Haha! Här är min nya grej... Dolly Parton-leendet. Ser ju för "tääski" ut, som Jenny skulle säga. Men jag måste säga att jag passar då förbannat bra i mössan jag fick av min syster. Det är dock svårt att föreställa sig hur Dolly Parton skulle se ut i mössa, men om jag skulle gissa så skulle det vara ungefär såhär. Fast med större boobs

Jag sussade sött på huvudkuddens mjuka omsorg när plötsligt telefonen ringer högt och ljudligt. Tröttsamt och ihopkurat svarade jag med en svag röst och möttes av den mest underbara väckarklockan finnes. “Good moorniing!”. Snabbt öppnade jag ögonen och dagen kunde börja. 50 minuter senare var det sedan dags för korvmackan och kaffet att väcka upp de resterande cellerna i kroppen som inte chockerats till vakenhet av telefonsamtalet. Idag är det den sista dagen av 2009, en spark in till den första dagen av mitt nya liv. Ett liv som säkerligen kommer likna det gamla men kännas totalt omkastat. Jag älskar Nyårsafton. Tänker man efter så är varje dag Nyårsafton om man väljer att göra förändringar varje dag. Men det blir lite av en rit att genomgå Nyårsaftonens traditioner. Det sätter punkt för det gångna och välkomnar det nya. Efter detta inlägg blir nästa uppgift att ta på mig kläderna, då jag sitter i långt svart linne och svartvitrandiga sockar. Idag är detta det tempo jag arbetar på, men imorrn bönder, som vi brukar säga, “…kör vi dynga!”

Nu svider julen på kinderna med sin rödvitrutiga, fluffiga, glittrande, glöggosande, frysboxkalla och stressfyllda örfil. Snart kommer ett nytt spännande år man kan misslyckas med. Ärligt talat känner jag att jag kommit långt under det senaste året. Det har varit fyllt med tårar av skratt och sorg. Men genom varje hinder lär man sig hur man överkommer dem nästa gång. Jag kan känna att jag har fått all olycka detta år men när man tänker på det har jag haft otrolig tur. Jag ville inte vara kvar på Volvo men jag kunde inte klippa av kättingarna, så när jag blev avskedad var det som ett brev på posten...försenat. (Ursäkta den dåliga vitsen) När jag efter det hade all tid i världen till att göra vad jag ville var jag fast i en situation som stagnerat och en resa till USA fick mig att klippa de banden med. När jag bokade flygbiljetterna till nästa USA-resa blev det en längre väntan mellan planen i New York, något som inte var vanligt att hitta i bokningarna och när jag kom fram fastnade jag i tullen i två timmar. Så de extra timmarna kom till nytta. Tur? Ja! Ganska. Sist av allt. Jag förbannade över att jag glömt att logga in på min Bostaden-användare (Bostadsförmedling i Umeå) och mina köpoäng gick förlorade. Det plus andra olägenheter gjorde det svårt att hitta en bostad i Umeå, så jag fick börja leta i Örnsköldsvik. För eget boende vill jag ha. Jag är fortfarande osäker på om jag vill bo i spökstaden Gud glömde, men något säger mig att detta är min möjlighet att förbättra staden för de som känner som jag. Göra något storslaget. Det är nog alldeles för högmodigt att tro att man klarar av allt själv på första försöket men man får hitta hjälp. Så med den sista luften jag har i lungorna, kvar från gånget år, andas jag skiten ur lungorna och gör en sista kraftansträngning för att sedan klappa mig själv på ryggen över hur väl jag skötte mig. Catchya on the flipside.

Det är tio år sedan vi fick de dåliga nyheterna. Varenda jul kopplas till just denna händelse, och det är svårt att uppskatta det som finns kvar här hos mig. Julen brukade vara varm och omfamnande. En tid då prislappen på klapparna var av mindre värde än tanken bakom dem. Men ändå fick jag alltid exakt det jag hade önskat mig. Jag blev påmind häromdagen om sparken jag fick ett år. Jag hade velat ha en spark så länge. När jag växte upp fanns det inte mycket pengar över till nöjen, så jag väntade mig inte att jag skulle få en. Av ett misstag skickade min bror ut mig till garaget för att hämta ett verktyg och där stod sparken. Jag minns, än idag min reaktion när jag såg den. Hon gjorde allt för oss. Hon var min bästa vän. Jag kommer inte ihåg den sista julaftonen vi firade tillsammans. Men jag vet att det var den sista gången julen hade betydelse för mig. Varje år lyssnar jag på Elvis julskiva, som jag och hon lyssnade så mycket på, och tänker på henne. Jag blundar och minns det som nu känns som en dagdröm.

Jag hoppas jag hittar tillbaka till julkänslan i framtiden. Och till er som fortfarande har kvar alla de ni älskar, spendera mer tid med dem än vad ni spenderar i pengar till julklappar.

God Jul Mamma...

Följ min blogg med bloglovin

Jag och mina gymnasietjejkompisar har haft många uttryck genom tiderna. Under vår och sommarmånaderna var ordet "rumpväder" ett ständigt återkommande tabuord. När det var fint väder kom alla snygga killar ut på stan, och vi brukade sätta oss på ett fik i centrum för att titta på deras rumpor. Därav rumpväder. Vi fick sedan en vidskeplig upplevelse med det ordet. Var gång vi uttalade det så kom molnen fram. Och de snygga rumporna stannade hemma.

Ur denna sjukliga tonårsfascination för manliga rumpor tillkom även andra termer. Hockeyrumpa, tränad men stor. Fotbollsrumpa, tränad och medelstor dock i ofas med de grova lårmusklerna. Surfarrumpa, liten och nätt men inte obefintlig. Skejtarrumpa, icke synlig för utomstående. Denna sistnämnda term var av mindre använd då vi var mer intresserad av rumpor hellre än byxhäng.

Nu, efter snart en dekad har det tillkommit en ny term. Denna term är mer en skämtbaserad tanke än en verklighetstillämpad teori. Bowlingrumpa. Jag var med några familjemedlemmar på bowlinghallen och klotade på. Av min okunskap slängde jag iväg klotet på ett särskilt sätt och har nu fått träningsvärk i min vänstra skinka. Därifrån kom tanken att om man spelar bowling som jag gör så borde man få en väldigt tränad vänsterskinka. Denna version skulle då vara den mest speciella sportrumpa, där ena sidan är stor och tränad och den andra är, i mina egna ord, "slapp-patte"skinka. Av denna orsak, och många andra, tänker jag lägga bort klotet och hålla mig till soffrumpan ett tag till. Den är inte speciellt tränad eller finformad, men den är iallafall mjuk och skön att sitta på.

God jul alla rumpor!

Vem fan är det som sitter och viftar fingret och leker pappa om alla förbud i Sverige egentligen. Jag läste ett blogginlägg på Pezster, som vanligt, där han har tagit upp frågan om att förbjuda rökning på uteserveringar. Inlägget i sig är intressant men det som är mest intressant är alla kommentarer under. Som vanligt finns det folk som aldrig någonsin varit rökare som tar upp "Vet du hur farligt det är med cigaretter?" Men för i helvete quinna/qärschlok! Har du sett cigarettpaketen? Tror du våra tummar är så plakatstora att de täcker "Rökning dödar"-väggmålningarna på paketen eller aldrig hört om cigaretters konsekvenser förr? Vi visste att det inte var bra för oss redan innan vi började. Och sedan när man är fast i det är det svårt att ta sig ur. Bara det att ni försöker få mig att sluta, får mig bara att vilja röka mer. Helst i ansikten på folk. I näsan. Jag vill naturligtvist inte få lungcancer, raspig kärringröst, gula fingrar och tänder, rynkepidemi runt munnen eller något av de negativa konsekvenserna. Men nu när jag är rotad i det så är det min drog. Jag försöker sluta, men vid första bortförklaring så börjar jag igen. "Det är så stressigt på jobbet" osv. Naturligtvist önskar jag att det vore lättare att sluta. Att jag kunde sluta vilja röka. Så tro inte att vi inte vet. Vi vet alldeles för väl.

När det kommer till förbudfrågan är min åsikt att varje människa har ett eget val. Vill du röka. Så rök. Vill du inte andas in röken, gå någon annanstans. Rökfri krog är helt rätt, även om det var trevligare när man slapp gå ut i regn och kyla. Står jag ute och röker, så ser jag naturligtvist till att inte störa folk, ur respekt. Men heller tänker jag inte svettas som en galning av röksuget för att de som stör sig kräver att man släcker, trots att det står upp och nedvända krukor på borden. Om de tänker fixa ny lag för uteservering också, så får de åtminstone fan se till att fixa en rökruta eller något. Jag tror inte de skulle vilja träffa mig som allrast röksugen. Som man säger "Luften är fri". Ingen äger den, men alla äger den.

