet ut för det oföränderliga skedet, så pass att de glömmer bort att leva medan de kan. Jag vet att jag inte är den första att yttra orden, men de är viktiga att bli påmind om.

Vad skulle du göra om du fick välja att resa i tiden för att se när och hur du skulle gå bort? Kanske visar det sig att du dör i bädden som gammal. Men kanske är dagen du dör närmare än vad du tror. Du går i ständig oro och stress till att hinna göra allt det du planerat sedan barndomen. Hur som helst kommer dagen, oavsett hur långt bort det må bli.

För att hålla mig vaken idag så tittade jag på en film vid titeln "The Time Traveler's Wife". Självklart fick den mig att gråta, något som jag ärvt ifrån min mor. (Tänk så otroligt hur man kan ta efter egenheter efter släktingar som man ibland aldrig ens hann träffa. Också känner man sig ensam.) Det fick mig att tänka på alla saker som händer som ser små ut proportionerligt till livet, men är större än alla diplom som sitter på väggen.

Större än alla bedrifter man kan tänkas avverka. Små saker som att ta sig mod att göra något du aldrig trott skulle kunna. Att se glädjen hos någon du hjälpt, som för dig inte var en stor gärning. Höra sitt barn skratta. Se stolthet i sina föräldrars ögon. Känna verklig kärlek för ett annat liv utan att förvänta något i återgäldning. Alla dessa saker som glöms bort att uppskattas.

Folk tror inte på sagor. De händer inte i verkliga livet, säger de. Men jag säger att vi lever i den värld vi väljer att leva i, och min råkar vara ganska magisk. Vilket är en första gång jag kan säga och verkligen mena det. Visst finns det turbulens och död, men allt är en del av världen. Och det är vackert, om du frågar mig.

Och då menar jag inte Wiz som i engelska slangordet för kiss. Man blir aldrig besviken på den där karln, men dagens blogginlägg om hans Jesusteori var historisk! Religiös eller ej, det är humor och värt att tänka på. Det liknar min teori om att det var rymdvarelser som lämnade pyramiderna och cropcircles här för att jävlas med oss. Så att vi i all evighet skulle undra över dess härkomst och syfte. Nånstans sitter de och tittar på oss genom ett superteleskop, käkar chips och skrattar åt oss. Jag kan se det framför mig. En gäng redneckaliens sitter och dricker hembränt medan en av dem går med cigarett i munnen trampandes i åkern, plötsligt kör en pickup förbi och utomjordingen tittar upp som ett rådjur i strålkastaren. Busted!

Ta en titt på Pezsters inlägg: Sanningen om Gud

Vilka i helvetet är Anders och Måns? Jag surfar in på Aftonbladet och direkt efter en artikel om Saab-försäljning ligger en artikel med headlinen "TV: Ska tvätta rumpan - Då rasar handfatet". Ursäkta?! Detta ska jag vara intresserad av att se? Finns det någon som helst trovärdighet kvar på denna sida? Missförstå mig icke, jag är en supporter av knäppa upptåg men när jag går in på något som ska vara Sveriges största nyhetsportal så vill jag inte läsa om sådant. De kan kanske skapa en systersida som heter "För er som inte bryr er om verkliga nyheter och roar er med onödig fakta om kändisar och löjliga TV-program som inte utvecklar er intellektuellt eller etiskt". Så att vi som faktiskt vill läsa om verkliga händelser slipper se alla fördummande artiklar. Å andra sidan är de verkliga händelserna redigerade för försäljning också.

En annan sak som verkligen, sannerligen, gravt stör mig med Aftonbladets hemsida är när man ser en artikelrubrik som lockar, så står det många gånger 'TV:' framför, vilket betyder att när du klickar in på den länken så kommer du till ett TV-inslag om nyheten. När du i själva verket bara vill läsa om det, inte titta på femtontusen reklaminslag följt av ett väldigt segt buffrande nyhetsinslag, med en reporter som bara måste göra allting till en gimmick. De få gånger jag läser nyheterna så är det ofta det är med min telefon på bussen, där jag betalar för varje nedladdad byte. Då blir man tvingad till att se TV-inslaget även om det skulle ha räckt med en liten notis. Kanske har jag redan morphat till en gammal gnatkärring som tycker att "det var bättre förr", men må så vara då. Lägg ner all crap Aftonbladet.

