För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg om Påsken och mina skämtsamt gravallvarliga funderingar på vår absurda existens. Nu har Pezster återupptagit frågan vi flesta begrundar minst en gång i våra liv och jag känner behovet att uppfölja den slutsats jag kom fram till förra året.

Enligt Wikipedia har påskkärringar dess härkomst ifrån tidigt 1800-tal då de, av någon outredd anledning började klä sig som de ansåg häxor se ut. (Grundat från folktro på 1600-talet då de värsta häxjakterna pågick.)

Varför det pågår just under påsken är jag ännu inte belyst om. Däremot menar Wikipedias källa att bålbränning och fyrverkerier sker genom Valborgsfirande i gammal tradition för att skrämma iväg häxor. Som då alltså har med folktro att göra. Vilket gör mig totalt förvirrad då kyrkor oftast anordnar Valborgstillställningar.

När det kommer till påskhararna har jag då, genom Wikipedia som vanligt, fått upplysning om att haren kom till för att symbolisera fruktbarhet och äggen likaså. När det handlar om då marken vaknar till liv så kan man förstå symbolismen. Varför nyårsafton inte är just innan våren förundrar mig, men det är en helt annan diskussion.

Men vilken idiot kommer på att man ska slänga in två totalt missmatch symboler i samband med varandra? Jo en tysk. Suplajs suplajs. Det är så absurt att det är fullkomligt genialiskt.

Så kommer vi till pingst. Jag vet fortfarande inte vilket syfte det har. Jag har försökt att forska, och läser men jag förstår ändå ingenting. Next subject.

Så. Det vi kan ta till slutsats ifrån denna årliga fundering är att påsken handlar om pånyttfödande. Där kristendom och folktro går hand i hand. Totalt. Absurt.

NOO! Superfail. Ralf Gyllenhammar är ute ur körslaget, den enda orsaken till att jag ville se det. Nu såg jag visserligen inte sista avsnittet, så jag vet inte hur det lät men han borde få vara kvar bara för att han är så förbannat ball. (Även om jag har svårt att tro att något annat än awesome kommer ifrån den där mannen) Om det är någon jag skulle kunna se melodifestivalen för så är det banne mig han.

Till och med att tvätta skulle vara kul om han var där. Så Ralf, om du mirakulöst råkar av en orsak läsa detta så kom ffs hit och va ball medan jag städar och tvättar så jag får det gjort någon gång. Att fråga efter överösande komplimanger om hur awesome jag är kanske är för mycket att fråga om, men jag slänger ut det i luften ändå.

Näe hörni. Raffe är fierce. Glöm det där och spotta ut en grym skiva till mig och min tomma, tysta etta.

Mental five.

Utöver den lilla tanken kan jag nu säga att pizzamonstret har blivit mättad och tystad. Så inget mer tjat om pizza hädanefter, vilket säkert kommer som en stor glädje för alla på studion. Helena's var naturligtvis stängt just idag, när jag svultit mig själv för att öppna upp plats för en foodbaby. Men Tre Kronor funkade bra det med. Hawaii med curry- och kebabsås på sidan. Dopp dopp, tugg tugg, mmm.

Jag nästan sprang upp för backen, vilket man inte ofta ser mig göra. (Det handlar om lockbete, hellre än viljan) Nu när jag ätit upp min efterlängtade flottskiva kommer Top Model igång på TV:n. Yeah, ett dussin skinny bisches på tv:n när jag sitter med foodbaby är precis det jag vill se.

BTW. Är det bara jag som lyckas passa in flottmat till middag när "Du är vad du äter" är på tv:n? Eller har "The sammamabisches" koll på mig? (Det är så man säger det, lär dig!) Kanske ska man ta hinten och gå på gymmet snart... hm.

Jaja. Imorrn. Kanske.

Den här dagen har känts lång, men gått fort. Kan någon förklara min hjärna för jag har sjunkit in i fettet och drunknat i hjärnsubstansen. Det känns lite som att allt och inget hände idag. En jävla massa surr blandat med en jävla massa tänkande. Jag fick frågan hur det var med mig. Uppenbarligen var min tankspridda sinneslag väldigt tydlig.