Jakten på rökarna - Pezster

Jag har hittat en underbar blogg. Jag har ingen aning om hur jag kan ha missat den, den är visst populär nanting. Men jag har aldrig någon koll om vad andra tycker då jag är så upptagen med vad jag själv tycker. Det kan ha med att göra att det finns så många idioter på nätet som bloggar att man inte orkar läsa sig fram till en bra bloggare. Samtidigt sitter jag här och kastar sten i glashuset då jag inte kan påstå att jag själv har speciellt många läsvärda inlägg. Men det skiter jag i. Men nu har jag hittat en som skriver som jag skulle vilja göra. Och det är helt underbart att se att det finns hopp i detta kalla land.

Sedan jag kom hem ifrån USA har jag märkt markant skillnad på mitt eget beteende, och en diskussion med en främling på en tatueringstudio fick mig att inse att än hur mycket vi sitter här och prata ned USA för vilken än orsak vi må ha, så tror jag att varje tråkig svensk borde ta sig över vattenpölen och få sig en riktig omruskare. Om du får ögonkontakt med en Texan så hälsar han/hon. I affärerna är det inte ovanligt att du blir kallad sir eller ma'm. Och har man problem med något så uttalar man det. Här i Sverige ska man helst inte ens titta på varandra, tala med varandra, eller bry sig om varandra. Har man problem så undviker man frågan och snackar skit om det när personen i fråga inte är närvarande. Jag var själv väldigt anonym tills jag såg ett annat liv i Texas. Värst av allt är att här i Sverige är det väldigt fritt att ha åsikter, men nåde dig ifall det skulle vara kritik.

Jag var faktiskt in på en annan blogg där en diskussion om Idol-Erik var i rullning. Jag tog min chans och yttrade exakt vad jag tycker om hans sång, vilket självklart var av kritisk anda, men lämnade även lite andningsrum för läsarna att låtas ha deras egna åsikter. Vilket jag tycker är rättvist. Men det händer något när folk tar åt sig, som vi svenskar är så duktiga på, och får chansen att hålla den anonyma internetmasken för ansiktet. Allt vi travar upp från det verkliga livet verkar forsa ut över nätet. Alla underträngda känslor svallar ut över bloggsamhället. Åter igen kastar jag kanske lite sten, då jag oftast håller mina åsikter inombords "irl" då ingen verkar uppskatta min ärlighet.

Titta på vilken tidning som helst. Lokalt har det varit mycket skriverier om Volvo, där jag tidigare arbetade. Var gång något tagits upp om personalvård så kan du ge dig fan på att någon har kommenterat med att arbetarna på Volvo har så bra lön att de inte ska klaga. (Det vill säga att om du har bra lön så spelar det ingen roll hur låg trivselnivån är på jobbet. Klaga får man fan inte.) Så kanske handlar det mest om avundsjuka och brist på självförtroende när man känner behovet att klaga. Eller så är vi svenskar dömda till att för all evighet klaga på allt. Jag vet att jag är expert inom området, även om jag försöker förändra det.

Hur som helst har jag hittat en människa som inte räds åt att ha åsikter, och har en underbar, väldigt uppskattad, humor. Som honom gillar även jag att testa folks reaktioner. Det är inte alltid man är seriös med sitt personförakt. Men oftast. Som tur är vet jag att väldigt få läser min blogg så jag oroar mig inte för att få några negativa kommentarer heller. Men om någon känner behovet, så var så god.

Titta upp Pezster. (Länk finns på sidotabellen och som rubrik till detta inlägg)

ps. Ha ett öga för ironi och sarkasm när du läser mina inlägg. Och ursäkta språket.

Jag har placerat min blogg i Umeå på bloggkartan.se!

Den är riktig! Du som blivit dumpad, eller bara är sjukligt nyfiken vet lika väl som jag att i denna Google-ålder så är det piece of cake att hitta information om "förövaren", eller, vad jag skulle kalla i detta fall: offret. Vad han/hon gör. VEM han/hon gör. Till och med hur, om man har otur i turen. Låtsas inte om att du inte letat! Jag vet att speciellt vi tjejer knappast kan låta bli att titta upp våra önskade pojkvänner, nya pojkvänner, förändrade pojkvänner och gamla pojkvänner. Allt för att vi vill "rädda oss själva". Men ju mer man vet desto större risk är det att man mår dåligt, för något man inte ens har en förklaring för. Så varför inte bara låta bli? Hur skulle man kunna förvänta att de man googlar upp ska lita på en, när man inte kan ge dem tillit nog att låta de ha ett privatliv. Jag kan själv ibland inte låta bli att titta upp saker. Så mycket som jag skäms över det, så är det även sant. Men då är man ju som titlat neurotisk också. Nu har det även förändras i sekretessreglerna på Facebook, så mer av dig själv kommer ut till omvärlden om du inte ställer in inställningarna korrekt. Kanske är man lite av en exhibitionist som inte bryr sig. Men man borde bry sig. Kanske borde man till och med stänga av sina MySpace och Facebook-sidor. Men som med allt annat, till exempel rökning, hittar man alltid en bortförklaring för att stanna kvar.

Bara det att ordet googla har kommit till är ett tecken på att informationsåldern blivit aningens överdriven. På tal om sökmotorer så börjar jag bli galen på dem! Förr kunde du söka på något vagt och få fram det du ville på första sidan. Men nu har det blivit lite av ett USA-fenomen med internet. ALLT finns på nätet. Så mycket att du inte hittar det du söker. Det står för många jävla träd i vägen för skogen! Och jag orkar inte hugga ner varenda en. Men trots allt detta lyckas man ändå alltid hitta allting om civilpersoner. Den skogen är visst hur synlig som helst.

Kanske är Facebook egentligen skapad av CIA?! Eller terrorister?! Hur som helst borde sidan bli nedlagd så vi alla kunde ta oss ur beroendet och leva ett riktigt liv. Du vet. Det där som är utanför dörren.

Spark i häcken på dig!

Wendela - Facebooksvartsjuka

Jag brukar följa Project Runway, lite sporadiskt. Jag får alltid idéer om vad jag skulle vilja kunna knåpa ihop åt mig själv, men har inga förkunskaper om hur. Det fanns en kvinna vid namn Stella som var extraordinär på läderarbete. Hon hade i överblick ganska intressant stil som designer. Nu har jag fått för mig att jag vill hitta en utbildning inom läderarbete. Det skulle också vara häftigt att kunna knåpa ihop bilinredning. Så var hittar man en sådan utbildning i Norrland? För helst av allt vill jag stanna här uppe. Också har jag fått för mig att lära mig metallarbete. I det området har jag hittat en ettårig utbildning på Hampnäs folkhögskola inom smide. Men då bör jag flytta tillbaka till lilla Ö-vik. Att bo på internatet kommer inte på fråga. Då kan jag lika gärna börja fläta repet, och knyta snaran redan nu. Hur skräddarsyr man en utbildning som är kort, billig och nära till Umeå? Den som löser denna gåta ska få ligga högst upp på min "Att återgälda"-lista. Hur lockande det nu skulle kunna vara.

Bara en tanke...

Uppenbarligen hittar man inte pengar mirakelöst på gatan. Än mindre i plånboken. Läget förändras inte heller om du har pengar eller inte. Självklart krävs det att man har några kronor på kontot för att kunna köpa mat att trycka in i käften, men mina tankar förändras inte med pengar. Jag har fortfarande samma inställning på livet, mänskligheten och framtiden oavsett om jag har tjugotusen eller tjugo kronor på bankkontot. Men ändå stressar det mig. Jag måste låna pengar till vad som för tillfället anses som lyxvaror för mig. Såsom varma kläder och skor. När bankkontot är tomt, och man vet att inga pengar kommer att fylla ut det på längre än en månad så är komfort som sådan lyx. Man får vara glad att man har tak över huvudet och kudden under. En hänvisning till en tidigare konversation idag är "Om man bor på gatan och inte har någonting kvar så kan man iallafall bara få det bättre, så jag kanske ska satsa på det"

Har ännu inte hittat någon lägenhet som vill ha mig som hyresgäst, och det fyndet kommer heller inte att komma den närmsta tiden. Men då jag inte har någon som helst trygghet just nu, så kanske det är lika bra att man väntar tills man vet vad man har att arbeta med. Jag väntar på att en magisk fe ska dyka upp och ge mig det jag känner att jag behöver. Till exempel en uppenbar talang samt intresse för en karriär. Vilken som helst! Jag tar det jag får. Jag vill inte falla tillbaka till Volvohelvetet. Jag har ju precis fått tillbaka min själ! (Tack djävulen, I owe you one)

Näe, man kanske ska lämna allt till stjärnorna, klia sig i röven och se ett avsnitt Grey's Anatomy istället.

