Snön glänser av solens varma strålar. Ett guldliknande sken reflekteras i mina fönster och med ett samtal med en väldigt god vän känner jag mig mer som mig själv igen.

Jag satte mig ner i soffan och tittade upp mot badhusets panoramafönster på tornet. Där såg jag människor gå förbi för att åka en tur i den "nya" rutschkanan. Plötsligt mindes jag min dröm i föregående natt om just denna kana, och den tid jag delade med en underbar människa, som behandlade mig så fint. När jag sedan berättat klart om drömmen frågade min väninna om badhuset och när jag berättade om stället mindes jag hur roligt man haft det som barn i just detta "Paradis". Jag kisade mot solens strålar, kände värmen i mitt ansikte och njöt för en stund.

Idag har jag lite svar på frågor som snurrat i mitt huvud. Allt är långt ifrån utrett, men den lilla känslan att komma ihåg sitt inre gör världen ett varmare ställe, trots kalla golv under mina nakna fötter.

Varje dag är ett mirakel. Det är lätt att glömma, men när man kommer ihåg det är det en överväldigande upplevelse.

Enjoy the silence, som Pezster säger. Ibland är ensamheten det bästa som kan hända.

Tips: Veronika bestämmer sig för att dö En film om liv och död