Pinball i huvudet. "Åh, fan va kul det ska bli med tatueringen... undra hur... man kanske skulle ...det vore...fan va trevlig han... nej varför sa jag inte så?... det hade ju... usch vad jag stinker...jag måste... jävla snöhelvete! men snart ... hur ska jag fixa pengar till metaltown... jag vill..." "Hur är det?" *klick* Va?

Hann ni me? Näe, inte jag heller. Jag vet fortfarande inte om jag kom fram till något eller om jag bara gjorde en pastasallad i skallen. Efter ännu en dag på studion blev det fika på stan med en vän. Mmm räkbaguette. Stans godaste. Dock skar jag mig på brödet, slå den! (Tack för pengalånet Mia) Nu när jag kommit hem och surrat ihjäl tre kompisar, ätit mig foodbaby och irriterat mig på Facebook så känner jag mig helt yr.

Och nu har jag spammat er med min yrhet. GRATTIS! Du är nu infekterad med Hannavirus. You will die, and rot.

ARGH! The madness has to stop! Inga fler gruppinbjudningar på Facebook! Så kallade stödgrupper och ego-etiketter som fyller min inkorg med deras galenskap. Jag står inte ut!

Nollan Nollansson har bjudit in dig till Facebook-gruppen "Vi som tycker jättesynd om de stackars barnen som svälter i Etiopien, precis som ifjol och hundratusen miljärders år tillbaka innan Facebook fanns till för att förpesta allas liv med övernyfikenhet och "Se mig, hör mig"-idioter, men har inget intresse av att faktiskt skänka pengar till dem"

Airhead Nördberg har bjudit in dig till Facebook-gruppen "Vi som lägger till den här gruppen för att visa alla andra vilka puckon vi är som fyller våra dagar med statusuppdateringar, farmville och vad andra idioter tycker om vår brist av kreativitet och liv"

Vad skulle jag nyttja av att vara med i en grupp som bara är till för syns skull? Ja, jag ska erkänna. Det var roligt i början med plojgrupperna men nu har det gått för långt!

"Vi som har sockar"
"Vi som borstar tänderna"
"Vi som sover varje natt" O M G, No way! We're -like- totally BFF now.

ARGH! gaaah! Äuh! DAAH! Vad. Vill. Ni. Mig?!

Sådär.

Hellre ett meningslöst blogginlägg folk kan välja att läsa eller inte än en jävla Facebookgruppinbjudan upptryckt i ansiktet. Nertryckt i halsen. Intryckt i .... you catch my drift.

LÄGG'Å!

Coenbröderna är i farten med en nyinspelning av True Grit (De sammanbitna) som först kom ut 1969. Då spelades sheriffen av den legendariska John Wayne men kommer nu att spelas av Jeff Bridges. Karaktären La Boeuf kommer att spelas av Matt Damon. Just nu håller de på att bygga upp kulisser i sammanhang med befintliga gamla hus i Granger, Texas.

Det roliga med detta är att jag har bott i just den lilla Texasbyn i två månader! Alla de gatorna som kommer att finnas med på bioduken har jag tagit midnattspromenader på. Jag har burit matkassor där. Jag har lyft ett extremt tungt badkar utanför ett av husen de nu piffar till i riktig Western-anda. Var dag och natt i två månader lyssnade jag på tågen som tjöt i sin förbifart just på den där platsen.

Det var där jag lärde mig vad kärlek och vänskap är. I denna lilla byn som för övrigt ligger en kort biltur ifrån huset från den moderna versionen av Texas Chainsaw Massacre.

Jag längtar till att se filmen, så kan jag låtsas att jag levde på den tiden, för jag känner redan till husen. Så... eftersom Matt Damon kommer att befinna sig där så KAN man säga att jag träffat honom. Typ. Bara inte...samtidigt?

Nåja. Ballt som fan iaf.

Fy fan va glad man ska vara över att ha lärt sig Svenska den naturliga vägen. Hahaha. Underbar lektion med många nyttiga meningar att använda sig av.

Jag är förbannat duktig på att leka ordpolis. Jag läser tidningen och ser stavfel och konstigheter på en "split second". Men när det kommer till mina egna e-mail och diverse inlägg är jag plötsligt förblindad. Parallellt till detta kan jag även väldigt lätt peka ut personlighetsskavanker och, enligt mig, felaktiga åsikter. Så, som en redig käftsmäll upptäcker jag till min stora fasa att jag ibland själv har samma "fel".

