Nu får jag flytta in på måndag ändå. Jag blir nästan lite yr i all fram och tillbakande. Jag tycker lite synd om mina vänner. Allt jag pratar om är mina förbannade möbler som ska inhandlas och inredning som ska matcha.

Adressändring, hyrsläp, bredband, köksbord, tradera, lampa, mattor, second hand, draperi, hylla, pengar, försäkring... you name it. Hela registret rabblas upp när man pratar med mig. Vem hade trott att något så lättsamt skulle kunna bli så invecklat. Men med mig går allt att komplicera.

Jag skulle inte säga att jag är nervös, men uppspelt. Jag har en handfull med vetenskap att saker inte alltid går som man vill. Man kan drömma, men man måste hålla sig i nuet och förstå att saker inte alltid sker till ens egen fördel.

Jag har bott hos andra i över ett halvår nu. Jag har studsat mellan folk värre än flubber. Innan dess bodde jag tillsammans med någon, så nu när jag får ett helt eget ställe att nyttja känns det övernaturligt. Även om jag har haft tak över huvudet och folk som ställt upp så känner man ju ändå sig som en gatuliggare och tiggare. Så har jag alltid varit. Jag vill ta hand om mig själv, och ingen annan ska behöva lida för min skull.

Det hade varit lätt för mig att bara strunta i allt. När man blir arbetslös, hemlös och ensamstående är det lätt att man skiter i att fortsätta kämpa. Men jag vägrar bli den människan som inte satsar på sig själv, och det jag vill. Dessutom är det när man tappar allt som man har allt att vinna. Nu har jag fått ett hem. Jag har kärlek i mitt hjärta, till fulla bredd. Nästa projekt är att överträffa mig själv i arbetslivet.

Jag satsar på att bli den där människan som imponerar mig, vad det än innebär. Blood, sweat and tears. Det ska gå, sa hon som la sig på sängen för att stänga jeansgylfen.