Puss och slem

Idag fick jag ett storslaget besök av mitt alter ego, betitlade Neurotiska Hanna. Allt på grund av ett mail. Detta har gnagt hela dagen. Magen har vridit, huvud snurrat, gråten suttit i halsen och trycket över bröstkorgen. Mina tankar förvreds av min övernaturliga förmåga att överanalysera, som många av oss tjejer är så skickliga på. Jag tror att jag står på prispallen när det gäller detta, varav namnet till bloggen kommer ifrån. Jag får ett samtal och plötsligt vänder hela världsbilden där leran nu plötsligt blommar upp till en frodig trädgård. Hela dagen har jag gått och förmodat. Jag har inte kunnat bete mig runt mina bröder och far. Jag har varit otrevlig och förkastande, mot de som står mig närmast. All inre smärta skapades ur mitt narkotikaliknande preparat vid namn Kontroll. Mitt överdrivna kontrollbehov har gett mig otaliga inre skador. Magkatarr, hjärtklappningar, yrsel, lidande, stötvis gråt, fejkade leenden m.fl. Så alla ni som har chansen att ge upp ert kontrollbehov innan ni är beroende som jag, sluta genast! Och stay in school.

Jag fick leka datadoktor igår. Min stackars laptop fick Trojaninfluensan, bland alla andra medföljande sjukdomar, men jag lyckades hela honom. Vem fan sitter och gör datavirus?! Av vilken orsak vill man göra det? Är det nördar som vill deklarera för sina nördvänner att de just gjort ett virus stort nog att haverera hela IT-världen, men de lyckas aldrig så de fortsätter med sina e-mailvirus. Hur skulle det hjälpa dem ifall de tar sig in i min dator? Jag har ingenting av värde att hitta. Förutom idolbilder av mig själv då.

Idag har jag varit och tittat på fiskar med Eva. Jag hittade en stackars liten ensam piraya jag vill ha. Undra var de andra pirayorna tagit vägen, hmm.. coincidence, I think not! Sedan åkte vi till hennes stall och frös. Jag måste verkligen ha bättre kläder. Så jag tänkte att någon av er skulle vilja köpa bifogade Keith Richards-tavlan. Det behöver inte bli så dyrt... några tusen räcker ;)

KÖP KÖP KÖP!

Puss.

Nähä! Då blev det ingen lägenhet för mig då. :( Jag hade hittat en lägenhet med bra läge, bra storlek och någorlunda billig hyra som jag stod på första tjing på. Men av någon anledning var jag inte god nog för den. Någon annan jäful flyttade in i lägenheten idag och här sitter jag med aluminiumfolie utspritt på bordet bredvid en ihopknycklad hög av kycklingrulle med för svaga glasögon vilandes på nästippen och för kalla skor och jacka i min brors hall. Självklart slängde jag bort massvis med kläder för att kunna köpa nytt när jag kommit hem ifrån Texas. Men då visste jag inte vilken slags ekonomisk sits jag skulle sitta i när jag kommit hem. Även fast jag ringde och försäkrade mig om att det inte skulle komma några problem. Imorrn måste jag gå och tigga försörjningsstöd då det dröjer fyra veckor innan några pengar kommer från försäkringskassan. Fy fan vilket fornt Ryssland det känns. Fattas bara en vodkaflaska på bordet med en medföljande potatis. Kylan har vi redan börjat få, och halkan på vägen hem påminde mina kämpande fotsteg att vi är på väg in i kyligare väder. Jag tittade på en kappa på Gina Tricot häromdagen. Den var på rea och en knapp saknades så jag hade säkert kunnat få den ännu billigare än 300 kr som det stod på realappen, ändå hade jag inte råd med den. När jag tog bussen hem idag ringde jag och dubbelcheckade mitt konto och summan var betydligt mindre än väntat. Då minns jag plötsligt att jag glömt stänga av överföringen till mitt pensionskonto. Åväl. Jag kanske får snylta på alla andra i en månad men jag får iallafall lite mer pengar när jag är gammal, om jag nu inte dött av antingen svält eller lungcancer innan dess.

Men näe. Jag är INTE bitter. Han vill ha mig. Jag har mina vänner och familjemedlemmar. Jag är fortfarande frisk. Jag är lite mindre lönnfet än förut, och snart börjar ett nytt år. Jag har allt att vara glad över. MEN om nån vill skicka ett anonymt bidrag så hindrar jag er inte. Presentkort på kläder funkar också. Till och med en vodkaflaska skulle sitta fint. Det är ju trots allt snart jul ;-D

Puss och kram era galna jäflar.

ÅHHHH!!! Varför kan jag inte komma på något jävla skit jag är arg över?! Det är så otroligt mycket lättare att skriva av sig när eller om man har något man vill skriva av sig om. Hur skulle jag någonsin kunna arbeta som journalist om jag får skrivkramp varje gång jag inte är förbannad? (Om jag nu skulle bli intresserad av den inriktningen) Kan någon idiot ringa upp mig och totaltappa respekten hos mig? Måste man vara så jävla positiv, nu för tiden?! Vad fan hände med stora starka Hanna som hatade alla dessa parasiter på jordens yta och alltid hade något att säga om det? Hon var då bra mycket roligare än denna "Det löser sig"-Hanna som ploppar upp som en av mina efterhängsna finnar. Nu tappade jag bort mitt spår jag nosat upp också. Det är då jävlart fan att man inte kan få vara arg när man vill det. Näe! Nu ska jag gå och sparka bort brevlådan.


Ps. Detta var ett totalt ironiskt inlägg för er parasiter som inte förstod det.

Jag var på arbetsförmedlingen och gick därifrån med oväntad motivation till att göra något storslaget av mitt liv. Jag kom hem, satte mig på soffhörnan och startade tankeverksamheten. Det enda sättet att nå dit man vill är att göra något åt där man är. Jag tänker inte ge upp förrän jag kommit fram. Några textmeddelanden kom in på vägen hem, sänt ifrån mannen jag givit mitt hjärta till. Allt verkade under kontroll.

Några timmar gick och kvar satt jag på soffhörnan. Tallriken som middagen tidigare legat på väntar fortfarande snällt på bordet för rengöring. Jag gick in till badrummet och något triggades inom mig, en plötslig sorg kramade om mitt hjärta tills tårarna strömmade på min kind. Blicken fångade reflektionen i spegeln, och sorgen förstärktes. I ögonen, som tittade tillbaka, vilade en uppgivenhet jag aldrig skådat förr. Väl tillbaka på soffan snurrade världen omkring mig. Ett tryck ligger nu åter igen över bröstkorgen. Saknad och förälskelse, som en gång gjort mig yr av glädje, gör mig nu yr av sorg.

Jag håller fast i hoppet som ännu inte övergivit mig. Motivation föds ur viljan att förändras. Så länge jag håller fast vid det, kan sorgen kanske avta.

Ett mirakel har skett! Rullgardinerna har krullat upp sig och solen har klivit in i rummet. Fan det finns ju saker i det här rummet! Saker jag hade glömt bort att jag hade! Nämen oj titta där ligger det stolthet och skräpar på golvet, och i fotändan av sängen har jag sparkat ner värdighet. I en hög innanför sovrumsdörren ligger det självsäkerhet. Bäst man städar till här så man har allt på plats igen.

Efter en tid av kaotiska tillfällen och mentala blockeringar förstår jag nu att jag måste acceptera och bearbeta det som så länge hållt mig tillbaka ifrån livet. Det finns så lite jag kan kontrollera, så att bli upprörd över varje detalj jag inte kan kontrollera är bara slöseri med tid. Samt att alla dessa upprörda känslor i sig kontrollerar alla andra känslor tills att de inte längre är logiska eller legitima. Sedan har vi perspektiv som behövs renoveras. Jag har länge skyllt mina negativa synvinklar på saker som hänt mig, men jag måste förstå att jag inte är ensam om problem. Jag har länge varit avundsjuk på människor som ser ut att ha det så lätt, men sanningen är att de har ett annat perspektiv på motgångar och klarar av dem lättare. Men visst blir man lite grinig när vissa människor verkar få saker utdelat på silverfat, när andra får kämpa betydligt mer för ett jobb, ett boende eller sociala förbund. Men det borde göra mig starkare och inte svagare, då det betyder att när jag väl får utdelning så är det för hårt arbete, vilket gör det hela mycket mer värt. Allt handlar om perspektiv och kontroll över hjärnans mekanism. Det har tagit 25 år innan jag börjat lära känna mig själv. Det viktigaste för mig är att acceptera att jag inte har sån stor innebörd för andra som jag har för mig själv. Så fort man kan förstå sig själv, så kan man göra sitt liv till exakt det man vill, med styrkan av självsäkerhet som bränsle. Med motgångar kommer visdom. Visdom ger förståelse. Förståelse leder till inre ro. Jag tar var dag, varje beslut med stort inflytande på mig själv och rättvisa i min omkrets.

