Alltså jag blir galen på mig själv! Jag sitter här och intalar mig det värsta som kan hända bara för att inte bli besviken. Samtidigt så tror jag att om jag tänker “Jag får inte lägenheten” så kommer jag att få den bara för att jag tänker så. Jag hade en diskussion om “Murphy’s law” genom Skype för några månader sedan. Om hur jag aldrig säger saker i rädsla om att det värsta kommer att ske. Till exempel. För några år sedan satt jag och två kompisar i en bil på väg tillbaka till vår dåvarande lägenhet och jag säger till svar på något jag inte minns nu “Jag har aldrig supit bort nycklarna”. Helgen efter söp jag bort mina nycklar. Något år efter säger jag “Jag har aldrig supit bort min telefon”. Ett tag efter söp jag bort två telefoner inom loppet av två veckor. Nu säger då min motpartner på Skype att det är mina tankar som gör att jag tappar bort dem. Men jag står viljestarkt fast vid att det är den där lagen som förstör det. Allt som kan gå fel, går fel.

Jag läste historiken på Skype häromdagen och skrattar över hur han svarar med att jag ska lugna ner mig och inte tänka så, då jag vet hur det i själva verket gick. Allt gick fel. Så nu när jag sitter och väntar på svar om lägenheten är jag totalt förvirrad i mitt eget tänk. Jag vill verkligen ha den där lägenheten men jag vet inte hur jag ska ställa in mig för att få den. Hur som helst är det inte längre upp till mig om det blir jag eller inte, men ändå tror jag att den där Murphy vill vara med på ett hörn och styra.

Jag fortsätter att vänta….