Tänk om man kunde vara någon annan en dag och se sig själv utifrån. Skrämmande koncept. Om man visste allt som bara andra ser skulle man kanske förändra sig själv så pass att man inte längre har en personlighet kvar. Kanske är det just skavankerna som gör en extra speciell. Som med min förkärlek för andrahandsmöbler. Det är de mest annorlunda pjäserna som intresserar mig mest.

Så en liten justering för mig är att börja leta rätt istället för fel. Det har varit mer en vetskap än inställning tidigare. Men som sagt. Jag klagar - Alltså finns jag.

Snön glänser av solens varma strålar. Ett guldliknande sken reflekteras i mina fönster och med ett samtal med en väldigt god vän känner jag mig mer som mig själv igen.

Jag satte mig ner i soffan och tittade upp mot badhusets panoramafönster på tornet. Där såg jag människor gå förbi för att åka en tur i den "nya" rutschkanan. Plötsligt mindes jag min dröm i föregående natt om just denna kana, och den tid jag delade med en underbar människa, som behandlade mig så fint. När jag sedan berättat klart om drömmen frågade min väninna om badhuset och när jag berättade om stället mindes jag hur roligt man haft det som barn i just detta "Paradis". Jag kisade mot solens strålar, kände värmen i mitt ansikte och njöt för en stund.

Idag har jag lite svar på frågor som snurrat i mitt huvud. Allt är långt ifrån utrett, men den lilla känslan att komma ihåg sitt inre gör världen ett varmare ställe, trots kalla golv under mina nakna fötter.

Varje dag är ett mirakel. Det är lätt att glömma, men när man kommer ihåg det är det en överväldigande upplevelse.

Enjoy the silence, som Pezster säger. Ibland är ensamheten det bästa som kan hända.

Tips: Veronika bestämmer sig för att dö En film om liv och död

Jag känner mig dum nu. Jag har lagt över min smärta på någon utan att själv vara medveten om det. Säkert andra också. Jag antar att jag har en hel del sense of revenge i mig, mer än vad jag trodde. Även om det inte finns något att hämnas för. Mina avsikter var annorlunda. Men ack så fel det blev. Och plötsligt sjönk jag litegrann i mina egna ögon. Men som de säger, man lär sig av sina misstag.

Jag är inte så arrogant så jag tror att jag aldrig gör fel. Det har vi många historier som kan backa upp att jag gör. Men fan vad det svider när jag upptäcker att jag har gjort fel. Envis som jag är. Usch. Jag är så dålig på att gömma mina sorger, även om jag inte alltid pratar om dem. Det är ju inte rättvist mot de som måste stå ut med mig.

Jag hoppas att jag kommer att lyckas bevisa förbättring innan det är för sent. "Tiden lär visa", verkar vara en återkommande mening.

Nu blir det skamvrån ett tag. Kommer ut imorrn.

Äsch. Vårt experiment stöp rätt rejält. Men vi hade kul när vi pratade om det iallafall. Man måste ta livet lite oseriöst ibland annars blir man galen. Jag märker oftast att folk tror jag är yngre och omogen. Men jag bara gillar att vara lite oseriös. Jag känner mig mindre som ett projekt då. Tyvärr blir man tagen oseriös när man hanterar världen med en klackspark. Det är egentligen bara runt folk jag är så, men det är dem som är juryn.

Nåja, det får nog räcka som psykologisk utvärdering av mig själv och människor i världen idag.

Catch ya on the flipside

Om man tittar på världen så verkar de som anses vara mest framgångsrik även vara dem med minst samvete. Så det fick mig att tänka. Om jag börjar bete mig som världens största äggfis i en liten hiss mot folk så kanske det tar mig någonstans. Sådär magiskt. Fast tanken är väl mer att eftersom man inte har samvete så kan man ta beslut utan att känna ånger. Det finns ett annat ord för dessa människor. Psykopater!

Hur som helst. För att komma någon vart verkar mina val vara att sälja ut eller kliva över lik. Då jag är för lat för att lyfta benen så högt, har vi inte så många val kvar.