Nu har jag kommit hit! Efter ha utstatt ett sant helvete i over 20 timmar fran att jag startade i Umea till att jag kom fram till Dallas Fort Worth flygplats fick jag antligen krama om min stora karlek. I New York lyckades jag bli tagen till sidan vid customs och svara pa tusentals med fragor om mitt liv. De tittade igenom allt. Till och med kvitton blev ifragasatt. Jag var minst sagt forbannad. USA kan kanna sig nojda, de har ett extraordinart sakerhetssystem. Efter tva timmar av vantande och svarande pa dumma fragor sa fick jag ga vidare och ta nasta flyg. Som tur var hade jag over fyra timmar emellan flygen sa jag hann med. Da var det ytterligare fyra timmar innan jag kom fram. Jag tittade ner over Dallas nar vi var pa vag att landa och det ser fanimej storre ut an New York. Utspridningen av staden ar bra mycket storre an New York. Konstigt det dar. Nar jag hade landat kandes minutrarna fran gaten till terminalen som dagar. Jag snurrade runt ett tag for att hitta vilket band min vaska skulle komma pa, fragade en kille dar och borjade ga dit. Dar kommer Ty upp fran ingenstans och all stress jag upplevt fran att jag kom hem forsta gangen till att jag kom tillbaka forsvann nar hans ogon motte mina. Vi kom till huset vid 1 i natt, 8 pa morgonen svensk tid. Da var man minst sagt trott. Klev upp nio imorse och har inte gjort nat sen dess. Bara atit min favoritfrukost. BAGELS!! mmmm. Och kaffe. Kaffet var val inte hojdarbra men det duger i brist pa annat. Ska forsoka fa tag pa lite pa Starbucks nu. Nu ska vi ivag.

Nu skrider det närmre som julkörsnördarna skulle sjunga. (Kan inte direkt kalla dem nördar då jag själv varit med i kör, men låt oss ändå för den dramatiska effekten.) Om mindre än en timme så är det exakt 4 dagar kvar tills jag står på Dallas Fort Worth-flygplatsen och omfamnar mitt hjärtas ägare. Jag har inte tidigare viljat uttala mig speciellt mycket om just denna nyfunna kärlek då det kändes som att det skulle vara respektlös. Men nu har jag hållit tyst för länge. Denna underbara man som stått mig så nära i flera år har helt och hållet slagit omkull mig. Sådär som ses i filmer men aldrig förväntas ska hända i det verkliga livet. Folk kanske inte förstår varför jag tillåter mig själv att hasta mig fram, men de har heller inte upplevt det jag gjort. När han försvann i ett halvår, av resonabla skäl, kände jag mig ofullkomlig och vilsen. Detta var innan jag insåg själv vilka slags känslor jag hade för honom. Han stod där bredvid mig och fick mig att ta upp huvudet ur sanden, borsta av mig och arbeta vidare när jag var nere som värst. Sådana historier som ingen annan vet utom honom. Sådana jag inte kunnat få mod till att berätta för omvärlden.

När jag åkte till Texas för att hälsa på denna vän som räddat mig så många gånger, väntade jag mig en otroligt rolig tid tillsammans med sjuka upptåg och filosofiska diskussioner. Det jag inte väntade mig var att totalt falla, knäsvagt, inför hans fötter. Jag minns ännu var jag befann mig då jag fick uppenbarelsen. Med blicken ut genom fönstret, skrattandes över en fånig diskussion fick jag en översköljande känsla av lycka. Ren lycka. Jag har letat efter den känslan sen väldigt ung ålder. Resten av historien är min privata kännedom, som en del av mina vänner fått ta del av.

Nu är det snart fyra dagar kvar tills jag äntligen står där. Efter tre månaders städning av mitt "fastlandsliv". Det har varit den mest otroliga tiden. Mycket kärlek till familj och vänner, kärlek på distans men också mycket arbete och gråt. Otroligt mycket arbete. Mest psykiskt då. Ett tag trodde jag inte att jag skulle ta mig igenom tiden, men med ett bra stöd bakom mig har jag gjort ett utomordentligt jobb om jag får säga det själv. Jenny, Tess, Mia, Tracy, Sara, Johanna, Bella, Marie, Annelie, Elin, Johan, Hanna, Andreas, Magnus, Teresia, Pappa, Maud, Anna... dessa är de som visat enormt stöd för mig i sommar. När man står på den plats jag gör just nu ser man med helt andra ögon. När jag vet vad som, till stor förmodan, kommer att ske i framtiden. Jag blir så rörd av allt stöd jag får. Sedan finns det så ofantligt många fler som också är värda att bli nämnda, bara för att de är dem de är, men listan skulle bli väldigt lång.

Jag kommer hem om tre månader. Vem vet vad planen lyder då. Även fast jag inte pratar med många av er speciellt ofta så kommer jag att sakna att ha tillgången till att kunna göra det. Ni som vet hur jobbigt jag har haft det tills nu ska få vetskapen här och nu att jag äntligen är lycklig i livet. Både för kärleken, men också för det han har hjälpt mig att återuppbygga inom mig själv. Hatet har försvunnit och blivit ersatt med förundran. Glöm inte bort att uppskatta de små sakerna, en dag är de utom synhåll.

Puss.

Nu är det nio dagar kvar till resan. Med denna kyla kan det bli skönt att få komma till det uttorkade landet. Förhoppningsvist hinner jag uppleva lite värme innan temperaturerna sjunker. Man vet aldrig med vädret. Just nu är jag lugn men tidigare idag upplevde jag alla sorters oro. Ibland känns det som att det man aldrig förväntar sig ska hända händer och vice versa. Jag har redan upptäckt error i min planering. Istället för att flyga direkt hem efter flyget ifrån USA kommer jag behöva stanna på Arlanda i nio timmar. Så går det när man inte är tillräckligt uppmärksam första gången man bokar. Typiskt. Men 350 kr istället för 2600 kr som förra gången jag gjorde ett misstag är bra mycket mer överkomligt. Nu är jag bara orolig över att jag ska hinna med flyget till Newark. Och om de låter mig komma in i landet eller om jag måste ta min kratriga rumpa tillbaka till Sverige igen med surt förvärvda pengar. Sedan finns det ju alltid möjligheten att allt jag väntar mig ska hända de tre månadarna jag är borta kommer att upplösa sig likt en treotablett. Jag är orons gudinna. Finns den inte så skapar jag den. Det tär på magväggarna men går jag inte igenom denna process så skulle ingenting upptäckas i tid. Hur som helst har jag foten halvvägs innanför ett stort äventyr. Jag är otroligt lycklig över att ha möjligheten i överhuvudtaget, det är inte många som har det. När jag tittar tillbaka på mitt liv, hur det var och hur jag önskade att det vore, kan jag inte göra något annat än känna mig besvarad på mina böner. Så vem det än är som tar hand om oss, så har han/hon/de gjort sitt jobb. Jag vågar knappt hoppas på att det är så bra som det känns, av rädsla att det kan tas ifrån mig. Jag lever för dagen. Var dag är unik och vem vet vad morgondagen innehåller. Jag är bara glad att jag är ett steg närmare den, och tackar för varje stund jag lever. Om inte det är en radikal förändring i mitt liv så vet jag inte vad som skulle vara.

Tack för idag.

Från att vi börjar få egna åsikter och perspektiv på livet mjölkas vi svaret på den frågan. Vi alla förväntas att göra bra ifrån oss, producera goda betyg i både skola och i det sociala livet. Det är inte helt olikt ifrån det vi kallar plågeri. Tvånget att prestera från att vi föds till dess vi fastställt våra liv. Vad vi gör med våra vardagar. Likt i det gamla Kina där unga flickor hårddrillas till att bli världsomfattande guldmedaljörer inom gymnastik, likaså manipuleras vi till att överambitiöst skulptera våra liv till det våra föräldrar och statliga karaktärer förväntar. Vi kan lura oss själva till att tro att det inte längre förekommer. Såsom vi lurar oss själva att agning har avtagit med total omfattning sedan lagen sattes i bruk. När vi egentligen vet sanningen men är för upptagen för att bry oss. Jag har stressat i min vuxna ålder över vilken riktning jag ska ta i mitt liv. Jag har analyserat i molekyler vilket yrke jag helst skulle spendera både tid och pengar på för att förverkliga. Det enda svaret jag kommer till på den titulerade frågan är "Inget." Det som nu är så självklart för mig har varit en rädsla i tidigare skede. Jag vill inte vara en högt uppsatt chef på något kooperativt företag. Jag vill inte rapportera om vilken svensk folkmunskändis som har dumdristigt och berusat satt sig bakom ratten förra lördagen. Inte heller vill jag spendera mina dagar med att destruktivt fördärva mig själv med tomma timmar av lastbilsbygg för några kronor jag kan spendera på intetsägande material. Jag trivs på marknivån. Hellre sitter jag med ett lågavlönat småföretag i händerna än skänker bort all min kraft till någon som inte uppskattar energin. Det kan vara något så "obetydligt" som att odla potatis eller städa trappor. Även om jag inte får den direkta uppskattningen så finns den där. En verklig hjälp till någon som inte har möjlighet eller vad orsaken skulle kunna vara. DET vill jag bli när jag blir stor. Någon som förbättrar livet för någon annan. Jag önskade att fler kunde se den verkliga frågan som ingen ställer. "VEM vill du bli när du blir stor?"

