Det kan gå långt innan man börjar uppskatta det som verkligen har mening i livet. Ibland behöver man hamna i botten för att förstå det man gjorde fel när man var på toppen. Jag är tacksam för de vänner som visar stöd även när jag inte kan ge så mycket tillbaka för stunden. Jag är tacksam för de som tror på mig när jag inte gör det. De som bara genom en enkel ärlig fråga som "Hur mår du?" hjälper mig att känna mod och styrka.

Det är ingenting jag förväntar av folk, men blir väldigt glad när jag får det. Ibland räcker det med att se en bild på mig själv där jag har ritat om mig till en latinsk kåkfarare för att jag ska känna ett skratt bubbla upp.

Jag är tacksam för folk som får mig att skratta när jag har svårt att känna glädje. Men ibland måste jag påminna mig själv om detta. Pezster skrev ett inlägg om sin son ett par månader sen som verkligen skiner ljus på mörker vi sätter oss själva i. Och att någon annan i den här ibland kalla världen skriver om det är jag tacksam för.