Ett stort tecken på att jag slutat läsa tidningar är att det första jag hör om jordskalvet på Haiti är genom ett textmeddelande ifrån Röda Korset som vädjar om svenska folkets hjälpsändningar. Jag står vid tillfället i köket och fixar det sista på den ursvenska middagen falukorv i ugn och rotmos. Precis när jag tagit för mig och gått in i vardagsrummet, där jag för det mesta äter min middag som en annan dagdrivare, så startar nyhetssändningen på fyran.

När man väl tittar på nyheterna, som sidorätt till middagen, så får man istället en överdos av information och åsikter. Jag spyr litegrann i själen och börjar reflektera på det jag just ofrivilligt insupit. Vi diskuterar flyktigt hur otroligt det är att när en naturkatastrof inträffat blir det ramaskri, men vem pratar om alla oskyldiga liv som dödats i krig, signerat av nån idiot?

Under tiden som de pratar om något viktigt jag inte lyssnar på och till slut Saab så sitter vi och kommenterar maten vi lyckats, förvånansvärt snabbt, skopa in i käften utan att kladda ner på bordet. Och jag kan inte hjälpa att tänka vilken självupptagen människa jag är. Jag smackar i mig en Plopp till efterrätt, tar min tallrik, kliver upp och hinner kommentera nyhetsinslaget om Saab innan jag gått ut ur rummet. “Snack, snack, snack. Move on!” So much for epiphany.

Jag tar mitt fat, går in i köket och börjar att diska. Under skållande hett vatten vispar jag bort resterna i all kaskadfart och funderar över nyheterna, så fort att jag inte hinner minnas den föregående tanken. Jag kommer då fram till att jag borde skriva ner så fort som möjligt men just när jag är mitt i tankarna kommer min bror in och skriker hej bakom ryggen på mig. Helt oförberedd, såsom jag gjort någon dag tidigare, skrämmer han livet ur mig och min första reaktion är orden “Åh fy fan, din jävla hora!” Det får mig, naturligtvist, att börja skratta åt att dessa var mina reaktionsord och glömmer bort vad jag tidigare diskuterat med mig själv.

Och vad jag vill komma med detta? Jag vet inte, jag förvirrade mig själv nånstans vid första raden. Jag antar att jag menar att nyheterna är onda och man ska inte lyssna på det, då kan man hamna på sjukhuset av Irritationsöverdos. Hör av er om Armageddon är på väg så jag hinner röka en sista gång innan supernovan sprängs. (Uh-oh... jinxade jag det där nu? Jag skojar bara Murphy!)

Ciao maddafagga.

Damn it! Jag hittade drömsoffan och fotöljerna på blocket idag. Jag mailade, ringde utan svar och ringde upp igen. Då är man självklart för sent ute och många fler var före mig. Hon sa att hon skulle ringa upp ifall det inte blev något köp men jag förstod på en gång att det var kört. Snyft. Jag hade ingen aning om att det kunde kännas så svart inombords över ett par möbler. Nästan som att jag vore ute och shoppa efter hemlösa barn på en adoptivbyrå, för att jag inte skulle kunna få egna och någon tog just det barnet som jag kände i mitt hjärta var mitt. Cruelty!

Även om jag hade fått chansen så hade jag ändå inga egna pengar att betala för, men det känns som ett mindre problem än att hitta den perfekta soffan, för en detaljkräsen människa som jag. Jag ringde min gode vän Mia så fort jag såg den "Jag skulle kunna ta SMS-lån för den, så mycket vill jag ha den!". Men jag tror jag ska hålla mig ifrån Blocket eller Tradera efter prylar tills jag fått pengar. Annars hittar man väl det där perfekta och inte kan betala. Jag föder min inre krokodilgråt med lite Sepultura. Mmm. Som mat för själen.

Jag startade upp en grupp på Facebook igår för att engagera folket i Örnsköldsvik till att säga till om musiklivet. Det är inte min grupp det är allas. Många sitter hemma och väntar på att Musikhuset ska ha gig som de vill gå på, men ingen säger till om vad de vill höra. Musikhuset sätter faktiskt igång mycket men tyvärr nås det inte ut till omvärlden. Nu är jag intresserad av att veta vad det sitter i. Hur vi kan förändra och till vad det skulle vara. Om vi vill ha förändring så måste vi ta vårt ansvar och se till att det sker. Jag själv har gjort samma sak, men det är slut på det nu. Mitt jobb är att blåsa upp musiklivet på alla sätt jag kan. Gå gärna med i vår grupp, samt Musikhuset, på Facebook. Gruppen heter, något så otroligt uppmärksammande titlat: Uppror Ö-vik!