Snacka om att hjärnan är schizofren. Man vet vad man måste göra och vad man vill göra men ändå så säger någonting inom en att man inte alls gör det. Det är nästan så att man kan föreställa sig två avdankade a-lagare puckla på varandra över den sista ölen, till liknelse på hur min hjärna funkar. Där ölen föreställer ett beslut. Vafan sluta jävla bråka och dela på ölen ffs. Tänk så mycket tid man spenderar på att grubbla. All den tiden hade man kunnat gett till att få fram en slutlig produkt, så man hade haft mer tid över sen till att bara njuta av den ljumma blaskiga ölen, som ändå är det bästa som finns i jämförelse till intet. Inte heller kan man släppa det förflutna. Man kan käfta med sig själv om hur man skulle vilja att det var. Att man har blivit förändrad av någon orsak och vill tillbaka till det som var innan. Men istället för att bara fokusera på att bygga upp sitt verkliga jag så ältar man i det som var, eller inte var. Man skulle vilja bitchslappa den där jäveln som sitter i skallen och kärringsnyftar om det förgångna. Jag vet ju själv vilken slags människa jag är, men jag tillåter mig själv att krympa ihop till en pygmé istället för att minnas alla oöverkomligheter man ändå lyckats mirakelöst komma över.

Jag trodde att det var jag som var felet i livet. Att jag var tvungen att förändras för att vara adekvat för omvärlden. Men just alla de förändringarna jag gjorde utbytte alla de kvalitéer jag gillade med mig själv. Men för att komma tillbaka till den jag var behöver jag vara hänsynslös och principiell. Så jag ber om ursäkt redan nu till den som kan tänkas komma i kläm. Antagligen märker ingen annan än jag själv någon skillnad.

Ooo. Just ja. Jag tänkte skaffa ett nickname som jag ska använda när jag hälsar på folk. Hittills är förslagen Sippan eller Laser. Jag funderade också på Morakniv men det hade brorsan redan tjingat. Jag ska prova på det och se om fler kommer ihåg mitt namn, eller om det är mitt ansikte som är den delen som folk glömmer. Då vetifan vad jag ska göra för att göra trademark. Kanske tatuera in något provocerande i pannan. Några idéer?

Det kanske är lätt att tro att allt som händer för mig nu är en enkel lösning, men det kan inte vara mer fel. Det beslut jag har tagit försvårar allt för mig. Jag tror inte att han förstår det. Just nu sitter jag mitt emellan mitt förflutna och min framtid. Jag är ledsen över det som skett och nervös över det som kommer ske. Jag har ingen aning om vad framtiden har att bringa. Alla orostankar finns där. Kanske kommer jag aldrig få det där jag väntat på, och tror mig har funnit. Kanske är det ett ytterligare hinder på vägen fram. Jag tror att jag förhandlar med mig själv för att framtiden är så riskfull och oviss. Jag säger till mig själv att jag hade kunnat stanna. Jag hade kunnat överleva utan den där lilla procenten som bröt upp förhållandet, men jag vet att det inte rätt. Jag vet vad jag vill ha. Jag är rädd för ovissheten. Hur skulle mitt liv se ut om jag gör denna resa? Kommer jag att sakna och sörja allt som varit så självklart för mig. Naturligtvist. Men skulle det förstöra resten av helhetsbilden? Kan jag leva med det? Hur skulle det se ut? Ju längre bort jag känner att jag är desto fler frågor uppstår. Veckorna som gått har varit som år. Allt kändes så självklart då, men min analytiska sida förvränger allt som mitt hjärta säger till mig. Alla säger att jag ska följa mitt hjärta, men skulle jag göra det så skulle alla möjliga dumma idéer ha kommit till verksamhet. Lite logik måste man väva in. Jag tror att jag har vävt in allt för mycket logik. Det är inte frågan om partnerskap längre. Jag vet att den är intakt. Det är den fysiska positionen som förstör. Varför är världen så stor? Varför kan man inte få allt? Vänner, kärlek och lycka. Varför måste man välja? Alla de jag håller kär befinner sig fysiskt långt ifrån mig var jag än är.

Han säger att han förstår för att jag har förklarat så bra. Det är därför det inte är jobbigt att träffas igen. Men det förklarar ingenting. Bara för att man förstår och går vidare så betyder det väl inte att man måste förkasta alla känslor man haft för någon. När han säger så, så känns det som att det aldrig funnits några. Så vem har sårat vem mest? Han som säger att det inte finns någon anledning till att visa empati och minnas tillhörighet eller hon som säger att det inte var den verkliga kärleken. Han som gör sig besväret att förändras efter två år som hon väntat på det eller hon som bröt ett löfte om att stanna för alltid? Men det är bara jag som ser det så. Jag tror inte att han förstår att jag är sårad jag med.

Jag vet inte varför det stör mig. Jag kan inte direkt säga att jag har något att säga till om. Jag antog bara att det inte skulle vara lika lätt som det verkar vara. Jag har egentligen ingen aning om något, bara spekulationer. Det är det som förvränger allt. Jag väntade länge på förändring som aldrig kom. Nu ser jag mycket klarare att det som kommit till ytan nu var sanning hela tiden. Men nu när jag inte är i bilden längre verkar det vara väldigt simpelt att göra alla de där sakerna jag väntat på så länge. Inte för att det har någon betydelse längre, men jag känner mig plötsligt mindre värt i förvandlarens ögon. Jag står öga mot öga med känslor kvar, även om de inte är för framtida bruk och det jag får tillbaka är blicken av total förmörkelse. Ingenting har uppenbarligen någonsin hänt. Vi har aldrig haft något. Hade vi haft det så hade betydelsen för vårt förflutna speglats i de där ögonen. Kanske är det en charad, en mask över den underliggande pyrande röken. Eller kanske var helheten alltid en charad. Kanske var mina rädslor hela tiden befogade. Om du läser, missförstå mig inte. Jag är otroligt glad att du mår bra. Jag är bara förvirrad över hur kall du plötsligt blivit.

Detta är vändpunkten i mitt liv. Jag har kört i cirklar framtills nu. När man har varit på varje rastplats efter vägen vill man till slut hitta fram och nu när jag vet var jag ska börja mitt sökande så vill jag inte skjuta upp resan. Men jag vet också att innan jag kan ta mig dit har jag en hel del mellanlandningar. Idag börjar den första mellanlandningen. Det svåra är att få mina nära att förstå att jag är less på att fly. Att jag för första gången känner att jag har vädrat ett spår och kan inte låta det passera mig förbi. Hur får man folk att förstå att det inte är en flyktig idé när det uppenbarat sig för mig så hastigt. Att det är mer än en konstlad dröm som får mig att göra irrationella aktioner. Jag har bara ett liv, vad jag vet, på denna jord och jag vill se till att jag lever det efter min egen uppfattning av verklig lycka. Inte efter vad andra anser lycka är. Jag är inte lycklig här. Jag har mina vänner och familjemedlemmar att bry mig om men jag måste få bry mig om mig själv också. Jag har hittat en plats som kan få mig att växa som människa och lära mig att älska mig själv. Det är där jag bör vara. Oavsett vilka offringar det än innebär. Och skulle det inte te sig som önskat så får jag hitta någon annan plats. Jag är ännu ung. Jag vill inte vakna upp en morgon och undra vad jag gjort med mitt liv. Det är dags att börja köra nu, innan det är för mörkt.

Jag har försökt förklara orsakerna till denna radikala omkullkastning. Det sista jag ville göra var att såra honom. Men i detta läget är det ett ofrånkomligt fakta. Jag vaknade i morse av att hans telefon ringde. Han svarade och förklarade kallt allt som hänt. Jag hörde allt. Jag lyssnar på vilka ord han väljer att använda, hur de speglas som empatisökande i mina öron. Han säger att allt han vill är för mig att vara lycklig, men egentligen vill han bara att han själv är lycklig med de ord han väljer att använda. De som säger att han blivit oförklarligt bortkastad och nedtrampad av en hemsk medusaliknande dödsbringande tjej. Han förstår inte hur ont det gör i mig också. Jag vill egentligen ingenting av detta men mitt hjärta ljuger inte. Jag kan inte ljuga för mig själv. Jag kan inte hindra honom från att prata med folk men jag tycker det är jobbigt när han gör det så kallt med vem som helst som ringer på telefonen. Som om att han inte bryr sig alls om att alla vet om precis allt som hänt mellan oss. Det har tagit så mycket energi nu att gå igenom det här och nu suger han ut det sista ur mig. Jag vet inte hur jag ska orka med allt det här. Jag vet inte varför jag skriver detta här. Kanske för att jag vill att folk ska höra min sida av historian också.

