Döden är ofrånkomligt närmande för alla oss levande. Alla barn räds tanken av sina föräldrars bortgång, informerade om livets gång men oförstående om dess mening. Vissa räds livet ut för det oföränderliga skedet, så pass att de glömmer bort att leva medan de kan. Jag vet att jag inte är den första att yttra orden, men de är viktiga att bli påmind om.

Vad skulle du göra om du fick välja att resa i tiden för att se när och hur du skulle gå bort? Kanske visar det sig att du dör i bädden som gammal. Men kanske är dagen du dör närmare än vad du tror. Du går i ständig oro och stress till att hinna göra allt det du planerat sedan barndomen. Hur som helst kommer dagen, oavsett hur långt bort det må bli.

För att hålla mig vaken idag så tittade jag på en film vid titeln "The Time Traveler's Wife". Självklart fick den mig att gråta, något som jag ärvt ifrån min mor. (Tänk så otroligt hur man kan ta efter egenheter efter släktingar som man ibland aldrig ens hann träffa. Också känner man sig ensam.) Det fick mig att tänka på alla saker som händer som ser små ut proportionerligt till livet, men är större än alla diplom som sitter på väggen.

Större än alla bedrifter man kan tänkas avverka. Små saker som att ta sig mod att göra något du aldrig trott skulle kunna. Att se glädjen hos någon du hjälpt, som för dig inte var en stor gärning. Höra sitt barn skratta. Se stolthet i sina föräldrars ögon. Känna verklig kärlek för ett annat liv utan att förvänta något i återgäldning. Alla dessa saker som glöms bort att uppskattas.

Folk tror inte på sagor. De händer inte i verkliga livet, säger de. Men jag säger att vi lever i den värld vi väljer att leva i, och min råkar vara ganska magisk. Vilket är en första gång jag kan säga och verkligen mena det. Visst finns det turbulens och död, men allt är en del av världen. Och det är vackert, om du frågar mig.