Ja det var då jävlart lägligt att Jennys granne ska börja blastra Technoskit på stereon när Hanna har fått ont i skallen. Vilken annan musik som helst går bra. Detta låter som en tvättmaskin i centrifugläge, fastknuten till mitt huvud. Vi försöker täcka över med lite TV-spelande. Ute är det ju kallt, alldeles för kallt att gå ut i för en bekväm och minusgradhatande person som jag.

De säger att det skulle kanske bli ner mot 40 minus på delar av landet. Men då jag är relativt ointresserad i att leta upp sådan information, heller inte har fått den given till mig, vet jag alltså inte om det är så kallt där ute någonstans. Jag har fullt upp med att klaga över min egen situation, som vanligt. Däremot känns det betryggande att veta att vintern inte har så många månader kvar nu. De där veckorna i Texas gjorde vintern bra mycket kortare, och det behöver jag. Det får bli en återkommande resa tror jag.

Ha så roligt i Sibirien gott folk.

Som vanligt när man har lite saker för sig hittar man alltid något att fylla ut tiden med. Som att locka håret, inte helt oprövat men skoj ändock. Rulla rulla rulla. Sova. Vakna. Borsta. Klart!

Tänk så lycklig man kan bli över en lägenhet! En egen lägenhet där bara jag ska bo. Bara jag, mina 60-talsmöbler, min musik, min gitarr och inget annat. Så otroligt skönt att veta att jag kommer att ha en egen tillflyktsort. Billig hyra och nära till stan. Kan man önska sig mer? Tror inte det.

Jag har funderat hela dagen på vad fan jag ska printa i denna folktomma och livlösa blogg. Jag har fortfarande ingen specifik inriktning utom det självklara temat. Neuros. Jag är vanligtvist en väldigt realistisk och logiskt tänkande människa, men på senare tid har jag grävt lite djupare och fram ur träsket har det flutit upp en bodybag med personlighetskris och neuros inbäddat i mil av ångest. Bit efter bit bearbetar jag dessa destruktiva känslor tills jag skalat av in till skelettet och kan återuppbygga med bättre kvalifikationer för detta jobb kallat Livet. Detta har varit dagens titel. Tålamod och förtroende. Två extremt viktiga läxor att lära sig. Och bra är väl det, att man lär sig. Det betyder att det fortfarande finns hopp för en rastlös och gästlös bloggare som jag.

Sleep tight, don’t let the bedbugs bite!

Alltså jag blir galen på mig själv! Jag sitter här och intalar mig det värsta som kan hända bara för att inte bli besviken. Samtidigt så tror jag att om jag tänker “Jag får inte lägenheten” så kommer jag att få den bara för att jag tänker så. Jag hade en diskussion om “Murphy’s law” genom Skype för några månader sedan. Om hur jag aldrig säger saker i rädsla om att det värsta kommer att ske. Till exempel. För några år sedan satt jag och två kompisar i en bil på väg tillbaka till vår dåvarande lägenhet och jag säger till svar på något jag inte minns nu “Jag har aldrig supit bort nycklarna”. Helgen efter söp jag bort mina nycklar. Något år efter säger jag “Jag har aldrig supit bort min telefon”. Ett tag efter söp jag bort två telefoner inom loppet av två veckor. Nu säger då min motpartner på Skype att det är mina tankar som gör att jag tappar bort dem. Men jag står viljestarkt fast vid att det är den där lagen som förstör det. Allt som kan gå fel, går fel.

Jag läste historiken på Skype häromdagen och skrattar över hur han svarar med att jag ska lugna ner mig och inte tänka så, då jag vet hur det i själva verket gick. Allt gick fel. Så nu när jag sitter och väntar på svar om lägenheten är jag totalt förvirrad i mitt eget tänk. Jag vill verkligen ha den där lägenheten men jag vet inte hur jag ska ställa in mig för att få den. Hur som helst är det inte längre upp till mig om det blir jag eller inte, men ändå tror jag att den där Murphy vill vara med på ett hörn och styra.

Jag fortsätter att vänta….

Jenny och jag, armkrok på väg till Bishop Arms igår kväll kl. 00.38, Luleå City. Vi hamnade sedan till slut på Heroes där jag träffade på en fd. Volvoit och hade en trevlig konversation med en främling. Cola och Redbull buzzar till ordentligt som ni kan förstå. Men man mår ju finfint idag iallafall. Förutom att man fått lite köldknäpp sedan hemgången igår.