En viktig sak man måste tänka på när man hanterar livet är att i slutändan så har man bara sig själv. Än hur mycket kärlek och familj man har på sidan om sig i slutet av livet så dör man ändå alltid ensam. Därför är det viktigt att man tillåter sig själv att vara lite egoistisk och analysera sig själv. Att man skulle vilja vara bättre på matte, instrument eller sport är ytliga förändringar. Man måste titta djupare än så och försöka acceptera det som är oföränderligt, och arbeta med det som är väsentligt. Det är så otroligt svårt att ändra på sig själv om man inte går den hårda vägen. Det går men det tar tid. Jag är otroligt dålig på att ta itu med världsliga saker men när det kommer till mig själv vet jag att det inte finns några genvägar till lycka. Jag har arbetat hårt för att växa till den jag i slutändan kommer vara nöjd med och jag måste fortsätta kriga. Gör jag inte det kommer jag dö inombords och all arbete har varit i onödan. Sitter man och väntar på att lyckan ska magiskt bygga upp sig själv så lurar man sig själv. Och här kommer klichéerna. Ingenting kommer gratis. Det bästa i livet är värt att kriga för. Jag hatar mig själv för att yttra sådana uttjatade ord men det finns inget sätt att gå runt det. Detta är min slutliga summa av ekvationen. Jag vill veta att när jag är 70 år ska jag kunna titta tillbaka på mitt liv och vara nöjd med det jag presterat. För i slutändan har jag bara mig själv.

"If you don't live for something, you'll die for nothing" - Jamey Jasta , Hatebreed.

Tess is coming to town! Det är Nordic Rock i helgen. Whitesnake, H.E.A.T, Corroded och fler ska spela. Så nu sitter min lilla djävulsgumma på bussen, på väg upp hit till Umeå. Fy fan va roligt. Man inser ganska fort man inte har något att göra vilka man saknar. Nu bor vi ganska nära varandra, så på senare tid har vi setts ganska ofta. Men jag har kompisar mycket längre bort jag nästan aldrig träffar. Och på sätt och vis är det väl bra, då det stärker en vänskap ännu mer. Man uppskattar en människa mer med avståndet. Inte för att de inte är värda uppskattan på nära håll, men det blir mer påtagligt när man inte ses. Men självklart hade jag önskat att alla bodde här i min stad. Man har en liten fantasi att livet skulle vara som en TV-serie. Som VÄNNER när alla bor i samma byggnad och fikar tillsammans på stamhaket. Eller som Sex and the city där alla har sina karriärer och träffas varje helg för drinkar och är faaabulous. Men livet funkar inte så. Inte för oss vanliga människor. Men ändå så sitter man där under reklamen och funderar vad man kan göra för att få det att hända.

Jag minns när jag var lite yngre hur jag trodde att livet skulle bli som någon sådan show. Att man skulle ha ett jobb som man trivs med, en häftig lägenhet på ovansidan stan och att vänner skulle komma och plinga på, på dörren, utan förvarning och sätta sig och skvallra. Vissa av de där punkterna är uppnåerligt men, let's face it girls, livet blir aldrig som i Sex and the city. Hur många skor vi än köper eller killar vi dejtar så får man aldrig manhattan som kulisser. Men jag fortsätter att dagdrömma mig bort till ett liv "in the fastlane". Och kan jag inte va i Manhattan så får jag ta Manhattan hit.

Så jag tar på mig shoppingkläderna idag, och nitarna ikväll. För man måste komma ihåg att det är inte de materiella sakerna som skapar drömmarna om Manhattan. Det är umgänget, skratten och kärlek för livet. Cheezy but true.

Mina älskade solglasögon har gått sönder. De hade äntligen blivit snyggt slitna också gick de sönder på Wacken förra sommaren. Jag vägrar släppa dem och nu använder jag dem med genomskinlig tejp virad runt på ena skalmen. Det ser för täääskigt ut. Det är riktig kärlek. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dessa solglasögon. Problemet är att det var ett par billiga glasögon ifrån H&M, Herravdelningen för flera år sedan. Och jag har bara sett en annan människa i dem. Han var kanske 78 år gammal. Nu har jag suttit i flera timmar och Traderat efter liknande glasögon, men inga är i närheten så underbara. Var jag än tittar så är det bara vanliga pilotglasögon blinkandes på skärmen. Så om det är någon av mina, typ, två läsare som har sett några guldfärgade kantiga pilotbrillor med fade-bruna glas så hojta till så kan ni tjäna en hacka. Efterlysesbilden kommer sen.

Det finns så många saker i livet som man glömmer att uppskatta och erkänna dess plats. De visade ett avsnitt av Sjukhuset på tv:n idag där en för tidig födelse visades. När de lägger ner barnet ser man sjuksköterskans hand bredvid barnets. De var säkert två centimeter långa. När man ser dem bredvid varandra inser man att man själv varit sådär liten. Vilket egentligen är helt absurt. Jag kommer knappt ihåg när jag var tonåring. Det är så svårt att fullt förstå begreppet att man växer. Att ben växer. Att något växer av sig självt. Jag satte mig på balkongen, i solen, och tittade på knopparna på våra balkongblommor som magiskt har kommit under natten. Ena stunden så finns de inte och vid nästa är de nästan helt utslagna. Jag får den översköljande känslan av liv när jag tänker på det. Hur otroligt det är att blommor och träd växer ur marken. Vissa träd blir ofantligt höga. Man tänker inte på det men de lever även de. Men det är så få som uppskattar dem som liv. Därav alla åkrar av cement som täckt det vi vuxit upp ur. Vår moder. Moder jord. Vi tar ut våra bilar och lämnar hjulspår på gräsmattorna som vi håller våra bilutställningar på. Vi startar fabriker för att tillverka fler bilar för fler gräsmattor att trampa ner. Vi gör dem tillräckligt dåliga för att folk ska köpa ny några år efter. Vi hindrar utvecklingen och avvecklingen av bränslen. Men de få blommorna och träden som får stanna kvar fortsätter att växa utan att klaga. Vi utnyttjar denna värld och när det helt plötsligt blir mode att värna om naturen så börjar folk köpa ekologiska varor på affärerna och anser att de gjort sitt för att hålla naturen ren. Medan de diskuterar nytt bilköp under middagen. Människor glömmer att det inte är vi som äger världen utan världen som äger oss.

Det har kommit ut ett s.k. bantningspiller på apoteket som heter Alli. Det ska visst reducera fettupptaget till 4%. Jag blev lite nyfiken att veta vad det var för piller och om det verkligen fungerar. Så när jag googlar på "Alli, forum" så kommer jag in på Flashback där ett dussin idioter sitter och diskuterar just detta piller. Han som har startat tråden vill använda det som deff-fusk. De andra pratar om alla användare som fetton och hur dumma de är som inte bara motionerar och äter mindre. Det får mig lite uppvirad hur jävla dumma DE är som tror att alla i världen har samma matsmältning som de. De som sitter på sin jävla röv och ändå inte är överviktig. Det var en person som pratar om sin flickväns kompis som använt liknande preparat och någon gör en kommentar att "kompisen" i själva verket var hans flickvän. Då svarar den första personen "Hehe då hade du mått va? Nejdu, feta kvinnor är inte riktigt min grej." Vilken jävla tur då för han är nog inte smarta kvinnors "grej". De klagar över unga bulimiker men de förstår inte själva att det är för hur DE är som skapat bulimiker. Det är dem som säger att det inte är okej att vara något annat än pinnsmal. Kommer de någonsin förstå hur människor är skapta på olika sätt och att alla inte kan, fysiskt, hålla sig i deras jävla storleksstandarder. Men så länge jag har mina överskottskilon så kommer de aldrig att lyssna på mig. Så man kanske ska pröva dessa piller, bli smal och snygg, dejta varenda dum jävel som tänker som dessa forumanvändare, sedan trycka ner dem och få dem att känna sig tjocka och fula. ÅH. Så skönt det hade varit.

Det som är problemet här är att risken med pillerna är att man möjligtvist kan komma att skita på sig.