Så vi ser väl snart om min och Annelie's plan fungerade.

Tah tah

Alliansen, David Beckham, Elin Kling, Kate Winslet, KTH, Mona Sahlin, Peter Forsberg, Tiger Woods, Turkiet, Wahlgren

Ödes-Chuck Norris har gjort en superkombospark i magen på mig tror jag. Jag måste ha utmanat honom utan att ha vetat om det själv. Det hade jag aldrig valt att göra, då jag inte har några moves what so ever förutom stealthmode när det blir för jobbigt.

På senare tid har jag försökt att vara så detaljerad som möjligt, för att vara blid mot natur och människors invanda egenheter. Men det blev bara en enda stor margarita av det hela. Men inte en glammig sådan. En gjord på avloppsvatten och T-röd typ. Med arsenik som salt på kanten. Så man börjar ju fundera på om det jag trodde var rätt i själva verket var fel. Vilket betyder att det jag tror är fel kan mycket möjligt vara rätt. Men en del rätt kan fortfarande var rätt och en del fel är ändå fel. Snacka om rebootartajm. Ctrl+alt+delete:a hela världen.

Jag försökte mig på ett nytt kapitel. Men jag måste vara analfabet för jag är tillbaka på sida ett igen. Det är aningens frustrerande. Eller så var det bara slut på boken igen och jag börjar om på samma sinnesjuka historia för den miljonte gången.

Folk diskuterar om reinkarnation. Jag verkar dö vart annat år ungefär. Men jag lyckas bara bli samma förvirrade utvecklingsstörda elefant. ("En elefant glömmer aldrig" får en helt ny innebörd) För ta lärdom verkar jag inte göra.

(betänketid)
Hängde ni me?...

Näe. Fy fan. No more mrs Nice gal. Dags att leka Rambo.
FTW

Grattis på dopdagen lille Connor! Och grattis på "20"årsdan lilla Mia! :) puss på truta

Det kan gå långt innan man börjar uppskatta det som verkligen har mening i livet. Ibland behöver man hamna i botten för att förstå det man gjorde fel när man var på toppen. Jag är tacksam för de vänner som visar stöd även när jag inte kan ge så mycket tillbaka för stunden. Jag är tacksam för de som tror på mig när jag inte gör det. De som bara genom en enkel ärlig fråga som "Hur mår du?" hjälper mig att känna mod och styrka.

Det är ingenting jag förväntar av folk, men blir väldigt glad när jag får det. Ibland räcker det med att se en bild på mig själv där jag har ritat om mig till en latinsk kåkfarare för att jag ska känna ett skratt bubbla upp.

Jag är tacksam för folk som får mig att skratta när jag har svårt att känna glädje. Men ibland måste jag påminna mig själv om detta. Pezster skrev ett inlägg om sin son ett par månader sen som verkligen skiner ljus på mörker vi sätter oss själva i. Och att någon annan i den här ibland kalla världen skriver om det är jag tacksam för.

Jag kom över en bloggsida som var så ful att man bara ville bränna upp datorn, lägga resterna i en påse med tillräckligt tyngd i för att sjunka men med lite lättnad så att den skulle kunna flyta ut i havet och lägga sig på botten någonstans långt härifrån. Sedan ser jag en grotesk knapp med texten "Designhjälp" på, som jag blev förvånad över. Jag klickar och kommer in på en undersida som har uppgifter för hur man kan köpa design till sin blogg.

Som fd. studerande grafiker, om än kanske inte topp sådan, känner jag mig illa till mods och nästan kränkt. Så kommer vi tillbaka till en tidigare diskussion med en väninna om hur många duktiga hemsidenissar mer än sällan är kass kass kass på design. "Värde värde, IG IG!" som min grafikerlärare skulle ha sagt.

Det är som att göra en flyer för en ny tatuering"studio" som ser ut som ett clipartskämt med en tragisk döskalle på och tro att folk ska ge artisten tillit till att stoppa en nål med färg på i huden, med en bild som ska sitta för resten av livet. (Syftar inte alls på något specifikt) Wake up!

Nä usch... jag behöver lite tid efter den här chocken. Tröstmat och en makeover för att glömma det som hänt.

