En väninna hade en gång en Amazon. En underbar bil. Vacker klassiker. Men som med de flesta gamla bilarna har delarna på dem en tendens till att falla av eller upplösas till bilstoff. Var gång vi pratar om Amazonen tänker jag alltid på den så kallade helvetesresan till Bilprovningen, då den passande nog inte alls ville in på undersökning. Såsom en annan drar sig för att gå till tandläkaren. Detta bevisades med diverse haverier.

Likt de mytologiska figurerna Amasoner är dessa vackra, starka och för sina egna krig. Men trots styrkan kan även dessa falla isär. Alla förrädiska yttre faktorer, som länge kan bekämpas, tar till slut sin besegrande attack. Kvar blir ett trasigt skal.

Jag känner mig för stunden som en Amazon. Ännu är jag inte besegrad, men trasig. Jag vet vem jag är och vad jag går för, men de yttre faktorerna ärrar mig. Det som känns värst är att se alla omkring mig som även de är trasiga. Jag kan ta praktiska problem, de har mindre betydelse i den stora bilden. Men när det kommer till släkt och vänner, som även de är min familj är det inte längre ett litet slag i magen.

Jag är säker på att jag inte är den enda som är i kriget, men detta är något jag måste bekämpa själv.

Mot alla odds...