Hm. Nästa sommar.

https://www.flashback.info/showthread.php?t=905438

Jag vaknade sent idag. Jag brukar vanligtvist kliva upp relativt sent men idag blev det en ytterligare timmes sömn. När jag fått i mig nybakt bröd och kaffe satte hjärnan så småningom igång. Som alla dagar möts man av olika känslotillstånd efter man vaknat till liv, och idag blev jag träffad av en jobbig känsla. Ibland känns det som att man snurrar på ett hjul varje dag för att se vilken känsla man ska ha hela dagen. "Klick. Klick. Klick. Jahapp, det blev 'Ensam' idag, typiskt." Idag är en sådan dag. När jag flyttade ifrån Ö-vik var jag less på min situation. Jag kände mig kvävd i staden och inbillade mig att det skulle bli bättre i Umeå. Sedan dess har jag hunnit jobba på Volvo, träffa pojkvän, och flyttat till en större lägenhet. Men mitt eget liv har inte utvecklat till det bättre. Sedan jag blev arbetslös har jag blivit befriad ifrån slentrians fängelse men upptäckt hur ensam man blir då man inte umgås med så många i den här staden. Av någon anledning är jag fjättrad vid ödet att ha svårt för att skapa nära kontakter, och det blir så påträngande när man har fulla dagar med fritid och ingen vän att dela den med. Man kan inte ens längta tills klockan är efter arbetsdag så man får umgås med någon, då ingen av dem jag helst umgås med bor här. Visst känner jag folk här men ingen som dem. Jag letade upp lägenheter och jobb i Ö-vik i ren desperation, men samtidigt så vet jag att om jag flyttar tillbaka hem så kommer jag sakna allt som finns här. Samtidigt som dessa tankar virvlar runt byggs nya tankar om var jag själv vill vara om fem år. Vad ska jag göra med mitt liv. Ingen tycks förstå när jag säger att jag ordagrant inte har någon aning, hur allvarligt insjuknad jag har blivit i denna apati för framgång. Ingenting intresserar mig som det en gång gjort. Hur ska arbetsförmedlingen kunna hjälpa mig när jag själv inte vet vad jag vill ha hjälp med.

Jag vet att så många fler än jag tänker så här: "Jag är så dålig på att höra av mig till folk. Men å andra sidan borde väl folk vilja höra av sig till mig också." När jag kommer på denna tanke, som händer allt för ofta, så springer tankarna iväg till hur ointressant människa jag måste vara, eller att jag för alltid kommer att vara så här ensam som jag känner mig idag, var jag än är. När jag var yngre inbillade jag mig att när man blivit vuxen så skulle alla ha jobb som man trivs med och på helgerna så skulle man inte behöva bjuda hem folk för de skulle komma plingandes på dörren för en fika eller pratstund. Man skulle ha ett gäng som träffades för att hitta på saker, som att grilla eller spela minigolf m.m. Nu när jag är äldre ser jag bara hur alla andra har blivit förändrade och ägnar sig åt parmiddagar och civiliserade tillställningar. Där de reflexskrattar åt någons dåliga skämt och skålar var tioende minut. Är det bara jag kvar som vägrar att bli den människan? Är det bara jag kvar som vill göra dumma saker för den roliga sakens skull. Lite brottning på gräsmattan på midsommarafton och ölpicknick i parken. Det finns ingen kvar som vill leva livet. Jag vill. Men jag sitter här hemma på soffan ensam i en stad fylld av människor.

Det är otroligt hur tiderna har förändrats. Jag kan inte säga att det var bättre förr, för vid 24-års ålder har man inte upplevt så mycket mer än nittiotalets färgglada brokiga kläder och eurotechno. Innan dess minns man sällan mer än snökojor och efter dess minns man sällan efter drinkarna. Men för 50 år sedan jobbade mannen och frun stannade hemma. Efter det blev det ett val för kvinnan att jobba eller ej. Men nu för tiden finns det inte mycket till val. Man blir forslad ifrån möte till möte, från första dagen du blir sparkad. Självklart förstår jag att det är en nödvändighet om man vill att pengarna ska fortsätta dimpa ner i bankkontot, som konstigt nog dräneras fortare än ordet vare sig du har mycket eller litet pengar. Men är det verkligen livet att tvingas till att flippa burgare eller städa toaletter, för att få överleva och få tak över huvudet? Det vet vi nog alla svaret på, men ändå ställer vi upp på alla andras krav. Jag hamnade i en diskussion utanför Kirunas karga landskap om just detta ämne. Detta slutade med två blåtiror och en ångestfull morgondag. Det verkar inte finnas många fler än jag som ifrågasätter meningen med livet. Jag menar inte den stora bilden. Den om himlen, himlakropparna och dess syfte. Jag menar vår egen mening. Varför just jag lever. Jag lever inte för att bygga lastbilshytter dag in och ut för att kunna komma hem och lägga mig på soffan några timmar innan det är dags för sömn och sedan göra samma sak igen. Jag lever inte för att få statsmännen nöjda över hur ekonomin blomstrar och deras bonusar höjs. Jag behöver faktiskt inte alla dessa materiella ting jag beblandar mig med. Nej, jag vill bara veta hur jag ska njuta av livet. Hur jag kan hitta en plats som hjälper till att få maten på bordet utan att hota resten av dagen. Jag vet vad ni tänker. "Man måste jobba", "Tror du jag vill jobba?", "Hur ska du kunna leva utan pengar?". Och ja jag vet svaret på alla dessa frågor. Men hur kommer det sig att vi klarade oss fint innan. Hur kommer det sig att allt kostar i livet. Hur kommer det sig att det kostar att leva? Och vem fan är det som bestämmer det?

Det är Hockey-VM på tv:n just nu, och det påminner mig om hur dessa killar som spelar för något avlägset NHL land i det stolta landet får miljon-, ibland miljardbelopp för att skjuta en puck i en nätkasse. Ett spel. Och det är ju helt underbart egentligen. De får göra det de verkligen älskar och får pengar för det. Men det sätter en väldig hög prestationsförfrågan för oss vanliga odödliga. För att kunna göra det man verkligen vill, så måste man ha en talang. Och även om man har en talang så finns det inga garantier att det varken föder dig eller intresserar dig tillräckligt för att ta dig dit. För allvarligt talat. Fem år på högskola för att bli skribent. Fem album för att bli erkänd. Flera hundratusen kronor för att ta dig dit du vill. Det har gått för långt. Vi pratar så mycket om miljön men ingen kan tänka sig anställa någon utan körkort. Eller hur vi måste jobba för att få leva, men ingen vill anställa någon utan erfarenhet. Vad hände med lärlingsjobben? Min far har haft så många jobb i sitt liv och ändå jobbade han på ett och samma ställe i över 30 år. Tack vare lärlingsjobben. Min sambo ska börja som lärling inom VVS. Jag är så glad att han vet vad han vill göra, men samtidigt kan jag inte låta bli att vara avundsjuk på att han vet och inte jag. Jag har ingen utbildning, ingen lust att vänta, och ingen aning om vem jag är. Jag vet vem jag vill vara. Och det är inte en slav.

Det kanske inte var enklare, smidigare eller roligare förr. Så även om jag må vara född på åttiotalet så verkar livet ha varit bättre förut.

Då var det dags. Snön har smält. Inga dunjackor behövs. Jag har all tid i världen. Jag har nyköpta träningskläder och skor som väntar snällt på mig. Jag har många överviktskilon som skumpar över hela kroppen. Nu har jag ingenting att skylla på. Här skall de tränas. Vi upptäckte ett elljusspår man kan träna på. Ungefär 300 meter härifrån. Det är galet att man bor precis bredvid en skog och aldrig lagt märke till den.

Inatt drömde jag om en gammal klasskompis. Vi har inte setts på säkert tio år. Jag drömde att hon var sjuk och att jag hade kontakter till att få henne frisk. Idag försökte jag hitta Zuhur genom google men ingen av syskonen återfanns. Det är märkligt vad man drömmer ibland. Jag har lånat en bok om drömtydning och skulle igår slå upp en dröm jag hade för några nätter sedan. Det är andra gången jag drömmer om mina ex. Jag hittade ingenting i boken. Jag är övertygad att det betyder något. Det kan inte vara allt för bra då mina ex är inblandade.

Jag börjar bli trött på att resa överallt. Men jag kan inte låta bli att inboka resor upp och ner. Efter att jag kom hem från Norrköping åkte jag till Kiruna och nu ska jag eventuellt ner till Ö-vik och sedan blir det Texas. Fy fan va jag skulle göra mig dåligt som artist. Resa överallt. Kan man inte bara skicka ut webkameror till alla så kan man sitta vid datorn och resa samtidigt. Perfekt. Billigare och snabbare.

Jaja. Nu ska jag ut och springa. Vi märker väl om jag överlever.