Nu drar vi ut... sakna inte oss så jävilusiskt

Jag har en foodbaby i magen! Djävulen vad gott det var med Lasagne. Hade man bara ätit något under dagen så kanske man inte hade skottat in maten, och inte ätit för mycket. Men näe, då ska man bli the Devourer och inte stanna förrän det nästan kommer upp igen. Jag gillar mat alldeles för mycket för att kunna gå på någon idiotisk diet. Det är det som är problemet. Folk börjar på dieter och går ner stora mängder kilon, men faller tillbaka till det gamla igen.

Personligen skulle det aldrig hålla om jag startade en diet där maten inte smakar något, alternativt pulverdiet. Jag tror man ska hålla sig till något som är gott och inte fullproppad med onyttigheter som socker och mättat fett, och kanske skära ner litegrann på kolhydraterna, sedan äta tills man inte känner sig hungrig längre hellre än mätt. Och slänga in lite “grörnt” förstås. Det vill säga tallriksmodellen, som vi vetat om sedan, typ, 70-talet eller så. Men det är klart, det säljer inga böcker längre. Jag ska starta en ny diettrend. Jag har bara inte kommit på vad för dumt det ska bli denna gång. Det måste lura tillräckligt många människor till att köpa mina böcker så att jag kan betala av mina studieskulder. Utöver det måste man ju göra något som jag är totalt kass på: Träna. Det är där utmaningen är. Samma sak där. Hitta något du gillar och håll dig till det tills du kommit in i rutinerna att leva nyttigt. Här har vi utmaning nummer två i det nya året.

Men det är ju som sagt lätt att vara stor i orden men liten på jorden. Man får helt enkelt ta fram den mentala storpiskan och slå på tills man tämjts.

*Sneglar på chipspåsen som ligger i köket så fint på bänken*
Mmm…

Piip, gnääll, yl. Jaja, hoppa upp då. I svag vakenhet orkar man inte hantera hundar och deras bestämda kelsug. Med intryckta ben i soffan somnade jag om och vaknade sedan av Jennys försök att få bort Saga ifrån min personliga space. Naturligtvist hoppade hon upp igen när mamma Jenny gått till jobbet, men mina ben fick sträcka ut sig ett litet tag iallafall. Väl uppe på benen lunkar jag in i badrummet och försöker desperat skrapa ur gravsmaken som etsat sig fast i munnen med tandborsten för att sedan täcka över mintsmaken med cigarettbloss. Clever girl. Resterande dag fylls med tjejtjatter i telefonen och umgänge med min bästa frenemy Google. Vi har en hate-love relation med varandra. Det har verkligen varit en “viagralös gamm’gubbspenis”-slappdag idag. Någon eller några timmar på Skype påföljde Googlandet (Är det någon som vet var man kan hitta batikmönstrade tapeter, för övrigt?) Sedan kom världens bästa Jenny hem och fyller lägenheten med sin underbarhet (Inte ordagrant, det hade varit lite dirty) och aromen av Lasagne in the making. Nu har magen kickstartats och jag är förbannat exhalterad över maten. Sådär! Welcome to the day of boredom. Men nu är Jenny här så dagen kan starta. :) Vi får se om jag har mer att rapportera om senare.

Brööl!

Usch. Fy fan. Det har knappt gått fjorton timmar sedan det nya året klingades in med skumpa i pappmuggar och jag har redan ändrat något radikalt i mitt liv. Jag har officiellt slutat dricka. Det är betydligt lättare att gå igenom med beslutet när man börjar kräkas av folköl. Vad det beror på att min kropp inte kan ta in alkohol har jag ingen aning om, det jag vet är att jag inte vill må såhär igen. Kvällen var för övrigt intressant och som vanligt blev jag mer kompis med grabbarna än tjejerna. Jag är totalt socialt misslyckad när det gäller tjejer. Det krävs nog att det är muppbrudar som jag för att det ska fungera. Det blev en del politiska och filosofiska diskussioner, vilket är rätt överraskande för en Nyårsfest. Sedan blev det en tur till strandkanten och titta på fyrverkerierna som smattrade från andra sidan vattnet, och känna hettan ifrån fyrverkerierna som smattrade i nacken på oss. Det var visst en bra idé att smälla av några meter ifrån en barrikad av barn. Med alla fingrar och ben kvar, så gick vi tillbaka till lägenheten festen utspelade sig på. Där laddades fyrverkeriraketerna med tänder, som sedan sprutade då en av de överförfriskade ramlade med överkäken före. Efter 20 minuter väntetid i telefonen och påföljande väntetid för uppkörd taxi åkte vi hem och jag intog busschaffisposition i badrummet. Slöseri på mackor…

Hoppas ni haft en bra och smärtfri Nyår!
Puss