Red Hot Chili Peppers - My Friends

Susan | MySpace Video

Anton Corbijn-regisserad video

Kommunikation. Vi äldre 80-talister minns hur man fick ringa genom landlina för att nå någon, alternativt knacka på dörren och chansa på att vännerna skulle vara hemma. Så småningom började chattarna och ICQ distrahera oss tonåringar, ungefär samtidigt som mobiltelefonerna skulle knyta sin världsomfattande näve för att knocka ut personlig kontakt. Det hade naturligtvis funnits ett tag, men det var inte förrän den tiden andra än kostymnissarna hade råd med datorer och mobiltelefoner.

Minuttaxan har sedan dess väldigt reducerats, och trådlöst nätverk kan kommas åt nästintill överallt. Man kan till och med installera ett program på IPhone, där man kan underrätta sina vänner när man går på toaletten.>>

Det är alltså inga problem att nå vem man vill, var som helst, när som helst. Ändå är kommunikation ett obegrundat begrepp för vissa. Hur ska någon förstå varför jag är förbannad, om jag inte förklarar. Eller ledsen, sårad, trött, tyst o.s.v. Men samtidigt som man måste tankfullt förklara sig, så måste man också vara beredd på att lyssna. Jag måste vara beredd på att höra något som går emot mina egna åsikter, och kanske till och med modifiera dem.

På något vis har jag ofta hamnat i en eller flera situationer där jag känner mig tvungen att ta sidor, medla eller sätta på plats. Jag hamnar där för att andra inte vill/orkar/kan/vågar kommunicera. Men då och då frågar jag mig själv: Är detta verkligen min uppgift? Självklart är det inte det. Men världen är fylld av regler och ibland lyckas man omedvetet bryta dem. Så hur vet man att man ska säga något eller inte.

För sanningen är att om man inte får veta när man sårat någon annan, så lär man sig sällan att bli bättre. För den sakens skull behöver man ju inte anklaga folk, men känner jag mig sårad så har jag några val. Säga något och stå beredd på att antingen komma närmare eller längre ifrån folk. Tiga och inte förvänta någon förbättring/försämring alls. Eller ta sig ur den giftiga situationen och aldrig mer titta bakåt. Detta gäller även för saker som man sårar andra med.

Men man måste komma ihåg att när man väl gjort sitt val är det svårt att gå tillbaka. Så man bör ta sin tid för fundering innan man häver ur sig något man kan komma att ångra. Vilket ofta leder till att de som lyssnar på tystnaden hinner föreställa sig själva vad problemet kan vara, som inte alls behöver stämma. För tyst kommunikation är kommunikation den med.

Men min största fråga är: Varför är alla så upptagna med att köpa de dyraste telefonerna och snabbaste bredbandet när den mest värdefulla kommunikationen i livet är direkt, med sin familj och sina vänner. Framför allt med sig själv.

Var det bättre förr? Nä. Vi är lika fega nu som då. Vi har bara fler prylar och större räkningar.

En väninna hade en gång en Amazon. En underbar bil. Vacker klassiker. Men som med de flesta gamla bilarna har delarna på dem en tendens till att falla av eller upplösas till bilstoff. Var gång vi pratar om Amazonen tänker jag alltid på den så kallade helvetesresan till Bilprovningen, då den passande nog inte alls ville in på undersökning. Såsom en annan drar sig för att gå till tandläkaren. Detta bevisades med diverse haverier.

Likt de mytologiska figurerna Amasoner är dessa vackra, starka och för sina egna krig. Men trots styrkan kan även dessa falla isär. Alla förrädiska yttre faktorer, som länge kan bekämpas, tar till slut sin besegrande attack. Kvar blir ett trasigt skal.

Jag känner mig för stunden som en Amazon. Ännu är jag inte besegrad, men trasig. Jag vet vem jag är och vad jag går för, men de yttre faktorerna ärrar mig. Det som känns värst är att se alla omkring mig som även de är trasiga. Jag kan ta praktiska problem, de har mindre betydelse i den stora bilden. Men när det kommer till släkt och vänner, som även de är min familj är det inte längre ett litet slag i magen.

Jag är säker på att jag inte är den enda som är i kriget, men detta är något jag måste bekämpa själv.

Mot alla odds...