Alltså. Nu kliver jag upp ifrån sängen igen för att printa ner det jag diskuterat med mig själv i huvudet. Påskharen. Vad i helvetet har han med påsken att göra? Vad jag vet så har påsken med Jesus död och uppståndelse, men var kom haren in? Och äggen?! Hur har dessa objekt länkats till påskfirandet. "Jo, förstår du, på påsken firar vi att Jesus återuppstod och klädde ut sig till hare och hoppade omkring och gömde ägg överallt." Eller vadå? HUR?! Och påskkärringarna? Alltså kan nån sätta punkt för de gigantiska frågeteckena som flyger ut ur allas munnar så fort det stundas påsk. Och kristi himmelsfärds dag och pingst?! Förklara för oss religiöslösa människar varför vi firar dessa händelselösa dagar? "YAAAAY...fastan! party hardy" Sverige anses än idag att vara ett kristet land. Men var är de kristna? Ta mig inte fel, man får tro på det där om man vill, och fira alla dessa dagar. Det gör mig inget. Men ärligt talat så tycker jag att det är lite missledande att förklara landet som kristet. Varför måste man sätta etiketter på vilken religion landet domineras av. Även om jag knappast skulle kalla det dominant här, men okay, låt gå. Vem har bestämt detta? Kom igen! Det där är SÅ 1900-talet! Härmed avfjättrar jag detta land sin kristna etikett. Således äro vi framtida fria ifrån påflugna krav på vår svenska existens.

Nu när jag förkastat denna spontana fixering på ägg och harar, ska jag ge ett nytt försök till sömn. Har vi tur kanske svaren kommer till mig i drömmarna.

Världen är tyst och himlen är grå. Inne i sovrummet sover en liten 30-årig pojke så sött att världen stannar upp och lyssnar på hans söta gnisslingar och högljudda snarkningar. Själv sitter man vaken och klagar över alla tankar som gasar förbi likt en gymnasieraggartrimmad volvo på motorvägen. Ironin i detta är att jag för bara några veckor sedan klagade över alla tankar som tappats ut likt gymnasieraggarslangade bensintankar. Jag klagar - Alltså finns jag.

Är det någon som har sett solen på sistone för övrigt? Jag tyckte mig se honom svischa förbi för någon/några veckor sedan men han måste ha det fullt upp med att solbränna alla hollywoodmänniskor, för han försvann lika fort som han kom. Snön, däremot, är en lojal anhängare. Nästintill efterhängsen. Mörkret har börjat äta på min hjärna så det vore trevligt om den där omtalade solen kunde komma och visa världen igen. Jag tror den finns kvar där ute, jag vet inte säkert. Det är galet sent. Eller tidigt som ni med arbete skulle vilja uttrycka er. Det är något speciellt med att vara uppe länge. Jag får någon slags njutning av det. Som om att världen är min för en liten stund. Medan ni andra sover så är det jag som bestämmer. Tyvärr upptäckte Columbus att jorden är rund och sedan kom någon jävel och delade upp oss i meridianer vilket betyder att det alltid finns någon jävel som är vaken när alla andra sover. Hade det inte varit enklare om de lämnade det platt och enhetligt?! När klockan är 2 på natten så är klockan banne mig 2 på natten överallt! No more jetlag. Det skulle i och för sig försvåra för alla aktieägare som då måste hantera alla börsar under samma timmar. Vi måste tänka på de stackars rika svinen. Utan dom hade våra bilar aldrig funnits till. Och tänk på alla kraftansträngningar de gör i världens fabriker och jordbruk m.m. [plats för asgarv] De måste ha det väldigt jobbigt nu under krisen. Vilken jävla tur att de får bonusar, så de slipper sälja någon av deras älskade bilar.

En annan tankenöt som stundas denna ljuvliga måndagsmorgon är hur underbart det är att se hur USA tar sig igenom andra kriser. Armkrok i armkrok. Så fort man nämner Katrina eller någon annan, såklart, hemsk naturkatastrof i samma mening som man ber om pengar för vilken påhittad fondförvaltning som helst så tåras varje lyssnares ögon och börsen åker upp med snabba ryck. Men hör de om en enbarnsfamilj där båda föräldrarna måste ha dubbla jobb för att få amorteringarna att gå ihop rycker de på axlarna. Och sjukförsäkring kan du bara glömma om du inte är stålmannen med fet plånbok. God bless America. Och detta förstås, vill vi här i underbara Sverige efterapa. Men den goda nyheten är dock att vi då kommer tillåtas, nästan blir tvingad till att ha flaggan upphissad på flaggstången. Om man nu verkligen vill det.

Näe. Norrland borde bli ett eget land där statsministrarna säger "schhhuupp" när de jakar till ett förslag i riksdagen. Där varje val slutar med ett leende på våra läppar istället för en sten under huvudkudden. Där politikerna förstår och uppskattar sina medmänniskor.

Tack och hej.

Igårkväll hamnade jag och min sambo i diskussion. Utan att gå in närmre på vad de två timmarna av sömnlösa orden var, så måste försöka förklara hur oundvikligt det var idag att inte känna mig så glad och sprallig. Ta det inte fel, ingen av oss har sagt oförglömliga ord till varandra som gjort att vi är på väg ifrån varandra. Oförglömliga ändock av andra orsaker. Men hur jag känner idag är inte på grund av diskussionen utan mer av samlingen av känslor som uppstod. Jag fick nämligen en tanke. Om vi inte delar med oss med hur vi känner så kommer det till slut förtvina oss till materia utan syfte. Och jag har en hel del jag känner och känt igenom livet som jag vill få avlösning för. Ni förstår. Jag är inte den där flickan ni ser på alla fester som pimpar upp sig själv inför varje tänkbar publika situation, pratandes med 70 % av gästerna med alla ögon trollbundna. Nä, jag är inte hon. Jag är flickan som sitter i soffan och lyssnar på alla andras historier. Hon som smiter iväg till toaletten bara för att få en rast. Och det är helt okej. Inte alla kan vara stjärnan av festen. Jag är också helt okej med att "bara" ha få, nära vänner. Men ibland. Ibland vill man känna sig inblandad. Idag är en dag jag vill känna mig som någon annan. Som den där tjejen som aldrig har haft problem med sociala situationer. Hon som kan komma hur långt som helst i livet endast p.g.a. sociala kunskaper. Fast andra kunskaper kan å andra sidan hjälpa om man ska skriva rapporter och hantera matematiska problem. Å tredje sidan så har jag inte de kunskaperna heller.

Näe. Idag är inte en sån dag. Det är inte en sån dag man känner för att skriva något humoristiskt här, fastän det alltid på något vis slutar så. Jag kan väl yttra mig som så att ni där ute som klagar över för mycket att göra och för många att träffa, i sig faktiskt inte har något att klaga över. Men det är ju så det funkar i den här världen. Vi klagar över det vi har och det vi saknar. Men ingen pratar om det vi känner för en och en annan. Vilket leder mig till en annan tanke jag hade igår när jag och min sambo hade vår diskussion. Jag berättade för honom om min uppväxt och hur min granne och bästa vän alltid stod vid min sida än hur ensam hon var om det. Vi pratar sällan nu för tiden och när det slog mig hur tacksam jag är för henne, fick jag en otrolig värk i bröstkorgen av skuld.

Det känns inte riktigt bra. Inte bra alls faktiskt. Vi fokuserar på det närmsta ögat når än på det som är viktigt.

Näe. Fy fan.

Näe. FY FAN! Jag har nu provat på husfrulivet och kommit fram till att jag inte passar mig som en sådan. Sådana som jag borde egentligen inte ens skaffa barn för det skulle förstöra för resten av intressen man har. Okey, NÅN gång kan man väl klämma ut några men det faktum att jag trodde när jag var yngre att min första unge skulle komma ut när jag var 23 är ju redan magiskt upplöst. Och ta hand om andra är inte heller min grej. Jag tar gärna hand om er goa vänner som förtjänar lite avlösning då och då men jag har kommit över idéen att ständigt laga mat, diska, dammsuga, torka golv, planera inköp, planera framtiden, planera resor, planera lönen. Jag menar....HERREGUD! Eget initiativ är inte bara en catchphrase, buddy! Så försöker jag skita i det och lämna över ansvaret men INGET händer. Ni kanske börjar märka en irriterad ton på detta inlägg.

Just nu lyssnar jag på Foo fighters - Poor brain, och så känner jag mig just nu. Jesus christer. Jag känner att jag behöver lite semester från stiljtevärlden jag har hamnat i. Så fort jag vet att jag garanterat inte behöver komma på jobbet längre så ska jag nog åka till nån vettig, fin och smärt människa och bara bo där och jag vet inte, göra nåt annat. Fast helst hade det nog varit skönt att få vara hemma ensam ett tag och försöka få tillbaka hjärnan Volvo slukade upp. Jag mår så dåligt av att inte känna mig som mig själv. En gång i tiden hade jag kreativitet och ordförråd. Allt det där har blåst bort som en...ja...jag vet inte vad. (SE!!)

Näe. Man kanske ska anordna en liten spa-tripp till Luleå och utnyttja Jennys förmåga att själsligt omvandla mig till mig själv igen. Tess har också en släng av den förmågan *Snyft* Jag saknar er stumporna. You complete me.....

hehehe.

Nåja. Nu har jag får ventilerat lite.

Vi ses sen. Nu är det dags för Lasagnemakeri.